Att så många av de globala målen går åt helt fel håll i vår del av världen kommer att få konsekvenser för det pågående utvecklingssamarbetet kring målen i resten av världen. Det kommer att bli väldigt tufft med finansieringen några år framöver, skriver den tidigare EU-parlamentarikern Bodil Valero i serien ”Agenda 2030 – är det kört nu?
Kollar nyheterna, precis som varje dag. I utegångsförbudets Spanien har jag efter nio veckors husarrest (från och med idag sjukvårdsregionarrest) vant mig vid att vakna, dricka kaffe, läsa de svenska nyheterna och sen de spanska. Kring elva kliver jag ur sängen. Sen svara på några mejl, laga mat eller baka med övriga medfångar, måla någon vägg, hälsa på hönsen eller kolla trädgårdsodlingen … Världen har stannat och jag behöver rutiner för att få dagarna att gå där jag lufsar runt med rufsigt hår och första bästa klänning jag hittar. Total dekadens.
Det var ju inte meningen att livet skulle vara så. Jag skulle ju faktiskt varit i Armenien och talat om EU och mänskliga rättigheter i veckan som gick. Jag skulle haft barn och barnbarn på besök under påsken. Jag skulle ju ha åkt till Sverige för att fixa nytt pass och id-kort och besiktigat bilen. Snart är både jag och bilen papperslösa, men det är tydligen inte ett problem för mig i coronatider, läser jag på ambassadens hemsida. Undrar hur det är för de som inte är EU-medborgare?
Situationen för människor här i Spanien är tuff. De mycket strikta restriktionerna leder till många konsekvenser. Till att börja med har arbetslösheten och därmed fattigdomen ökat katastrofalt. Både bland de som arbetar i den formella och i den informella sektorn. Utlovade statliga stöd till permitterade betalas inte alltid ut och många har inte fått ”lön” på flera månader. Värst är det för alla de som redan innan var utan jobb och hankade sig fram på ströjobb eller svartjobb – många migranter. I en av Madrids förorter ringlar köerna till matutskänkningen långa. På en månad har organisationen haft lika många hjälpsökande som de hade under hela förra året.
Illa är det också för småföretag, hotell och restauranger som löper stor risk att gå omkull. Ekonomiska stöd av först-till-kvarn-modell tog slut direkt, men förhoppningsvis kan de som var snabba nog betala sina hyror och de anställdas löner.
Anmälningarna om våld i hemmet har ökat med 80 procent. Tänk er själva att tvingas leva 24/7 tillsammans med en partner som är våldsam, eller som blir det när den ständiga samvaron leder till att relationen börjar knaka i fogarna. Vi kommer att få se många skilsmässor när pandemin är över.
46 procent av befolkningens mentala hälsa beräknas vara i farozonen. Människor utvecklas till grannskapspoliser och angiverimentaliteten frodas. Vad gör grannen ute med en låtsashund? Eller; nu har hen varit ute två timmar istället för en!! Milda makter! Barn och ungdomar har missat sin skolgång och börjar inte förrän i september med allt vad det innebär för deras framtid. Barnen var de första som i sällskap med en familjemedlem fick röra sig utanför lugnets trygga vrå i en timme per dag efter sex veckors total isolering, dock inte leka i lekparker eller med andra barn. Hur påverkar det dem?
Men också mötesfrihet, yttrandefrihet, demonstrationsfrihet m.m. offras på coronas altare. Jag instämmer i att människors hälsa ska vara första prioritet och jag har full förståelse för att den spanska regeringen tog till krafttag när pandemin slog till med sådan oerhörd kraft i landet, men jag har mycket svårt att förstå att militär och polis gavs en sådan framträdande roll i virusbekämpningen. När generaler i Spaniens tekniska coronakommitté på en av de sedvanliga presskonferenserna talar om att vi är 47 miljoner soldater (de vill säga invånare) och när militärpolis talar om att stoppa människor från att ifrågasätta regeringens coronastrategi på nätet då går det för långt. Den så ifrågasatta ”munkavlelagen” har kommit väldigt väl till pass både vid ”nätbrott” och då människor inte längre står ut med att vara instängda och olovligen rör sig ute i samhället. Bötesbeloppen är skyhöga.
Ja, det skulle ju som sagt inte vara såhär men likväl är vi där. Det finns bara nutid och det är bara att gilla läget. Framtiden har förvandlats till ett töcken av frågor och vår möjlighet att planera den likaså.
Både Spanien och Sverige har drabbats hårt av covid-19, även om strategierna att bemöta pandemin i princip är motsatta. Men vi är bara två exempel av många länder där coronapandemin innebär att även vi i den rika världen brister i att uppfylla målen i Agenda 2030, som ju till skillnad mot Milleniemålen gäller även oss.
I coronans spår ökar fattigdomen, fler går hungriga, den mentala ohälsan ökar, barn missar sin skolgång, våld i nära relationer ökar, människor förlorar sina jobb, företag går under, mänskliga rättigheter sätts på undantag också i EU-länder.
Att så många av de globala målen går åt helt fel håll i vår del av världen kommer att få konsekvenser för det pågående utvecklingssamarbetet kring målen i resten av världen. När så få länder redan i dag lever upp till biståndets 0,7-procentsmål, i kombination med coronadrabbade statsbudgetar och inhemska krav på ”det egna landet först”, behöver man inte vara ett matematiskt snille för att inse att det kommer att bli väldigt tufft med finansieringen några år framöver. Vi behöver inte gå längre än till Sverige där biståndsbudgeten beräknas bli avsevärt lägre. Hur ska ekvationen gå ihop?
Inget ont som inte för något gott med sig dock. I pandemins spår kan vi ändå se att vissa sjukdomar som beror på miljöföroreningar minskar, likaså dödsfallen i trafikolyckor och som ett brev på posten ser vi en ljusning när det gäller de Globala målen för vatten, miljö, klimat och ren energi. Förhoppningsvis kan vi få den nödvändiga omställningen till ett renare och fossilfritt samhälle om världen bestämmer sig för att ta chansen NU – innan vi får en återgång till det gamla och välkända istället. NU innebär i och för sig att vissa av världens ledare snarast behöver bytas ut för att nå den förändring vi vill se. Ingen nämnd och ingen glömd, men ni vet säkert vilka jag menar.
Bodil Valero
Europaparlamentariker för Miljöpartiet 2014–2019. Engagerad i flyktingars och migranters rättigheter och för lagliga vägar in i EU.
