Det finns ett samband mellan lycka och hållbarhet. Därför måste vi också ta hand om vår personliga, inre hållbarhet om vi ska ha en chans att nå målen för Agenda 2030, skriver Parul Sharma i serien Agenda 2030 – är det kört nu?
Dagligen levereras kunskapshöjande och avskräckande information till konsumenter om konsumtionens förödande klimateffekter. Trots det köper medelsvensken tretton kilo kläder per år och slänger åtta kg. Sedan 1990 har utsläppen som sker inom Sveriges gränser minskat med 26 procent, men när konsumtion av importerade varor räknas in har utsläppen istället ökat kraftigt. Koldioxidutsläpp kopplade till de produkter som konsumeras i Sverige, men som produceras i andra länder, har ökat med nära 50 procent de senaste tjugo åren. Den absolut största delen av våra konsumtionsbaserade utsläpp sker i utlandet, där varorna produceras. Våra konsumtionsutsläpp ligger på ca tio ton koldioxid per person och år där hushållen står för ca två tredjedelar av dessa. För att nå Parisavtalets ambition om att begränsa den globala upphettningen till 1,5 grader måste våra utsläpp ner till drygt 1 ton per person och år.
Kunskapen finns och även en insikt om konsumtionens baksidor. Västvärldens konsumtionsmönster som länge varit socialt accepterat och eftersträvansvärt förstås allt oftare som något att inte sträva mot. Men trots all kunskap och insikt instiftas framgångsrikt allt fler konsumtionshögtider som Cyber Monday, Black Friday och vi slår ständigt nya julhandelsrekord. Det är kontradiktoriskt och svårt att smälta. Kan det vara så att det finns aspekter kring själva konsumenten som vi missat? Det kan omöjligen vara så enkelt att bara klimatförnekare konsumerar (shoppar) medan de medvetna låter bli, eller? Tänk om konsumenten är sjuk eller olycklig?
En lyckobringare med eftersmak
Konsumtion eller det som till vardags kallas för ”shopping” har länge av forskare bekräftats som en lyckobringare som ger tillfredsställelse för stunden. Men det är en snabbt övergående känsla. Marknadsföringsprofessor och forskningsledaren vid Tilburg University i Nederländerna, Rik Pieters, placerade konsumenter (shoppare) i olika materialistiska grupper och testade dessa för ensamhet. (2013). Resultatet av studien visade att oavsett inkomstnivå så ledde ensamhet till en ökad konsumtion (materialism). Konsumtion kunde också leda till ökad ensamhet, där ensamheten växte bland människor som mätte sina egen framgång i materiella värden. För studien tillfrågades ett urval av mer än 2500 konsumenter under sex år hur mycket de gick med på uttalanden, som: ”Det stör mig ibland ganska mycket att jag inte har råd att köpa allt jag tycker om,” och ”Jag gillar att köpa saker som inte är praktiska.”
Professor Pieters menar när mänskliga relationer upplevs som komplexa upplevs en t ex en läsplatta som relativt enkel att ”ha att göra med”. Forskningen indikerar att vår första impuls vid ensamhet är att koppla samman oss med andra människor, men insikten om hur svårt det kan vara driver individer till att istället bli konsumenter. Förenklat kan vi tala om en transformation från en kontaktsökande individ till en konsumerande individ. Ytterligare en grupp som Pieters har identifierat är de konsumenter som använder shopping som medicin för att känna sig annorlunda. För denna grupp utgör shoppingen en ”fix” när de är nere och förvandlas då till ett tillfälligt rus. Den ultimata slutsatsen i undersökningen är att shopping egentligen, om än tillfälligt, handlar om att fylla ett tomrum hos individer.
I en norsk studie fann den kliniska psykologen Cecilie Schou Andreassen, psykologiska fakulteten vid University of Bergen, att shoppingberoende är relaterat till symtom på ångest, depression och låg självkänsla. Shoppingberoende dominerar hos deprimerade kvinnor med låg självkänsla där konsumtionen fungerar som en flyktmekanism. Norska forskare menar vidare att det är oroväckande att symptomen på shoppingberoende är nära besläktat med drogmissbruk, alkoholism och annat rusberoende (2015).
Detta är begränsad, men mycket intressant forskning. Det får en att fundera över om lycka ändå inte ökar välbefinnandet hos människor, samtidigt som det har positiva konsekvenser för miljö och klimatet om det dessutom innebär att vi konsumerar mindre. Att påpeka vikten av ökad tillväxt, samtidigt som en oroas över konsumtionen skapar däremot nya konflikter hos individen. I Västra Götaland regionen har man studerat om lycka och välmående kan vara de primära målen för utveckling, framför ekonomisk tillväxt (2018). En mycket intressant studie, förhoppningsvis med en fortsättning som knyter an till sambanden mellan lycka och hållbar utveckling.
Och för att återgå till Agenda 2030 och de Globala målen. Kanske borde vi diskutera mänsklig ängslighet och tomhet i samma sammanhang som klimatutmaningar och miljömedvetenhet? Personlig hållbarhet, inre hållbarhet, verkar ha kopplingar med hur vi konsumerar och när. Kan ett högre välbefinnande minska våra utsläpp? Skulle det kunna vara så att Sveriges ekologiska fotavtryck som är bland det högsta i världen, faktiskt kan minska om vi satsar mer på välbefinnande? Jag tycker mig se ett samband och hoppas att mer forskning görs på området.
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på hållbarhetsfrågor
