En pågående utredning i Italien har lett till en ny uppmärksamhet om det som kallas ”Sarajevo safari”. Det handlar om personer från flera EU-länder som under Bosnienkriget reste till bosnienserbiska militära positioner runt Sarajevo för att med prickskyttevapen skjuta på stadens invånare. Vladan Lausevic sammanfattar det vi vet så här långt.
Belägringen av Sarajevo är en de mest väldokumenterade delarna av kriget i Bosnien. Under belägringen, som pågick mellan 1992 och 1996, utsattes staden för granatbeskjutning, prickskytte och systematiskt våld mot civila. Enligt flera analyser dödades runt 10 000 människor i Sarajevo – barn, äldre, kvinnor och män. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien slog i flera domar fast att beskjutning och prickskytte mot civila var en medveten del av en kampanj vars syfte var att sprida terror bland civilbefolkningen.
Under de senaste månaderna har Sarajevo på nytt uppmärksammats genom utredningen i Italien som medialt ofta kallas för ”Sarajevo safari”. Begreppet syftar på uppgifter och vittnesmål om att personer under kriget tog sig till bosnienserbiska militära positioner runt Sarajevo för att skjuta på civila. I flera globalt täckande medier som Al Jazeeraoch BBC har detta beskrivits som en form av ”mänsklig safari” eller ”sniper tourism”. Uppgifterna är ännu inte rättsligt fastställda men om de kan bevisas så kommer det att handla om en av de mest avhumaniserade, groteska och brutala formerna av våld under hela kriget.
Varför talas mer om det idag?
Sarajevo safari handlar bland annat om att civila blev offer för nöje, sadism och pengar. En viktig orsak till den ökade uppmärksamheten är dokumentären Sarajevo Safari av den slovenske regissören Miran Zupanič. Filmen bidrog till att göra uppgifterna mer kända, först på Balkan och senare i bredare europeiska sammanhang. I filmen förekommer vittnesmål och uppgifter om att personer som från Italien reste till Sarajevo för att skjuta mot civila under belägringen.
Filmen uppmärksammades också i Italien av författaren och journalisten Ezio Gavazzeni. Han gjorde en anmälan till Åklagarmyndigheten i Milano efter att ha samlat material om de påstådda resorna och skjutningarna. Den anmälan blev en viktig del av bakgrunden till att åklagare i Milano öppnade en formell utredning.
Under 2026 har flera rättsliga steg rapporterats i framför allt italienska och bosniska medier. De fyra personer som är formellt misstänkta i förundersökningen är en äldre före detta lastbilschaufför från Friuliområdet, en 64-årig man från provinsen Alessandria, en person från Brianza och en man från Toscana.
Mannen från Alessandria har fått särskild uppmärksamhet i italienska medier eftersom han enligt flera vittnen tidigare har talat om kriget i Bosnien, paramilitära miljöer och resor till området. När han senare förhördes i Milano valde han att inte svara på åklagarens frågor. I stället lämnade han in en försvarsskrivelse där han hävdade att tidigare uppgifter handlade om skryt, överdrifter eller berättelser han hört från andra.
Därmed har Sarajevo Safari rört sig från att vara en omstridd och svårbevisad berättelse till att bli föremål för en faktisk rättslig prövning i Italien. Flera bosniska och internationella medier har beskrivit processen som ett möjligt genombrott i en fråga som länge befunnit sig i gråzonen mellan vittnesmål, dokumentärfilm, journalistik och svårbevisade anklagelser.
Reaktionerna i Bosnien
I Bosnien väcker uppmärksammandet starka känslor, framför allt bland invånarna i Sarajevo. Det handlar om minnen och erfarenheter kopplade till nästan fyra års belägring, beskjutning och prickskytteterror. För många överlevande handlar den italienska utredningen inte bara om juridik, utan om erkännande, minne och frågan om vilka delar av kriget som fortfarande inte har utretts fullt ut.
För många kan utredningen innebära ett hopp om sanning och ansvar. Samtidigt tvingar den människor att återvända till traumatiska minnen från en tid då civila levde under ständig risk att dödas av granater eller prickskyttar. För många i Sarajevo framstår uppgifterna som extrema men inte helt osannolika, eftersom de passar in i den avhumanisering som redan präglade belägringen.
Samtidigt och särskilt i serbiska nationalistiska miljöer har fallet om Sarajevo safari i många fall avfärdats och tolkats som propaganda, överdrifter eller försök att demonisera serber kollektivt. Dokumentärfilmen och de efterföljande anklagelserna har därför också blivit en del av en bredare identitetspolitisk konflikt om minne, skuld och förnekelse som finns i Bosnien sedan tidigare.
I diskussioner om krigsbrott visar Sarajevo Safari hur vissa brott i krig inte nödvändigtvis lämnar tydliga spår. Om uppgifterna stämmer kan handlingarna ha organiserats genom informella nätverk, personliga kontakter och tillfälliga resor snarare än genom tydliga orderkedjor och dokument. Därför blir vittnesmål, gamla uttalanden, möjliga reseuppgifter och jämförelser mellan olika personers berättelser särskilt viktiga. Samtidigt är just sådant material svårt att använda i domstol om det inte kan kopplas till konkreta personer, platser och handlingar.
Utredningen fortsätter och kan sluta på en högre nivå
Den pågående utredningen i Italien har flera begränsningar och utmaningar. En central svårighet är att händelserna ligger mer än trettio år tillbaka i tiden. Möjliga vittnen har i många fall avlidit, minnesbilder kan ha förändrats och dokumentation kan ha gått förlorad. Dessutom saknas fler tydliga materiella bevis i form av fotografier, filmer, betalningsspår eller annan dokumentation som direkt knyter enskilda misstänkta till specifika skjutningar.
Utmaningarna med utredningen blir särskilt tydliga i samband med anklagelserna mot Serbiens president Aleksandar Vučić. Det gäller bland annat en video tagen under 1990-talet när Vučić besökte bosnienserbiska trupper med ett föremål som många hävdar är ett vapen medan han menar att det var ett paraply. Den kontroversielle kroatiske grävande journalisten och författaren Domagoj Margetić hävdar sedan tidigare att Vučić hade direkt koppling till händelserna och har nyligen presenterat sin nya bok “Plati i pucaj” (Betala och skjut) på Sarajevo Bokmässan. Vučić har förnekat anklagelserna om att han skulle ha deltagit i skjutningar mot Sarajevo eller organiserat sådana resor.
Det mest sannolika nästa steget är att italienska åklagare fortsätter att pröva om det finns tillräckligt underlag för att väcka åtal mot någon eller några av de personer som pekats ut. Om den nivån inte nås kan processen stanna vid förhör, utredningsmaterial och fortsatt offentlig debatt utan att leda till fällande domar. Om utredningen däremot leder vidare kan den kasta nytt ljus över en av krigets mörkaste berättelser. Oavsett utgång visar Sarajevo Safari hur vissa brott i krig länge kan vara kända i det offentliga minnet men av olika anledningar svåra att bevisa fullt ut i domstol.
Vladan Lausevic
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
