Blir 2020 året då det blev en smygande revolution mot kapitalismen och den så kallade arbetslinjen i skuggan av pandemins härjningar? Maria Thulin funderar med utgångspunkt från arbetslinjens främste tillskyndare.
Vi behöver så klart försörja oss för att kunna betala mat, hyra och så vidare – det är nog alla överens om. Men om man också ser yrkeslivet som något som bidrar till identitet och stimulans, varför anses det då mer värt att utföra avlönat arbete än att arbeta frivilligt, skapa eller umgås med vänner och familj? Ordet arbetslös heter det förresten inte, utan det heter arbetssökande för att visa att man aktivt ska leta.
Många har i höst blivit av med jobbet men sysselsätter sig med annat under tiden de söker arbete. Samhällets norm är att vi alla ska vara sysselsatta med just arbete. Men varför skulle man vara mindre sysselsatt om man sysselsätter sig själv?
Människan har alltid tvingats arbeta i någon form för överlevnad, även om fördelningen varit skev mellan privilegierade och oprivilegierade där den förra kategorin snarare utnyttjat den senare som arbetskraft. Vår inställning till arbetet har däremot varit i förändring genom historien. Från att arbete betraktats som en lägsta form av sysselsättning under antiken, då lättjan kunde ses som en dygd, har det i senare tider upphöjts. Under 1500-talet tillskrev reformatorerna Martin Luther och Jean Calvin arbetet som en del av Guds skapelse och menade att människan var satt till jorden för att arbeta
I vår tid ses innehavandet av ett yrke som en del i ett socialt erkännande och som en möjlighet att kunna tillgodose materiella behov. Det är dessa anspråk som idag sporrar många till att frivilligt yrkesarbeta mer än heltid, vilket som konsekvens leder till minskad fritid och i vissa fall även till utbrändhet. De stora inkomsterna tjänar man hur som helst inte på lönarbete, med några få undantag. Istället är det bostadsaffärer eller rätt aktieplaceringar som skapar förmögenheter, vilket gör att många känner sig smått lurade där de springer i sitt ekorrhjul – om de inte redan trillat ur.
Från att ha varit ett medel för överlevnad blev arbetet med tiden ett självändamål och psykologen Erich Fromm menar att kapitalismen aldrig hade blivit till om det inte vore för att ”den största delen av människornas energi hade blivit kanaliserad i arbete”. Och vem har vunnit mest på det? Några av jordens en procent miljardärer verkar det som, samtidigt som klimatet håller på att kollapsa.
I boken Arbetssamhället vänder Roland Paulsen på perspektiven med påståendet att vi inte längre arbetar för att skapa tillväxt utan att ”den rådande ambitionen tycks vara att genom tillväxt skapa arbete.”
För många går den största delen av lönen till konsumtion av sådant som inte är nödvändigt för överlevnaden. Det är ett privilegium för den som arbetar att kunna köpa saker och tjänster utöver det nödvändigaste, men den bieffekt som uppstår – att konsumtionen blir en del av meningen med vårt arbete – bör också ses med kritiska ögon då effekten är en grundpelare i ett kapitalistiskt system där vi snarast är tänkta att agera köpkraft, skriver Paulsen.
”Konsumtionstvånget på en psykologisk nivå blivit en avgörande parameter i förklaringen av vad som får oss att uthärda arbetet”. Lägg här märke till rundgången: frukten av vårt arbete blir inte glädjen av att se vad vi producerat, utan enbart pengar som vi kan använda för att uppmuntra oss i vår tillbeordrade ställning.
I en vidare spekulation tänker sig Paulsen att konsumtionen också har den psykologiska funktionen att kunna byta roller från arbetare till köpare, då det skulle finnas förnedrande inslag i rollen hos den som utför tjänster åt andra … ”Ju mer meningslöst arbetet är, desto större upplevd förnedring och desto större behov att få utlopp för denna förnedring genom att köpa en annan människas tjänster”.
Man kan fråga sig hur människan i allmänhet skulle må om hon ”befriades” från arbetstvånget. Med utgångspunkt i en tankegång av ekonomen J.M. Keynes instämmer Paulsen i ett scenario där ett uteblivet arbetstvång efter ”århundraden av arbetsideologisk indoktrinering” skulle framkalla en ”psykisk ambivalens”.
Är det rimligt att söka alternativa samhällsmodeller? Sex timmars arbetsdag eller medborgarlön är kanske gamla idéer att ta upp. Kan en tilltagande arbetslöshet faktiskt vara en frigörelse och ett nytänkande kring arbetslinjen? Eller blir det så att några jobbar ihjäl sig och andra inte alls? Eller kan man dela på uppgifterna när Artificiell Intelligens ändå kommer ta över många arbetsuppgifter. I pandemins fotspår är det onekligen något att fundera kring.
Kanske är de helt enkelt dags att säga tack och hejdå till Luther?
Maria Thulin
