2018 genomförde Global Bar en serie samtal kring världen efter 2030 . Ett av de ämnen vi då diskuterade var just mångfalden, bland annat ordnade vi ett samtal som du kan se här och producerade en rapport som du kan läsa här. Har något hänt sedan dess? Vad tycker du?
År 2050 beräknas 35 procent av Sveriges befolkning ha en annan bakgrund än den etniskt svenska. Vilka krav ställer detta på de som arbetar med bistånd? Hur ska traditionella insamlingsorganisationer nå ut till nya grupper av givare? Hur tar vi till vara det engagemang som nns hos nyanlända? Och om inte – kommer diasporagrupperna att starta egna organisationer som konkurrerar ut de gamla och slitna? Och hur står det till internt? Medarbetarna på de flesta bistånds organisationer består till övervägande del av vita kvinnor från den urbana medelklassen. Vad innebär detta för möjligheten att nå ut – och förstå det som händer i samhället i stort?
Detta var några av de frågeställningar som låg till grund för diskussionerna. Vi producerade även en rapport vars huvudpunkter var följande:
Bristen på representativitet. Medan mångfalden gjort sitt intåg i stora delar av näringslivet är den alltjämt begränsad inom den svenska biståndsbranschen. Tittar man på personalen så är den t ex mycket homogen.
Låg kunskap om invandrargrupper i traditionella svenska organisationer. Insamlingsorganisationer ägnar mycket tid åt att identifiera och analyser olika målgrupper, för att på det sättet nå ut till nya och potentiella givare. Men trots att en allt större del av Sveriges befolkning har invandrarbakgrund saknar insamlingsorganisationerna tillräckligt med kunskap om dem som potentiella givare.
Resursen och kompetens hos diasporans tas inte till vara inom biståndet. I diasporagruppernas omfattande nätverk finns en stor kunskap om de länder människor kommer från. Denna kunskap tas dock sällan till vara. Tvärtom är organisationer och myndigheter rädda för att jävs- och korruptionssituationer ska uppstå och undviker därför i hög utsträckning kontakt med diasporaorganisationer.
Hur gör vi då för att nå ett mer inkluderande bistånd? Nedan är några tankar som kom fram under diskussionerna:
Mångfald inom organisationen
- Organisationerna måste våga börja prata om problemen med representativitet på ett öppet och självkritiskt sätt och göra förändringen till en strategisk fråga.
- En genomarbetad kartläggning över hur den ser ut skulle kunna utgöra ett bra underlag för ett framtida arbete.
- Efter beslut skulle frågan om bredare representativitet kunna skrivas in i organisationernas verksamhetsplaner. Inom näringslivet har det länge funnits diskussioner kring kvotering av kvinnor i styrelse. Kanske skulle något liknande vad gäller mångfald kunna appliceras på biståndsorganisationer.
- Det krävs ökad tydlighet inom en organisation som har en bredare bas bland sina medarbetare. Organisationerna måste lämna den ”svenska undertexten” bakom sig.
- Organisationerna behöver frångå de formella kraven som huvudsakligt urvalskriterium, fokusera mer på kvalitet och kompetens.
Låg kunskap om invandrargrupper
- Detta är i förlängningen en konkurrensfråga och de organisationer som investerar tid och resurser kommer att ha en konkurrensfördel i framtiden.
Ta tillvara resurser och kompetens
- Skapa former där myndigheter kan samråda med diaspora för att säkerställa bästa möjliga kompetens och ägande inom biståndet. Förslagen varierar, som kontakter med ambassader, UD eller Sida under konsultation och inför och under utvecklandet av nya landstrategier.
- Skapa plattformar för engagemang och dialog. Var aktiv och bjud in organisationer och diasporagrupper för samtal och diskussioner.
- Var beredd på att en ökad bredd skapar nya typer av konflikter och diskussioner men att det på längre sikt gynnar kvaliteten i arbetet.
Läs hela rapporten här
