– Jag tycker det är rimligt att göra en granskning av det slag ni gjort. Det finns flera exempel på liknande undersökningar, säger Tobias Hübinette som forskar, undervisar och föreläser kring ras- och vithetsfrågor.
I Sverige finns ingen (till skillnad från t ex USA och Storbritannien) statistik som delar upp människor efter hudfärg eller etnicitet. Frågan är dessutom laddad, och medan det finns mycket forskning och statistik kring den könsmässiga fördelningen så finns det få undersökningar och än mindre forskning om ras.
Flera av de organisationer som svarade på enkäten lyfte fram svårigheten med att definiera vika som är vita, respektive icke-vita, och att det inte är upp till organisationerna att avgöra detta. Men är det rimligt att göra en uppdelning mellan vita och icke-vita? Och vilka uttryck ska man överhuvudtaget använda?
Tobias Hübinette, som är docent och lektor vid Karlstads universitet, är en av dem som forskat allra mest kring ras och vithet i Sverige.
– Det finns inget rätt eller fel i sig. Den svenska vokabulären som berör frågan om ras och minoriteter har skiftat genom åren. Ord och beteckningar som var vanliga på 70-talet används inte idag, ett exempel är ordet ”färgad” som idag uppfattas som ålderdomligt, säger Tobias Hübinette.
Många svenskar ryggar för ordet ”ras”, varför använder du det?
– För mig är ras den internationellt i forskningssammanhang och inom t ex FN- och EU-strukturerna vedertagna och gångbara termen för att beskriva de yttre utseendeaspekter på människokroppen som både tidigare och fortfarande förstås som ras – oavsett om vi i Sverige hävdar att vi inte bryr oss om eller ens lägger märke till dessa visuella kroppsaspekter. Det betyder inte att jag skriver under på den tidigare förhärskande rasbiologiska förståelsen av ras, utan när jag använder begreppet gör jag det som en kulturellt konstruerad och iscensatt kategori. Allt är inte heller ras utan naturligtvis spelar även en mängd etniska aspekter också in såsom språk, religion, kultur och värderingar.
En annan viktig distinktion är skillnaden mellan termer som olika grupper använder om sig själva och de som används om dem av majoritetssamhället. Sedan sker det en import av ord från andra språk. Afrosvensk är till exempel en slags översättning från afroamerikan.
– Det saknas en överenskommen svensk beteckning på personer som inte kan passera som vita: de har tidigare exempelvis kallats mörkhyade och färgade och kallas idag ofta för rasifierade. Och det var inte så länge sedan som nästan alla icke-vita kunde kallas för n-ordet.
Tobias Hübinette tycker också att begreppet icke-vit är rimligt att använda:
– Termen icke-vit är en direktöversättning från engelskan och i samtal med engelsktalande förstår de sistnämnda vad som menas med non-white. Invändningen från svensktalande är då att en del uppfattar det som en term som uttrycker en negativ identitet och kategori.
I vår undersökning har vi framför allt granskat namn på personer samt tittat på organisationernas egna bilder, är det en rimlig metod?
– Ja, jag tycker det är rimligt att göra så. SVT gjorde ju en liknande granskning av styrelseledamöterna i börsnoterade företag och bolag och hittade en enda icke-vit ledamot. Och fackförbundet Vision gjorde en liknande granskning av de tre högsta cheferna i samtliga kommuner som uppvisar en hög andel invånare med utländsk bakgrund, och hittade då bara en enda som skulle kunna kallas icke-vit. Så att både titta på namn och på fotografier är ju de metoder som står till buds just nu.
Tobias Hübinette har i sin forskning och i en mängd texter och debattartiklar ofta lyft fram frågor om ras, något som ofta skapat rubriker och inte sällan konflikter. Själv är han förvånad över att detta uppfattas som så kontroversiellt:
– Jag tycker det är konstigt att vi inte kan diskutera detta i Sverige. Vi är vana vid att kvantifiera utifrån kön och ålder eller ta upp om personer till exempel har funktionsvariationer men frågor om ras och vithet är inget man ens vill diskutera.
David Isaksson
