Vad vet vi egentligen om smittspridningen? Hur stora är riskerna att man faktiskt blivit smittad utan att märka det? När möjligheten att testa sig och samtidigt kunna bidra till den allmänna kunskapsinhämtningen kring spridningen bestämde jag mig för att göra en test. Det tog tio minuter, sen hade jag resultatet.
2019 hade jag ungefär 200 resdagar och 2020 såg ut att bli ungefär likadant. I januari-februari var jag i Bolivia, sen skulle jag till Italien för att därefter åka till New York och vidare på uppdrag i Colombia och Centralamerika. Där i mellan – en massa möten, fester, stora middagar, konserter och familjekalas. Ett typiskt år alltså. Och många potentiella tillfällen för att bli smittad av covid-19.
I Bolivia (slutet av januari) mötte jag av en slump en några år gammal bok med titeln Coronavirus, tog en bild och la upp på Facebook. Någon var före sin tid! Då verkade det hela fortfarande långt borta. Och ofarligt.När jag i början av mars skrev min första text om corona-pandemin, på ett plan mellan New York och Colombias huvudstad Bogotá, så var det under en resa mot en kontinent som ännu inte stängt ned, där de första fallen ännu inte upptäcks. Sen gick det snabbt. Vi fick kasta oss hemåt och jag kom med ett av de sista flygen på mycket länge från New York till Stockholm. Men om kontrollen av temperatur och annat varit rigorös i Latinamerika så märktes inget av den i USA eller Sverige. Där rådde mer av business as usual.
Sedan dess har pandemin rullat in i land efter land och många länder har valt en mycket auktoritär väg där människor som inte följt reglerna fängslats och straffats brutalt, eller som i Nigeria skjutits ihjäl. ”Svälten är värre än pandemin”, berättade människor i bland annat Togo. Och runt om i världen har press- och yttrandefriheten skurits ned. I en karta över angreppen mot pressfriheten som Index on censorship tagit fram listas 150 attacker mot pressfriheten, men sannolikt är antalet betydligt högre.
”Människors historier måste få berättas och politikerna måste ställas till svar för de beslut som fattats om våra samhällen ska kunna byggas upp på nytt, skriver Meera Selva på Reuters Institute for the Study of Journalism. Och för att de ska ske krävs fria medier som överlever pandemin.
Allt mer information kommer nu fram kring pandemin. Inte helt oväntat avslöjas att Kina förhalat informationen till WHO och även om FN-myndighetens chef glatt skakade hand med de kinesiska ledarna så var minerna allt annat än lyckliga bland WHOs anställda.
Nu backar Sverige , åtminstone delvis: vi borde kanske spårat mer, säger ansvariga. I efterhand är det förstås lättare att säga vad man borde ha gjort. Samtidigt finns det ett land som så här långt verkar ha gjort allt rätt, som klarat av att testa och smittspåra och samtidigt hålla landet öppet utan att inskränka demokrati och yttrandefrihet. Landet som heter Taiwan får dock inte vara medlem i WHO.
Hur gick det då med testet? När möjligheten dök upp bokade jag snabbt en tid med en nätdoktor med koppling till de få kvarvarande statliga apoteken. Dagen efter gick jag dit, fick ett stick i fingret. Lite blod droppades på en sticka. Sen skulle jag följa vad som hände och ta två bilder mellan tio och femton minuter efter att jag gjort provet.
Det hela påminde om ett graviditetstest: så – åtminstone till synes – oerhört enkelt. På stickan kunde jag utläsa det troliga resultatet och efter att ha skickat in bilderna kom sen det definitiva svaret. Negativt. Jag hade inte haft covid-19.
Mina många flygresor, möten och besök på restauranger, museer och barer i pandemins inledande månad hade alltså inte haft någon inverkan. Ingen ”flockimmunitet” för min del. Kanske hade jag haft tur. Eller också krävs det mycket mer än dörrhandtag, flygresor och museibesök för att smittan ska spridas. Och därmed känns den centrala frågan än viktigare att ställa: Står de enorma inverkningarna på demokratin, pressfriheten, på människors utbildning och försörjning, verkligen i paritet med sjukdomens risker?
David Isaksson
