ANALYS. I Elfenbenskusten försöker den sittande presidenten bli omvald en tredje gång i valet den 31/10, trots att det strider mot konstitutionen. Samtidigt har oppositionen utsatts för omfattande förtryck inför valet. Därmed ökar risken för ett allvarligt bakslag för freden och demokratin i Elfenbenskusten, skriver Sebastian van Baalen (Uppsala universitet) och Jesper Bjarnesen (Nordiska Afrikainstitutet).
För den som har följt tidigare presidentval i Elfenbenskusten är årets startfält välbekant. På de ivorianska valsedlarna återfinns tre kandidater som har dominerat landets politiska landskap sedan 1990-talet: sittande presidenten Alassane Ouattara (RHDP), Henri Konan Bédié (RDA-PDCI), och Pascal Affi N’Guessan (FPI). Dessutom fortsätter tidigare presidenten Laurent Gbagbo (FPI) att påverka valdynamiken från sin exil i Belgien, trots att den friande domenmot honom vid Internationella brottsmålsdomstolen fortfarande väntar på att överklagas. Dessa tämligen ålderstigna män hade visserligen skickat signaler om att dra sig tillbaka från politiken, men fortsätter att försöka hålla sig kvar vid makten med alla tillgängliga medel.
Det främsta oppositionspartiet RDA-PDCI leds av tidigare presidenten Henri Konan Bédié. Hans tid vid makten (1995–1999) kännetecknades av de etnoregionala splittringar som utlöste inbördeskriget 2002. I samband med presidentvalen 2011 och 2015 stödde Bédié Ouattaras kandidatur, men då Ouattara har vägrat att återgälda den tjänsten har Bédié övergivit regeringskoalitionen. Istället har Bédié gjort gemensam sak med N’Guessan och lanserat en kampanj mot presidentens bud på en tredje mandatperiod. N’Guessan och hans parti FPI, å andra sidan, har länge utmanat president Ouattara. N’Guessan kämpar dock mot sitt partis inre splittringar, då stora delar av väljarbasen fortfarande ser Laurent Gbagbo som Elfenbenskustens legitima president och därmed vägrar delta aktivt i valprocessen. Under de senaste månaderna har Bédié och N’Guessan manat till omfattande civilt motstånd mot regimen, och den 15 oktober uppmanade de två kandidaterna sina väljare att bojkotta valet.
Tidigare i år lovade den 78-årige Alassane Ouattara att bereda väg för en ny generation politiker. Men när hans premiärminister och efterträdare Amadou Con Coulibaly plötsligt dog i juni valde Ouattara att istället ställa upp för återval till en tredje mandatperiod som oppositionen menar strider mot konstitutionen. Konstitutionsrådet, som i mångt och mycket domineras av Ouattaras anhängare, har godkänt presidentens kandidatur samtidigt som valkommissionen underkänt hela 40 av 44 registrerade kandidaturer. Därtill har den sittande presidenten använt sig av såväl valkommissionen som säkerhetsstyrkorna och rättssystemet för att förfölja, arrestera, och hota oppositionspartierna och deras anhängare.
Bortom de tre huvudkandidaterna finns Guillaume Soro, den före detta rebelledaren som mellan 2012 och 2019 var talman i nationalförsamlingen. Soro har sedan länge haft presidentambitioner och grundade för något år sedan sitt eget politiska parti GPS. De politiska ambitionerna gick dock stick i stäv mot Ouattaras maktanspråk, och sedan dess har Soro dömts till 20 års fängelse in absentiaför penningtvätt och fått sin presidentkandidatur underkänd av konstitutionsrådet. Han fortsätter dock att utfärda förklädda hot mot president Ouattara från sin exil i Frankrike, vilket är oroväckande då bedömare tror att Soro fortfarande åtnjuter stor popularitet i norra Elfenbenskusten och bland före detta rebeller som har integrerats i de väpnade styrkorna.
Ett bakslag för demokratin
Ju närmare valdagen kommer, desto större blir spänningarna i landet. Oppositionen fortsätter att visa upp en enad front och har krävt att Ouattaras kandidatur underkänns, valen skjuts upp, och att en ny process inleds för att tillsätta valkommissionens medlemmar, som anklagas för att stödja presidenten. Regionala institutioner som den Afrikanska domstolen för mänskliga och folkliga rättigheter håller med och har pekat på allvarliga oegentligheter i valkommissionens nomineringsprocess. Vidare har Ouattara utnyttjat de förändringar i konstitutionen som gjordes 2016 för att möjliggöra sin egen kandidatur.
Flera faktorer kan ligga bakom president Ouattaras plötsliga beslut att ställa upp för återval. För det första gav Coulibalys oväntade bortgång möjligheter för Ouattara att försöka hålla sig kvar vid makten, trots tidigare löfte att avgå. För det andra finns det tecken som tyder på att andra högt uppsatta medlemmar inom regeringspartiet RHDP utövat påtryckningar på presidenten för att ställa upp. Kontroll över statsapparaten är mycket lukrativ för partimedlemmarna, och givet Ouattaras popularitet bland RHDP:s väljare ter sig hans kandidatur som regeringspartiets säkraste väg mot fortsatt makt. För det tredje kan det vara så att Ouattara fruktar att hans motståndare kan komma att använda statsapparaten emot honom om han skulle förlora valet. En sådan fruktan är inte helt obefogad, då han själv använt en liknande taktik för att marginalisera politiska motståndare som Laurent Gbagbo och Guillaume Soro.
Oavsett om Ouattara lyckas hålla sig kvar vid makten eller inte så är hans försök att i motsats till konstitutionen ställa upp för en tredje mandatperiod del i en större trend. Flera presidenter på afrikanska kontinenten, däribland grannlandet Guineas sittande president Alpha Condé och Rwandas Paul Kagame, har under de senaste åren försökt (och lyckats) hålla sig kvar vid makten genom att ändra eller ignorera konstitutionella begränsningar. Sådana försök har ofta föranlett oroligheter. Och även om valet i Elfenbenskusten går någorlunda lugnt till riskerar Ouattaras kandidatur att äventyra de mindre demokratiska framsteg som landet trots allt gjort sedan inbördeskrigets slut 2011.
Vad händer efter valet?
Då valet ser ut att bli allt annat än demokratiskt ökar oron för att våldet ska eskalera. Det finns flera riskfaktorer som gör att situationen i Elfenbenskusten kan urarta. Den politiska retoriken under de senaste veckorna har varit mycket aggressiv, och oppositionen manar till bojkott av valet och uppmuntrar medborgarna att göra civilt motstånd mot regimen. Detta är mycket dåliga nyheter i ett land som fortfarande återhämtar sig från ett åtta år långt inbördeskrig (2002–2011). Vår analys av situationen är att risken för våld framförallt beror på valresultatet, samt på huruvida valet leder till ytterligare fragmentering inom militären, driver på lokala markkonflikter, eller bidrar till etnisk-nationalistisk polarisering.
Det scenario som enligt oss innebär lägst risk att föranleda vidare oroligheter och våld bygger på att president Ouattara vinner en klar seger redan i den första valomgången. Ett sådant valresultat skulle mest största sannolikhet dämpa oppositionens kamplystnad, samtidigt som det skulle bereda väg för ett mer auktoritärt styre i landet. Givet att oppositionskandidaterna Bédié och N’Guessan väljer att trots hot om bojkott ändå ställa upp i valet ter sig detta scenario osannolikt, då väljarbasen i Elfenbenskusten inte ger någon tydlig majoritet till endera kandidat. Dessutom kan en valkoalition mellan Bédié och N’Guessan mycket väl komma att samla ett större antal röster än Ouattara – åtminstone så länge valet inte inbegriper omfattande valfusk.
Om valet avgörs i en andra omgång ökar risken för vidare polarisering och valrelaterat våld. Oroligheter är framförallt sannolika om det kommer rapporter om valfusk och andra oegentligheter, vilket kan ge oppositionen anledning att mobilisera sina anhängare att genomföra större demonstrationer. Huruvida den typen av demonstrationer riskerar att utlösa mer omfattande våldsamheter beror enligt vår analys på flera faktorer. En faktor är huruvida de väpnade styrkorna visar sig villiga att med våld slå ner oppositionella demonstrationer. En sådan order kan komma att leda till splittringar inom armén. Mer än 50 militäruppror har redan skett mot presidenten sedan han tillträdde 2011. En annan faktor är huruvida lågintensiva markkonflikter utnyttjas för att mobilisera anhängare. Sådana konflikter har varit grogrund för politiskt våld historiskt sett. En tredje faktor är huruvida huvudkandidaterna börjar använda sig av mer etnisk-nationalistisk retorik för att mobilisera sina väljare. Sådan retorik har föranlett djup polarisering och våld i samband med tidigare val.
Även om Elfenbenskusten ser ut att vara på väg mot ett mer auktoritärt styre och större politisk instabilitet är det värt att notera att såväl civila som väpnade aktörer historiskt sett har visat sig både återhållsamma och pragmatiska. Därför bör internationella och regionala aktörer, och genom EU även Sverige, fortsätta att sätta press på de involverade parterna att återuppta dialogen före, under, och efter valdagen, det nuvarande dödläget till trots.
Sebastian van Baalen
Doktorand, Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Jesper Bjarnesen
Senior forskare, Nordiska Afrikainstitutet
En engelska version av texten har publicerats här.
Read the article in English here
Fakta
Elfenbenskusten ligger i Västafrika. Landet gränsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali. Officiell huvudstad sedan 1983 och administrativt centrum är Yamoussoukro, men Elfenbenskustens största stad, den gamla huvudstaden Abidjan är fortfarande finansiellt och industriellt centrum och de flesta utländska ambassader ligger fortfarande kvar där. Landet har ca 25 miljoner invånare och är ett av de ekonomiskt mest utvecklade i Västafrika.
