America Vera-Zavala är aktivisten som blev dramatiker och som i sina pjäser fortsätter att ställa obekväma frågor. Nu är hon aktuell med boken Svartskalle – en svensk historia som du kan läsa ett utdrag ur här. Men är hon verkligen så arg som det kan verka utåt? Vi ställde åtta frågor.
Om du fortsatt med politiken hade du sannolikt varit ledaren för Vänsterpartiet idag. Varför valde du dramatiken – framför politiken?
– 2005 hade jag ett år då jag blev refuserad i allt. Jag – tänkte – vad ska jag göra av livet? Jag visste att jag inte vill jobba avlönat för ett politiskt parti och jag ville inte in i PR-branschen. Sen fick jag en idé om att jag ville skriva en teaterpjäs, jag blev förälskad i historien om gruvstrejken i Sverige 1969 och så skrev jag pjäsen. Sedan dess har jag klamrat mig fast i en värld jag verkligen älskar: att skriva dramatik, regissera och ta emot en ny publik.
Men som politiker eller opinionsledare har man väl ändå större möjlighet att påverka?
– Ja, absolut, men det var inte frågan om ett sånt val. Som politiker talar du till människors hjärna, i teater talar du till deras mage. För mig handlar teater om att få en upplevelse som förhoppningsvis förändrar ditt liv. Och det tror jag sällan att vi får av att lyssna på en riksdagsdebatt.
Titeln på din bok – Svartskalle – är väldigt provocerade. Vad tänkte du när du satte titeln?
– Svartskalle är ju speciellt för det är ju det som invandrare på 90-talet fick höra, det som jag, mamma och min mormor blev kallade för. Men sen var det också ett ord som Latin Kings och andra gjorde till sitt. Titelns andra del ”en svensk historia” är säkert också provocerande för en del. Man vill ju alltid se rasismen som något främmande, något som inte är en del av vårt samhälle. Vad jag vill säga är att den faktiskt är en del av vår svenska historia.
Det känns som att du vid någon punkt väljer att bli ”svartskalle” istället för ”assimilerad svensk”. På sätt och vis är det ett självvalt utanförskap. Varför gör de det valet?
– Det är ett väldigt medvetet val. Jag gör det hösten 2015. Först så fylls jag av hopp av Refugees Welcome, sen kommer terrorattentatet i Trollhättan som påverkar mig starkt och kort efter kommer stängningen av gränserna. Jag sörjer det som händer i Trollhättan, där de bruna barnen blir mördade, på ett helt annat sätt än de flesta av mina vita vänner gjorde. Det var en så otroligt tydlig och smärtsam skillnad.
Varför tror du att den liberala, välmenande medelklassen tycker att det är så obehagligt att prata om rasism inte minst när man använder begreppet icke-vit?
– Å ena sidan säger nästan alla svenskar att ”det finns ingen rasism på mitt jobb”. Samtidigt har vi en tydlig avsaknad av representation. Det jag ville var att skriva en bok om ”de godas” sätt att reproducera strukturell rasism och det är det jag tror är det svåraste. Det är ju inte så att de är onda inom t ex biståndvärlden för att representationen ser ut som den gör. Men någonting är väldigt fel. Och det ser likadant ut inom medie- och kulturområdet.
En del tycker det är jobbigt att du är så arg. ”Bara om vi övervinner hatet platsar vi i de fina rummen”, skriver du i boken. Är du så där arg och vad menar du med det där med hatet?
– För mig är det en bok sprungen ur sorg och den är skriven i oerhört mycket sorg. Men ofta blir svartskallekvinnans sorg tagen för ilska. Så – jag tycker inte att jag är särskilt arg i boken, däremot tror jag att man läser in en ilska hos mig, eftersom jag drar politiska slutsatser av min sorg.
Men tänker du ibland att du är lite för hård mot den liberala medelklassen som ändå försöker tänka ”rätt?”
– Tvärtom! Jag tycker inte att jag är särskilt hård i min bok. Däremot försöker jag vara ärlig.
Traditionellt har ju vita män haft makten över kultur, media och annat. Nu är det vita kvinnor som dominerar alla dessa områden. Kan det vara så att vita kvinnor känner att nu när de kämpat sig fram till makten vill de absolut inte släppa ifrån sig den till en annan grupp?
– Tidigare tillät man att vita män att anställa kopior av sig själva. Nu ser vi vita kvinnor göra samma sak. Och eftersom den feministiska segern är så ny tror jag att många kvinnor som nått dessa maktpositioner tycker att ”nu har vi kommit jättelångt, varför ska ni hålla på och tjata om en ’ny sak’?”, istället för att se att allt hänger ihop och att många av de argument som den feministiska rörelsen har när det gäller representation också är detsamma som från oss som pratar om mångfald.
David Isaksson
