DEBATT. Klimatkrisen och kärnvapenhotet pekar på behovet av ett starkare FN med en ny form av delaktighet. För att uppnå detta så behöver Generalförsamlingen kompletteras med en andra kammare som är direktvald och som representerar mänskligheten i stort. Det skriver Hans Leander, styrelseledamot i det globala nätverket Demokrati utan gränser.
Tidigare biståndsministern Gunilla Carlsson beskriver i en tidigare debattartikel hur hon menar att FN behöver utvecklas, bland annat genom att fokusera på FN-stadgans grundläggande värderingar. Det är lätt att hålla med i flera av hennes utgångspunkter. Världen har förändrats sedan 1945 och FN behöver reformeras för att kunna fungera i framtiden.
Carlsson pekar med rätta på vikten av allmänhetens delaktighet i FN. Det är en avgörande fråga för FN:s legitimitet, men ingen enkel nöt att knäcka. Som hon skriver är FN “en statscentrerad organisation, dessvärre inte alltid representativ för människorna som ju är FN-stadgans utgångspunkt”. Här saknas en diskussion om hur delaktigheten kan stärkas. Går det att tänka sig ett FN som inte endast bygger på nationalstater utan som också rymmer någon form av direkt folklig representation?
En annan avgörande fråga gäller FN:s styrka, om världsorganisationen är tillräckligt kraftfullt för att hantera växande globala problem och katastrofala risker? “FN är inte starkare än medlemsstaternas samlade vilja”, skriver Carlsson och pekar på dess funktion som världssamfundets normgivare och alarmklocka. Men om FN:s uppgift är att “rädda mänskligheten från helvetet” (Carlsson citerar här Dag Hammarskjöld) räcker det verkligen med moraliska uppfordringar och varningsklockor?
För Hammarskjöld, kan vi anta, motsvarades helvetet av ett kärnvapenkrig. Det är fortfarande ett reellt hot med konsekvenser som är svåra att överblicka. Carlsson omnämner det inte. Trots många försök inom FN att sedan 1945 få till stånd avrustning av kärnvapen finns de kvar och flera kärnvapenmakter håller idag på att förnya sina kärnvapenprogram. Frågan är om detta är förvånande i ett FN-system där alla nationer förutsätts värna om sin egen säkerhet? Kärnvapen syftar inte till att användas utan ska avskräcka och därigenom skapa säkerhet för den egna nationen. Men avskräckningen innebär samtidigt en reell risk för att kärnvapnen ändå kan komma att användas. Resultatet blir en otrygg värld präglad av dominans och enorma militärindustriella satsningar.
Allt kommer att ordna sig – vet du när? När folk, vanligt folk, slutar se på Förenta Nationerna som en konstig Picasso-abstraktion och istället ser det som en målning som de själva har gjort.
Klimathotet är ett andra område där FN framstår som otillräckligt i sin nuvarande form. För att få till stånd en global klimatomställning krävs ett gemensamt, beslutsamt agerande. Ett sådant agerande verkar inte bli resultatet av de maratonliknande COP-förhandlingarna som pågått sedan klimatkonventionen antogs 1992. De globala utsläppen har sedan dess ökat med 60 procent. Nästan 200 suveräna nationalstater ska komma överens och varje nation värnar om sina särintressen. Det finns starka incitament att låta andra bära bördan. Framförallt vill ingen riskera att bli lurad och vara den som förlorar och blir utnyttjad.Förutsättningarna är allt annat än gynnsamma för att tillgodose mänsklighetens gemensamma intresse av ett beboeligt jordklot.
Både klimatkrisen och kärnvapenhotet pekar därför på behovet av ett starkare FN med en ny form av delaktighet som möjliggör överstatlig global lagstiftning och polisiära resurser. En färsk opinionsundersökning visar på ett utbrett stöd för en sådan beslutsförmåga. Om en sådan maktutövning ska vara legitim och stå i det allmännas tjänst behövs demokratisk representation och en förskjutning av statscentreringen. Generalförsamlingen som representerar regeringarna och som bygger på en stat, en röst, behöver kompletteras med en andra kammare som är direktvald och som representerar mänskligheten i stort. På så sätt skapas ett globalt tvåkammarsystem med mandat att lagstifta inom vissa definierade områden och i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Ett sådant världsparlament skulle möjliggöra demokratiskt beslutsfattande i hjärtat av FN-systemet, vilket framstår som helt nödvändigt i vår globaliserade värld. Det skapar också nya möjligheter för samordning och tillsyn, vilket kan råda bot på det problem som Carlsson beskriver som “FN:s fragmenterade struktur och byråkratiska beslutsfattande med många sidoorgan”.
En demokratisering av FN som här antyds förutsätter en revidering av FN-stadgan, vilket är mycket svårt att åstadkomma och förmodligen bara kan realiseras på lång sikt. Men det finns steg som är möjliga att ta redan idag så att förändringen kan ske successivt. Ett första steg är inrättandet av en rådgivande parlamentarisk församling inom FN (UNPA). En sådan kan skapas på grundval av FN-stadgan genom beslut i generalförsamlingen utan möjlighet för säkerhetsrådets vetomakter att blockera. Väl på plats skulle en UNPA kunna bli en katalysator som samlar världens krafter för allmän demokratisering och som efterhand transformeras till ett direktvalt världsparlament i samband med en mer genomgripande översyn av FN och relaterade institutioner.
En UNPA kan inrättas på olika sätt och en rad frågor kan ställas kring dess utformande, mandat och funktioner samt hur icke-demokratiska staters ska hanteras. I en nyligen publicerad bok diskuteras dessa och andra frågor ingående, inklusive hur en UNPA skulle kunna finansieras. Vidare visar boken bland annat hur en UNPA:s demokratiska karaktär kan säkerställas och utvecklas över tid samt hur församlingen kan bidra till att också värna och utveckla demokratin nationellt.
Att verka för ett demokratiskt FN är ett långsiktigt arbete. Inspirationskällorna är dock många, inte minst Dag Hammarskjöld som 19555 sa: ”Allt kommer att ordna sig – vet du när? När folk, vanligt folk, slutar se på Förenta Nationerna som en konstig Picasso-abstraktion och istället ser det som en målning som de själva har gjort.”
Hans Leander
Styrelseledamot i Demokrati utan gränser
