Läs ett utdrag ur boken ”En handelsresande i godhet”


Del av omslaget.

Hur har civilsamhället förändrats sedan början av 90-talet? Har godhet blivit big business? Hur god behöver man vara för att arbeta i godhetsbranschen? I boken En handelsresande i godhet (Ordfront) skildrar Sara Damber sina många år inom civilsamhället, alltifrån när hon som 19-åring startade organisationen Friends. Här kan du läsa kapitlet En ny godhetsbransch.

”Jag förstår vad du menar, och vi vill verkligen göra mer. Vi brinner för den här frågan. Men vi har ett regelverk att förhålla oss till, vi har kunder och aktieägare”, säger mannen besvärat.

Jag är tillbaka i en ny vardag. I dag är jag på ett virtuellt rundabordssamtal om människohandel. Det är inte jag som har bjudit in, jag är här som någon slags expert. Bland företagsledare, organisationer och investerare som utbyter klokskaper och berömmer varandra för sina goda intentioner. Vi har samlats här, inflytelserika människor, vi innanför cirkeln. För att prata om hur vi kan göra mer för de allra mest bortglömda barnen, de utanför cirkeln. Barn som flytt hit och hamnat utanför systemen. Barn med samma mörker i ögonen som flickan jag mötte i Kambodja, men som vi nu kan möta i parker och på gator runtom i Europa, även här i Sverige. Vårt lands hantering av dessa unga individer skrivs in i historieböckerna, fyllt av skam och massa reell skuld. Och för evigt inristad i dessa ungas hjärtan.

Mannen som talar nu är ledare för ett av Sveriges största bolag. Och han säger att han inte kan göra något, att han är maktlös.

Efter uppbrottet i Båstad är jag tillbaka i en värld jag känner igen. Barnrättsorganisationens generalsekreterare, den sociala entreprenören, integrationsexperten. Kloka personer, vettiga, välmenande. Handlingskraft, nytänkande, engagemang. Eller?

Det är vi här inne som ska göra det som den offentliga förvaltningen inte klarar av, vi som står upp när demokratin och systemen fallerar.

Men ingen säger något. Vi är förhindrade att agera i den här frågan. Det talande, maktlösa huvudet ramas in av ett kollage av ansikten med överkryssade mikrofoner i nederkant. Alla har mute-knappen intryckt.

Vi säger ofta att civilsamhället ska komplettera det offentliga, inte ersätta. Det må vara sant, men det gör oss också passiva, sätter oss i knät på dem. Vi blir tacksamma när en myndighet eller minister vill lyssna, vi vill ha en bra relation med dem. Och vad händer när värderingar inom det offentliga förändras och går på tvärs med mänskliga rättigheter? Då är civilsamhället den enda aktör som gemensamt kan styra om det offentliga. Kanske är vi där snart. Då är den gemensamma rösten fundamental.

För ett par decennier sedan fanns gemensamma system för att lyssna på och kämpa för de mest marginaliserade, de som inte hörs annars. I dag finns vadå …? Snärtiga hashtags, varumärkes-aktivism, godhet som investeringsmöjlighet, som självförverkligande? Där det fanns en gemensam bild av vilka frågor som är viktigast att lösa och vilka rättigheter vi måste kämpa för finns … vadå? Effektiva system för att mäta ”impact”, men vilken impact?

Där vi hade robusta demokratiska strukturer och starka civil- samhällesorganisationer finns i dag en godhetsbransch där ängsliga kommersiella aktörer och högröstade individer sätter agendan, och där förstenade demokratiska institutioner och tandlösa organisationer förvirrat försöker hänga med på tåget.

I dag finns större mångfald av enskilda organisationer för varje minoritetsgrupp, varje utsatt grupp, vilket kanske är en nödvändighet för att göra rösten, och därmed de olika behoven, hörda. Men samtidigt innebär det att den gemensamma rättighetsrösten har blivit svagare.

Ju fler som pratar om enskilda gruppers rättigheter, desto färre kan prata om ett samhälle byggt på mänskliga rättigheter, vilket kanske var lättare förut.

Kunskapen om olika gruppers behov har ökat, kunskapen om makt och diskriminering har ökat. Samtidigt har vi med denna djupare, och spretigare, kunskap tappat den gemensamma rösten som kollektivet folkrörelsen kunde höja.

De olika rättighetsrösterna konkurrerar inte bara om vår uppmärksamhet, från och till går de också i direkt konflikt med varandra. En global studie från WHO och Unicef visar exempelvis att de länder som är bäst på att värna barns rättigheter också hör till de som snabbast kör slut på världens klimat – inget land i världen lyckas förena en dräglig situation för barn här och nu med en hållbar livsstil för framtiden.

Vi kan inte – borde inte – gå tillbaka till det gamla Folkrörelsesverige. Men vi måste på något sätt bygga om den här nya godhetsbranschen. Det går inte att driva förändringsarbete helt isolerat från den marknadsekonomi som hela samhället styrs av. Men problemet är att organisationerna har sålt sin godhet alldeles för lättvindigt. De går vilse i jakten på privatpersonernas, företagens och det offentligas pengar. Och de får alldeles för lite för det. Ingen vill finansiera kärnverksamhet och det finns aldrig resurser för de interna investeringarna eller de långsiktiga förändringarna.

Ett företag som inte gör vinst sätts i konkurs och ett nytt startas med annat uppdrag. En civilsamhällesorganisation som inte gör skillnad eller inte vågar stå för sitt uppdrag ska ändå av någon anledning överleva till varje pris. Föreställ er en generalsekreterare som säger ”nej, vi kan inte överleva utan att tumma på vårt uppdrag så vi lägger ner organisationen”! Samtidigt som givare måste låta aktivister också få vara aktivister och kunna överleva utan att bli organisationsförvaltare. Vi behöver hitta ett nytt sätt.

Vi behöver en öppen, snabb och inkluderande godhetsbransch som tar vara på alla goda krafter och drivs av civilkurage och medmänsklighet. Och som kan få en trygg och långsiktig finansiering. En bransch med integritet och respekt för vad som krävs för att driva samhällsförändring.

Samtidigt behöver vi transparens, debatt och diskussion om hur vi bäst använder våra gemensamma resurser. Inte bara skattepengar eller välgörenhetsorganisationernas medlemsavgifter – utan allt det engagemang som satsas varje dag – av organisationer, av företag och av privatpersoner, för att göra samhället mer rättvist, mer mänskligt och mer hållbart.

Det första steget är att vi på något sätt måste hitta tillbaka till en kollektiv (men denna gång mer inkluderande) problemformulering. En problemformulering som bygger på kunskap och på utsatta människors egna röster och perspektiv snarare än medie- och marknadslogik eller vårt personliga behov av att känna oss goda.

Vi – alla vi som vill bidra till det arbete som görs av civil- samhällets organisationer – måste sluta villkora våra bidrag med orimliga krav som tvingar in organisationer i en bisarr spiral av adopterade getter och anorektiska ”overhead”-kostnader. Eller att hela tiden tvingas omformulera kärnverksamheten till innovativa projektformuleringar om snabb förändring som mirakulöst löser stora problem på några få månader. Vi måste samverka, samarbeta, fylla i varandras glapp för att uppnå gemensamma och långsiktiga förflyttningar.

Det behövs en samlad analys och strategi för vilken typ av utmaningar civilsamhället ska lösa och vilken roll ”sektorn” ska ha i förhållande till det offentliga. Kanske behöver Sverige en specifik minister för civilsamhället, som en del andra länder har (i dag trängs det med idrott och kultur). Annars bli exempelvis statliga bidrag godtyckliga och fragmentariska.

Vi som verkar i godhetsbranschen – och i de offentliga verksamheterna – behöver också hitta nya metoder, nya kanaler för att lyssna på alla de som vi säger oss företräda – särskilt de som är svårast att höra, de som hamnar efter, de som hamnar utanför. Vi behöver nya, smarta, snabba, effektiva former för representation, inkludering och rättighetsperspektiv, som inte bygger på trögrörliga system och ohanterliga processer.

Sara Damber. Foto: David Möller.

Det här – att återvända till mer av kollektiva strukturer, att samlas kring gemensamma problemformuleringar – kan kännas som en helt övermäktig uppgift, en omöjlig tanke, i en tid när varenda människa har sin egen sanning. När enskilda individers godhetskomplex och nyckfulla marknadskrafter blir viktigare än demokratiska processer, när en snärtig hashtag gör större skillnad än en flammande appell på ett medlemsmöte.

Men jag tänker att det ändå måste gå. Och jag tycker mig se små tecken i tiden.

Jag är med och arrangerar ett toppmöte för unga och ser hur de unga som blir lyssnade på vill ta plats, vill vara en del av demokratin.

Jag läser Sverigestudien som kartlägger vilka värderingar som kännetecknar det svenska folket. Efter en lång period av ökande individualisering talas det om tecken på en återgång till kollektivistiska värderingar, en önskan om fungerande samhällsservice och stöd från det kollektiva till individen.

Kanske är en del av utmaningen att vi som är svenskfödda är ett folk som aldrig upplevt krig inte har någon erfarenhet av vad det innebär att verkligen samlas mot ett gemensamt yttre hot? Kanske är det paradoxalt nog just nu när de yttre hoten hopar sig som vi börjar se tecken på en ny slags godhetsbransch, ett nytt sätt att organisera oss och rikta vår gemensamma kraft mot ett gemensamt problem? Jag tror att en stor del finns i vår kultur av att ta våra privilegierade rättigheter för givna, att inte ha varit med om kollektivt förtryck. Här kan vi lära oss och samarbeta med medborgare som har andra erfarenheter med sig till vårt land.

Jag tänker på klimathotet, hur vi har tvingats börja lyssna på experterna om vi ska överleva. Hur Fridays for Future klivit fram som en ny typ av folkrörelse, en öppen, snabb och inkluderande rörelse, som hämtar kraft i individualisering och personfokus men bottnar i en kollektiv problemformulering. Jag ser på coronapandemin och hur människor trots allt, månad efter månad, fortsätter att försöka orka med de där små, helt osynliga, oglamorösa, godhetshandlingarna – tvätta händerna, stanna hemma, hålla avstånd, hjälpa grannar – för att skydda våra gamla och svaga. I båda fallen ser jag också exempel på hur företag med ödmjukhet underordnar sig den riktning som vetenskapen och det demokratiska styret pekar ut, kliver in och bidrar med det de är bäst på för att nå ett gemensamt mål i stället för att dra i gång krystade pr-jippon.

Jag tror och hoppas att det är föraningar om en pendel som håller på att svänga tillbaka igen, en godhetsbransch som håller på att förändras, återuppfinnas, slå in på ett nytt spår. För det behövs en förändring, både på systemnivå och på individnivå.

Sara Damber

Ur boken: En handelsresande i godhet (Ordfront förlag 2021).

Lyssna också på Sara Damber i Global Podd avsnitt 91.

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.