FN är både älskat och hatat. Nu fyller världens mest globala organisation 75 år och det är i FN-skrapans lunchställen David Isaksson upplever den verkliga FN-känslan där halal och vegetariskt samsas med flottiga hamburgare. Kort sagt: precis så som världen ser ut när den är hungrig.
Öppnande av FN:s generalförsamling är stort, men 2015 var allt större än normalt. Aldrig tidigare hade så många statschefer samlats vid ett och samma tillfälle i FN. Nu skulle de lägga grunden för det som skulle definiera den globala utvecklingen de närmaste femton åren – agenda 2030 och de globala målen. Jag satt på pressläktaren då och känslan då var närmast euforisk: påven talade, Angelique Kidjo sjöng, Malala uppmanade världens unga till fortsatt engagemang.
2015 var ett år då allt kändes möjligt. Konflikterna i världen var färre än på länge och USA:s president hette fortfarande Barack Obama. Fem år senare är världen en annan. Konflikterna mellan stormakterna har i mångt och mycket förlamat säkerhetsrådet. Under Trump har USA allt mer och dragit sig tillbaka från FN, samtidigt som Kina ökat sitt inflytande över världsorganisationen.
På FNs agenda står i stort ändå samma frågor som 2015: fattigdomen, kriget i Syrien, klimatet. Men idag överskuggas förstås allt av Covid-19.
I Sverige älskar vi FN, ibland lite väl okritiskt tycker de som har svårt att förstå hur rådet för de mänskliga rättigheterna (UNHRC) kan befolkas av några av världens mest totalitära stater, hur personer som jobbar inom FN-systemet ofta tycks bry sig mer om sin egen karriär än vad de faktiskt uträttar, hur FN-utsända medverkat till övergrepp och sexuellt utnyttjande utan att det stoppats.
Ändå. FN är alla vi – och när man kommer in i det coola och samtidigt slitna FN-huset på Manhattan där väggar och piedestaler fylls av anskrämlig konst och föremål som skänkts av världens länder går det inte att komma ifrån känslan av att hur olika vi är i världen, men att vi ändå förvånansvärt ofta faktiskt lyckas komma överens.
En dag i säkerhetsrådet
För några år sedan fick jag möjlighet att följa med dåvarande FN-ambassadören Carl Skau (som du kan höra en intervju med i Global Podd) under en dag i säkerhetsrådet, en dag som snarast visade sig vara ett ständigt pågående flöde av stora och små frågor, möten och samtal som i praktiken pågår dygnet runt. I den vardagliga långsamheten som präglar arbetet i säkerhetsrådet gör ingen intryck av att vara stressad: ländernas talare avlöser varandra. Generellt är inläggen korta och koncisa, de saknar snygga retoriska figurer och slutar ofta abrupt. Det här är inga tal som ska övertyga någon att byta ståndpunkt. Det mesta är informativt, med syfte att tydligt visa vad ett visst land anser i en fråga. Arbetet pågår in till sista ögonblick, några stora marginaler finns sällan. Och när något händer så sker det snabbt.
Det enda som bryter av just denna dag är den japanske ambassadören som har påfallande svårt att uttala rule of law, det blir liksom ”lul of lov” och jag har en känsla av att flera rådsmedlemmar fnissar i smyg.
Så plötsligt är den öppna delen slut. Ambassadörerna försvinner in i det betydligt mindre, fönsterlösa rummet dit inga utomstående har tillträde och där diskussionerna kan fortgå hur länge som helst. Där inne är det syrefattigt, svettigt och säkerligen inte alltid så trevligt när hårda ord utväxlas. Men det är där som säkerhetsrådet förhoppningsvis till slut når resultat. Och om inte så finns det en dag i morgon också – en dag som redan börjat i en annan del av världen!
Vi andra går iväg för att äta lunch och det är där i restauranger och cafeterior som jag upplever FN-känslan som allra starkast. För på menyer och i självplocksdiskar samlas all världens mat: halal, bredvid sushi, kosher bredvid indiskt, flottiga hamburgare bredvid det veganska. Kort sagt: precis så som världen ser ut när den är hungrig.
I år kommer jag inte dit, men i Backåkra (där Dag Hammarskjöld tänkt bosätta sig) faller ett fint regn. Vi går på stigen genom kohagen, fram till den meditationsplats som är en slags pendang till den som finns i FN-huset. Där nedanför skymtar havet. Ett nytt FN-år ska ta sin början.
Grattis på 75-årsdagen – du gamla världsmedborgare!
David Isaksson
