Idag handlar framtidsdiskussionen i världen nästan enbart om pandemin. Men om vi ska uppnå en långsiktigt hållbar utveckling måste vi även se till det långsiktiga hotet mot freden. Och två centrala delar i detta är kärnvapenförbudskonventionen och Parisavtalet, skriver Tomas Nordberg, skribent och aktiv inom organisationen ICAN.
Den förvärrande situationen i krigets Jemen på grund av Coronapandemin aktualiserar behovet att prata om fred. Som jag definierar begreppet inrymmer det inte bara frånvaron av krig, utan även hållbar utveckling och åtnjutandet av de livsbetingelser som krävs för en trygg och säker tillvaro. Och två vitala komponenter av en sådan långsiktig fred är kärnvapenförbudskonventionen och Parisavtalet.
Kärnvapenförbudskonventionen markerar ett historiskt framsteg. Alltsedan bomberna föll i Hiroshima och Nagasaki har framåtsträvande individer och organisationer försökt få till stånd ett lagligt förbud av dessa allra mest fruktansvärda massförstörelsevapen. Ickespridningsfördraget (NPT), som öppnade för underskrifter 1968 och trädde i kraft 1970, innehåller den centrala artikel VI, i vilken alla signatärer förbinder sig att påbörja förhandlingar om ett fördrag som kräver total nedrustning av kärnvapen. Inte förrän 2017 såg ett sådant fördrag dagens ljus, och då inte tack vare kärnvapenstaterna, utan på grund av en process ledd av the International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN). ICAN består av 570 samarbetsorganisationer i 103 länder och väljer att fokusera på de humanitära konsekvenserna av användande av kärnvapen. Förbudskonventionen åsyftar att implementera artikel VI i NPT och förbjuder allt befattande med kärnvapen.
Pådrivande kraft
Hibakusha, överlevande från bombningarna i Hiroshima och Nagasaki, har varit en starkt pådrivande kraft för att uppnå förbudet som stödjs av 122 stater. I dagsläget har 84 stater signerat och 44 stater ratificerat konventionen. När 50 stater har ratificerat träder förbudet i kraft och blir till internationell rätt. Kärnvapennedrustning är en ödesfråga för mänskligheten och dagens högst osäkra säkerhetspolitiska situation har återaktualiserat behovet av ett förbud.
Parisavtalet utgör en annan vital överenskommelse för mänsklighetens och planetens överlevnad. Det är av yttersta vikt att detta traktat implementeras och det är oerhört brådskande. Mest angeläget är att begränsa klimatutsläppen till de nivåer som anges i denna globala överenskommelse. Etiska och moraliska imperativ dikterar att vi måste uppfylla det vi har lovat. Detta är vi skyldiga dagens unga människor, framtida generationer och allt liv på planeten.
Kärnvapen kostsamma
Vi måste halvera klimatutsläppen till år 2030. Detta förutsätter ekonomiska satsningar på grön teknik och på ett hållbart samhälle. Kärnvapen är oerhört kostsamma och de hundratals miljarder som läggs på att bibehålla och modernisera dem bör istället bekosta utbildning, miljösatsningar och fattigdomsbekämpning. Parisavtalet utgör en fertil grogrund för en sådan omställning med dess globala klimatfond som mer välbeställda länder har förbundit sig att stödja. För att hålla utsläppen under två grader till år 2100 är sådan finansiering och hjälp till utvecklingsländer ett måste. Vi i de rika länderna bidrar och har bidragit överlägset mest till att skapa den globala uppvärmningen och har följaktligen ett moraliskt ansvar att bidra mest till att lösa problemet.
Otaliga är offren för provsprängningar och bomberna i Hiroshima och Nagasaki. Fortfarande vårdas människor på sjukhus i dessa städer för skador orsakade av bomberna och deras efterverkningar. Kriget i Jemen belyser det djupt problematiska med auktoritära ledare som agerar med våld internationellt. Här finns det anlendning att tänka tillbaka på de principer om icke-våld som praktiserats av ledare som Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Moder Teresa. De konventioner som jag har diskuterat ovan bygger på samma tankegång; att vi som tillfälliga besökare på denna vackra planet har ingen rätt att bruka våld, varken gentemot varandra eller på naturen. Denna moraliska förpliktelse utsträcker sig till kommande generationer och uttrycks på ett fint sätt i de förbud mot kemiska och biologiska vapen, klustervapen och landminor som våra föregångare har kämpat så hårt för att skapa. Kärnvapenförbudet är nästa logiska steg i denna strävan att förbjuda massförstörelsevapen.
Tomas Nordberg
Skribent och aktiv inom organisationen ICAN som verkar för ett förbud mot kärnvapen.
