Västbanken: Vad skiljer annektering från ockupation?


Lyckliga kamrater? Trump och Netanyahu på väg att presentera "fredsplanen".

Det blev ingen annektering av delar av Västbanken den 1 juli, trots att USA gett Israel klartecken att inkorporera de bördigaste delarna av grannlandet. Men vad är skillnaden mellan dagens ockupation och en framtida annektering? Agneta Carleson reder ut begreppen.

Ett av USAs president Trumps många yviga löften har varit att åstadkomma en varaktig lösning på konflikten mellan Israel och Palestina. Uppdraget gick till svärsonen Jared Kushner som i januari i år presenterade sitt förslag till vad man kallar ”fredsplan”. Där ingår bland annat att nära 30 procent av den nuvarande Västbanken ska tillfalla, eller annekteras av, Israel. Ett område som inbegriper stora delar av den bördiga Jordandalen och som är hem för nära 200 000 palestinier. Här finns också stora israeliska bosättningar, eller snarare förstäder, där omkring 350 000 av de totalt cirka 600 000 bosättarna på Västbanken lever, samtliga under påtaglig och kraftfull bevakning av israelisk militär. Detta tillsammans med att Jerusalem ska bli Israels alldeles egna, odelade huvudstad och att Palestina alltså inte ska kunna göra anspråk ens på den östra delen framkallade jubel i Israel, och premiärminister Netanyahu förklarade att Trump är den bästa vän Israel någonsin haft i Vita huset. 

En fredsplan – utan palestinsk medverkan.

Andra delar av fredsplanen väckte inte lika stor entusiasm i Netanyahuvänliga kretsar. Till exempel att palestinierna erbjuds en egen stat, om än demilitariserad och med befintliga bosättningar kvar. Att denna stat skulle få landområden som idag kontrolleras av, eller tillhör, Israel som ersättning för de annekterade områdena var också en missräkning. En självständig palestinsk grannstat, om än sönderhackad i småbitar, och utan möjlighet att bygga upp en fungerande ekonomi, var inte riktigt vad man hade väntat sig av den gode vännen i Vita Huset. 

De gula cirklarna – den tänkta palestinska huvudstaden.

Palestinierna, som inte ens bjudits in till förhandlingarna om den egna framtiden, avvisade inte oväntat ”fredsplanen” på alla punkter. 

Den 1 juli i år skulle planen sättas i verket. Men så kom pandemin och vände upp och ner på alla politiska agendor. Möjligt är också att Netanyahu såg den otippade respiten som en skänk från ovan.

För Trumps förslag kan bli en kostsam affär, på flera plan. Vägen från ockupation till annektering är inte spikrak, även om Israel under många decennier använt bosättningar för att etablera sig på palestinsk mark på Västbanken. Planen innehåller flera fallgropar och de kritiska rösterna kommer från många håll. 

Folkrätten är en stötesten. Vi bad Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet och tidigare bland annat varit internationell folkrättsrådgivare vid utrikesdepartementet, reda ut vad som gäller.

En ockupation, förklarar han, innebär att en stat med våld eller hot går in i och tar över hela eller delar av en annan stats territorium. Enligt Wien- och Genèvekonventionerna, som reglerar folkrätten, ska ockupationsmakten se till att utbildning, sjukvård och andra samhällsinsatser fungerar, men ska avstå från att stifta nya lagar och de som bor i de ockuperade områdena ska ha kvar sitt ursprungliga medborgarskap. En ockupation strider ofta mot folkrätten, men kan ibland ses som en berättigad handling i självförsvar. Vanligtvis är en ockupation ett tillfälligt tillstånd. Israels ockupation av Palestina som påbörjades redan 1967 är historiskt sett osedvanligt lång. 

Vid en annektering tar en stat ett landområde i besittning genom våld eller annan form av maktutövning och införlivar det i den egna staten, ofta efter en period av ockupation. De nya maktförhållandena kan konfirmeras i ett avtal där den förlorande parten tvingas acceptera landförlusten, och nya kartor med nya gränser ritas. De som bor i det annekterade området blir undersåtar men inte alltid medborgare i sitt nya ”hemland”, de måste lyda sina nya härskare och följa landets lagar, men det är inte ovanligt att de får status som statslösa. Om annekteringen är ensidig, utan avtal, strider den mot folkrätten och är ogiltig. Därför betraktas ett olagligt annekterat område som fortfarande ockuperat.

För att uppfattas som legitim bör en annektering erkännas av andra stater. Rysslands annektering av Krimhalvön år 2014 uppfattades av Sverige och många andra länder som ett folkrättsligt övergrepp och därför illegitim, och Ryssland bestraffas sedan dess med sanktioner.

Frågan är då vad som skulle hända om annekteringen av delar av Västbanken blir av. Israel skulle helt klart få kritik, FN har ju gång på gång uttalat att både ockupationen och bosättningarna strider mot folkrätten, och samma gäller ju för en annektering. Men den återkommande kritiken har hittills inte påverkat Israels agerande, och kommer kanske inte att göra det nu heller. Att FN skulle enas om sanktioner mot Israel vid en annektering är uteslutet, om inte annat så kommer USAs veto att omöjliggöra ett sådant steg.

Oklart är också vad som kommer att hända med mark, egendom och rättigheter för de palestinier som bor i det område som USA tycker att Israel ska få betrakta som sitt. Likaså hur det blir för de palestinier som bor i de områden i Israel som enligt fredsplanen ska bli palestinska i utbyte mot de landområden som annekteras. Det är byar och mark där de flesta boende är palestinier, och det finns de som talar om etnisk rensning. 

Cirka tjugo procent av Israels befolkning är vad man kallar araber, varav de flesta är personer samt deras ättlingar som bodde i området när staten Israel bildades 1948 och som blev kvar. De är medborgare i Israel, men får inte göra den för judiska medborgare obligatoriska värnplikten – tre år för män och två år för kvinnor. Det innebär att de går miste om ganska många jobbmöjligheter och karriärvägar som är vikta för personer som har gjort värnplikt. Även markägandet är kraftigt begränsat för icke-judiska medborgare.  

När det gäller de palestinier som bor i östra Jerusalem, alltså den del av denna urgamla huvudstad som Trump gett klartecken till att göra till Israels huvudstad, verkar frågan vara klar. De får välja om de vill få israeliskt medborgarskap av samma kategori som övriga araber, eller acceptera ett så kallat permanent men ändå osäkert uppehållstillstånd. 

Pål Wrange tror att samma val även kommer att gälla de palestinier som nu bor på det föreslagna annekteringsområdet.

– Folkrättsligt måste Israel erbjuda den möjligheten, understryker han. De palestinier som bor i området kan inte tvingas att lämna hus och hem.

Så långt folkrätten. Hur legitim skulle en eventuell annektering bli?

Många länder har uttalat stark kritik mot ”fredsplanen” – även om det oväntade inslaget att faktiskt bilda en palestinsk stat sänkte tonläget något. Att det är USA och Israel som har kokat ihop planen på egen hand, utan öppen medverkan av palestinska regeringsrepresentanter, andra stater eller internationella organ, gör att legitimiteten är svag. Dock kan man räkna med att en viss förankring har skett med grannländer som både USA och Israel vill stå på god fot med, såsom Jordanien, Saudi-Arabien och Egypten. Dessutom har ockupationen pågått så länge att en annektering inte kommer helt överraskande, vilket kan innebära att den på sikt kan uppfattas som – om inte legitim –  så i alla fall förväntad.

Men det finns reaktioner som kan hålla Netanyahu vaken på nätterna. EU har framfört skarp kritik och gjort klart att samma regler kommer att gälla för varor från annekterade områden som för produkter från bosättarområden. Alltså att de inte ska ha den tullfrihet eller andra tullförmåner som handels- och associationsavtalet mellan EU och Israel stadgar. Detta eftersom EU och därmed också Sverige anser att de israeliska bosättningarna på Västbanken och i i östra Jerusalem strider mot folkrätten. Beslutet irriterar Israel, men lär knappast välta landets ekonomi. Men Israel behöver ha en god relation med EU, och måste ta viss hänsyn till vad de och övriga omvärlden anser. 

Andra överväganden som kan störa Netanyahus nattsömn är reaktionen från palestinier i och utanför Palestina och i länder som sympatiserar med deras sak. Finns det risk för en ny intifada? Terrorhandlingar i Israel och mot israeliska intressen i andra länder? Aktioner från Hizbollah, ISIS och andra grupper som inte vill att Israel ska expandera – inte ens existera? Vad kostar ett höjt säkerhetsläge i form av militär, säkerhetsstyrkor, murar, taggtråd, vapen och fängelser, och hur långvarig kan reaktionen tänkas bli?  I Global Podd 18 intervjuar vi Hania Bitar om just detta.

Kostnaden för de nya palestinska medborgarna kan också bli ett orosmoment. Enligt folkrätten ska ockupationsmakten se till att alla som bor inom det ockuperade området får utbildning, hälsovård och andra grundläggande behov tillgodosedda. Men hittills har kostnaden varit relativt låg för Israel – det vill säga om man bortser från de mycket omfattande militär- och säkerhetsinsatser som krävs för att upprätthålla ockupationen.

50-talet.Kvinnor spelar basket på Västbanken. Foto: UNWRA.

Redan 1949 bildades ett särskilt FN-organ, UNWRA  – United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East – med uppdrag att organisera främst boende, utbildning och hälsovård för de cirka 750 000 palestinier som flydde från det område som blev staten Israel. UNWRA var tänkt som en tillfällig insats, men än i dag, 71 år senare, är så många som fem miljoner palestinier i och utanför Palestina beroende av UNWRAs stöd – även ättlingar till den första gruppen flyktingar ingår i deras mandat. Det innebär att Israel inte behöver bidra med stöd till denna stora grupp av palestinier.

Sverige är tillsammans med EU, Tyskland, Storbritannien och Saudiarabien de största bidragsgivarna till UNWRA och är alltså med och bekostar många palestiniers basala behov. Sverige bidrog 2019 med 483 miljoner kronor . USA drog 2018 in sitt tidigare omfattande stöd till UNWRA och den palestinska myndigheten. Argumentet var att det förekom korruption, vilket förmodligen är sant. Men det verkliga skälet menar motståndare till fredsplanen var att utöva påtryckningar på den palestinska myndigheten så att de skulle känna sig tvingade att acceptera USAs plan. I det ingår motsvarande 450 miljarder kronor till jobb och utveckling i Palestina – om de accepterar annektering och övriga förslag. 

Tilläggas kan att hela det palestinska samhället är beroende av bistånd för att fungera. Ekonomin är kraftigt påverkad av ockupationen liksom av olika handels-, export- och reserestriktioner från Israels sida. Arbetslösheten brukar ligga runt 40 procent. Att det finns inhemsk korruption och vanstyre gör inte saken bättre. 

Invånarna i den region som Israel vill annektera är inte de största bidragsmottagarna. Nära en fjärdedel av området är privatägd palestinsk mark med välfungerande palestinska jordbruksföretag som ger jobb åt många palestinska arbetare i regionen. Men om nya gränser med de kraftfulla och tidsödande israeliska gränskontrollerna etableras kommer många av de nära 200 000 palestinierna i området att bli avskurna från sina marker och arbetsplatser. Något som kan leda till sämre affärer, ännu högre arbetslöshet och ökat beroende av statliga insatser – och den notan går då till staten Israel. 

Optimisterna på den israeliska sidan är dock av motsatt uppfattning – de menar att jordbruksprodukterna kommer att få god avsättning i Israel och öka inkomsterna för producenterna. 

Muren, kontrollerna. Foto: Agneta Carleson.

Annat som kan störa den israeliska glädjen över fredsplanen är reaktionerna från många bosättare och en del ultrareligiösa grupper. De är missnöjda med att bara få en tredjedel av Västbanken och samtidigt en palestinsk stat på halsen. Israel ska inkorporera hela Palestina är deras bestämda uppfattning, det är Guds vilja och judarnas historiska rättighet. Även den reaktionen måste Netanyahu hantera vid en annektering.

– Netanyahu lär ha sagt att ”fredsplanen är mitt Ben Gurion-ögonblick”, säger Pål Wrange. 

Netanyahu syftade förmodligen på att Ben Gurion var den nybildade staten Israels förste premiärminister, och att han själv nu kunde bli den premiärminister som såg till att Israel expanderade och fick Jerusalem som sin hela och odelade huvudstad.

En oemotståndlig möjlighet, som skulle sälla den fåfänge premiärministern till raden av de stora israelska ikonerna. Men det verkar alltså vara något som får Netanyahu att tveka, trots att Trumpregimen öppnat dörren för denna så länge åtrådd expansion.

Kanske handlar det inte enbart om pandemin. Det finns de som hoppas att premiärministern ligger vaken om nätterna, våt av svett och med hjärtklappning efter fasansfulla mardrömmar, att han plågas av en röst som envist talar till honom och säger: ”Hörru Benjamin, du vet ju att den enda hållbara freden bygger på en rättvis överenskommelse mellan de berörda parterna, med full respekt för bådas behov och synsätt.  Först när du har medverkat till det har du säkrat din plats i historien.”

Agneta Carleson

Läs också: Pål Wrange skriver på DN Debatt.

Barbara Hogan på Global Bar Debatt: Israels annekteringsplan är apartheid i repris.

Previous Brasilien lovar stoppa bränder i Amazonas
Next Debatt: Rasistiskt bistånd?