Jag ser Kamala Harris ansikte torna upp sig i sociala medier och känner ett glädjerus. Är det så enkelt som att vi är exakt lika gamla, att vi har liknande rötter och att hon ser litegrann ut som jag? frågar sig Karen Austin i denna krönika.
Kaliforniens senator Kamala Harris som kandiderade som president i år, 2020, är nu Demokraternas och Joe Bidens val till vicepresident i USA. Valet äger rum i november och mycket står på spel. Jag ser hennes ansikte torna upp sig i sociala medier och känner ett glädjerus. Varför gör jag det? Är det så enkelt som att Kamala Harris är exakt lika gammal som jag och att hon precis som jag har karibiska, indiska och europeiska rötter. Vad säger det om mig? Jag vet ju väldigt lite om var hon befinner sig politiskt, vilka ambitioner hon har och vilka frågor hon driver, förutom att hennes ambitioner om Israel inte är till fördel för palestinska folket. Och ändå. Är det så krasst för att hon ser litegrann ut som jag?
Med tanke på hur Trump spelar på vithet och kön konstant är det en viktig signal nu att det finns en kandidat i USA som vill träda in i Vita huset och som inte kommer spela på vithet, utan på en politik som inkluderar många fler. Det är nämligen inte endast minoritetsgrupper som ägnar sig åt identitetspolitik, utan det är ett projekt som vita män som väljer varandra alltid gjort. Just nu pågår en diskussion i USA om Kamala identifierar sig som Black American eller Asian American. Jag önskar att vi kunde slippa den diskussionen. Det säger egentligen ingenting om vad hon kommer lyckas med.
Men så länge USA är uppbyggt – och fortsätter att byggas – på en segregation som inte endast bottnar i det socioekonomiska, utan även på ”race” och etnicitet är det omöjligt att släppa bilden som sitter i på näthinnan av hur kandidaten ser ut – och då faktiskt också vara glad över Kamalas bakgrund: om det nu är så att vi som tror på internationell solidaritet, human flyktingpolitik, mänskliga rättigheter och minskat globalt utsläpp vill byta ut chefen som nu styr och ställer i USA:
Representation är viktigt och särskilt i det USA som för närvarande brinner av vrede på grund av ett orättvist och ruttet rättssystem som finns nedärvd i det landet sedan decennier. Att påstå att representation inte gör någon skillnad är att förminska och ignorera att det är svarta i USA som i hög grad tillhör arbetarklassen. USA har sin utgångspunkt i gratis arbetskraft i form av slavar från Afrika och Karibien som under många decennier byggt upp en tillväxt som gynnat främst de vita. Det om något är ett exempel på identitetspolitik.
Vi i Sverige jämför oss ofta med amerikaner. Jag tycker att det leder fel. Det finns stora skillnader när det kommer till hur en genomsnittsamerikan ser på lycka och välmående jämfört med en genomsnittssvensk. Vi i Sverige bygger än så länge vårt enskilda välmående på hur det kollektiva ansvaret för välfärden organiseras nationellt och internationellt. En amerikan bygger lycka och välmående på hur det går för sig själv och sin egen familj.
Med den kunskapen i bagaget bör vi ha en annan måttstock om man vill se en förändring i november, eftersom det som händer i det stora landet i väst påverkar hela jordgloben. Jag vill att USA ska ledas av en regering som lyssnar på vad WHO skriver i sina publikationer om Covid-19, ett USA som inte lämnar internationella möten som handlar om global uppvärmning och där fakta utgör grunden för de beslut som fattas.
Jag tror på Kamala Harris. I skuggan av Trump är allt annat anständigt.
Karen Austin
Karen Austin, har arbetat statligt, ideellt och i Stockholms stad med mänskliga rättigheter, mot diskriminering, för jämställdhet och nu med att motverka segregation.
