Den 11 december kom uppgiften om att Amnesty Sveriges generalsekreterare Anna Lindenfors lämnar sin tjänst med omedelbar verkan. Frågan är om andra organisationer nu fattar att det är allvar. Det går inte längre att gömma bristen på mångfald bakom välformulerade policydokument, skriver David Isaksson.
Amnesty har haft en kämpig tid. Ekonomin är ansträngd och internationellt har organisationen skakats av två uppmärksammade självmord bland medarbetare.
I samband med Global Bar Magazines granskning av bristen på mångfald inom biståndet tidigare i år intervjuade vi Anna Lindenfors om de anklagelser kring rasism inom organisationen som redan då var aktuella:
– Flera personer vända sig då till oss och frågade hur det står till i vår egen organisation. Kritiken handlade bland annat om att vår ledning var vit och att det fanns medarbetare som kände sig diskriminerade – det sistnämnda är något som är helt oacceptabelt! sa Anna Lindenfors i vår intervju.
Amnesty Sverige hade i samband med anklagelserna tagit hjälp av externa konsulter för att gå igenom de anmälningar om diskriminering, trakasserier och kränkningar som gjorts från 2018 och fram till idag. Den ena rapporten, som skrivits av Kitimbwa Sabuni, hade fokus på arbetsmiljöfrågor och konstaterade att organisationen levt upp till Arbetsmiljöverkets föreskrifter, men att det fanns brister i dokumentationen (enligt en artikel i Amnesty Press). Den andra konsultrapporten handlade om hur Amnesty Sverige skulle bli bättre på mångfald i rekryteringen. Mycket tyder på att verksamheten därefter fortsatte som förr, utan att något egentligen förändrades.
Det kanske kan tyckas orättvist att de organisationer som framför allt ifrågasatts för sitt agerande – Amnesty och Läkare utan Gränser – varit just de som ändå har en hygglig mångfald, jämfört med andra organisationer som är betydligt vitare. Kritiken har också varit hård mot kvinnoorganisationen Women Deliver vars högste chef avgick i oktober efter anklagelser om rasism.
Just det faktum att det finns en viss mångfald i dessa organisationer har i sig antagligen gjort frågorna än tydligare eftersom personer med icke-vit bakgrund känt att de diskriminerats och inte t ex kommit ifråga för högre poster. I en organisation som i princip saknar mångfald blir det ju inte heller så mycket att ”bråka om”. Där finns det ju ingen som behöver känna sig diskriminerad. I både Amnesty och Läkare utan Gränser finns det en tydlig spänning mellan maktcentra i norr och den kultur som byggs upp i dessa (i Amnestys fall London) och en allt större del av medarbetarna som verkar i syd.
I en intern rapport, beställd av Amnesty Internationals huvudkontor, och författad av konsultföretaget Howlett Brown, där ca 10 procent av Amnestys anställda samlats i fokusgrupper, konstateras bland annat att:
The participants of colour in the focus groups were unanimous in their agreement that they had experienced and observed numerous examples of bias, microaggressions and overt racism at Amnesty. They were also likely to have observed systemic issues that they described as pervasive across the organisation.
Parul Sharma (not: som vid flera tillfällen medverkat med artiklar i Global Bar Magazine) är sedan i höstas ordförande för Amnesty Sverige. Hon menar att det handlar om en ledarskapsfråga:
– Amnesty är en stark aktivistorganisation och människor är klarsynta när det gäller vad som är rätt och vad som är orätt, även inom den egna organisationen – vilket visar sig av kritiken från både nuvarande och före detta medarbetare.
– Att individer nu reagerar mot vithetsnormer och etablerade maktstrukturer är inte så konstigt egentligen. Det krävs ett alert ledarskap som förstår hur riskabelt det är med enfald. Jag menar att det svenska civilsamhället som ju hållit sig fast vid en vithetsnorm – vilket er undersökning från i somras också visar – behöver vara beredda på att det som idag händer på Amnesty också kan komma att hända hos dem, säger Parul Sharma.
Det ligger mycket i det Parul Sharma säger. Häromdagen deltog jag i ett online event när Giva Sverige presenterade sin framtidsspaning. Min text handlade om att mångfald är en överlevnadsfråga för organisationerna – inte minst om de vill attrahera givare i framtiden. Jag fick mycket positiv respons för mitt bidrag, men när jag tittade mig omkring där ansiktena på skärmen så var vi – så gott som alla – vita män och kvinnor.
Därför är det som nu händer i Amnesty förhoppningsvis mer än bara en väckarklocka. För det som kommit upp till ytan är en tickande bomb som väntar på att explodera. Och explosionen har alla förutsättningar att bli kraftfull.
David Isaksson
Artikeln har uppdaterats.
Här hittar du hela vår granskning av mångfalden inom biståndet.
Fotnot: I enlighet med sitt kontrakt är Anna Lindenfors arbetsbefriad sedan i måndags, den 7 december. Ledningsgruppen har styrelsens fulla förtroende att fortsätta driva det operativa arbetet framåt och just nu är det biträdande generalsekreterare Anna Johansson som leder arbetet på sekretariatet. Styrelsen kommer att inleda rekryteringen av ny generalsekreterare under 2021, skriver Amnesty Sverige.
