Det har gått två år sedan den belarusiska polisens massgripande av fackligt aktiva i huvudstaden Minsk. Fortfarande är 47 fackliga ledare och aktivister fängslade i Belarus. En av dem är Hanna Ablab som greps redan 2021.
Hanna Ablab är ingenjör vid transportkontrollcentret vid den vitryska järnvägen. Den 20 september 2021 häktades hon av KGB efter en husrannsakan i hennes hem och placerades i KGB:s häkte. Hon åtalades enligt artikel 356 del 1 i Republiken Vitrysslands strafflag och dömdes till 11 års fängelse. Hanna Ablab har två minderåriga barn.
Hanna Ablab är bara en av många fackliga ledare i Belarus som sitter fängslade sedan regimen slagit ned på de folkliga protesterna efter det riggade presidentvalet 2020.
Den 19 april 2022 skedde ett nytt massgripande av medlemmar och ledare i de demokratiska fackföreningarna sedan dessa kritiserat det ryska anfallskrig mot Ukraina.
Medan några av de gripna släpptes efter en tid sitter nästan femtio personer fortfarande i fängelse, och de som har släppts utsätts för ständiga trakasserier och förföljelser. De har placerats på oönskade listor som gör det omöjligt för dem att få adekvat sjukvård och söka jobb. Många har tvingats fly landet.
I samarbete med de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco stödjer Union to Union organisationen Salidarnast (Solidaritet på belarusiska) som 2022 bildades av belarusier i exil. Soldarnast blev i april 2024 uppförda på listan över ”extremist-organisationer” i Belarus, något som innebär att den som på något sätt delar organisationens symboler eller annan kommunikation på till exempel sociala medier kan fängslas.
”Vi är inte extremister”
Den internationella fackliga organiastionen ITUC har lanserat kampanjen ”Facklig verksamhet är inte extremism!” för att uppmärksamma världens länder på situationen för oppositionella i Belarus.
Leonid Soudalenko lever i exil i Vilnius efter att ha avtjänat ett fängelsestraff i Belarus. I en artikel på Union to Unions hemsida vittnar han om de svåra förhållandena för de politiska fångar som står lägst i rang. Han satt i väntan på sin dom – för ett fabricerat brott – inlåst i en smutsig och trång cell utan dagsljus där cigarettröken från medfångarna låg som en tjock dimma. Därefter förflyttades Leonid Soudalenko till ett fängelse där han arbetade i åttatimmarsshift med att demontera telefonkablar i en ouppvärmd betongbyggnad, ett arbete utan handskar eller skyddsutrustning. Kravet på varje enskild fånge var att frigöra tio kilo koppartråd om dagen. De som inte nådde produktionsmålet hamnade i en isoleringscell med enbart en träbrits utan madrass.
– Jag blev sjuk men tvingades fortsätta arbeta. Sjukvårdaren ordinerade mig en tablett Aspirin om dagen. De var väldigt fientliga mot politiska fångar. Vi hade en gul lapp på våra overaller som indikerade att vi var politiska fångar, berättar Leonid Soudalenko.
Redaktionen
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
