Kan partiet DA ta makten i Johannesburg? Kommer Trump att kapa åt sig Kongo DRK:s coltan och får Zimbabwe återigen en president på livstid? Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen, som alltid, med en egen twist.
Valkampanj med ”potholes”
Under den senaste månaden har jag kunnat resa runt i delar av Sydafrika. Som alltid såväl trevligt som intressant. Förberedelserna inför kommunalvalen, som ska äga rum någon hittills obestämd gång kring årsskiftet 2026/2027, präglar alltmer det politiska livet. Alla förväntar sig ett spännande val. De flesta tror att trenden sedan parlamentsvalet 2019, det vill säga att ANC maktställning eroderas, kommer att hålla i sig. Men hur kraftigt? Inte kan väl det fortfarande nästan helvita oppositionspartiet DA bli lika stort som ANC? Och kommer koalitionsregeringen GNU hålla även efter en uppslitande valkampanj?
Viktigt att beakta är att detta är ett kommunalval, så det är utvecklingen bland Sydafrikas kommuner som ska bedömas. Att ANC inte lyckats så väl på den nationella planet är nog ganska många överens om, inte minst med tanke på de enorma förväntningar som knöts till partiet när Nelson Mandela tog över makten 1994.
Men det är nog på det lokala planet som bristerna i det sydafrikanska samhället är som mest påtagliga. Man behöver inte åka långt för att se försämringarna. Hålen i gatorna blir all fler och större, övergivna affärer och fabriker är numera en vanlig syn utmed vägarna och en mängd av sysslo- och håglösa ungdomar kantar dem. Här finns brustna vattenledningar, kliniker utan medicin och utbredd kriminalitet.
Det är på det lokala planet som ANC:s misslyckande upplevs som allt tydligare. Mycket är tyvärr ett utslag av försummelser. lojhet, korruption och, inte minst, bristande kvalifikationer. Många av posterna i kommunerna har tillsatts med lojala ANC-kamrater, utan tanke på deras utbildning eller läggning enligt idéerna om ”affirmative action”. Det räcker att läsa statsrevisorns årliga rapport för att se problemen. För 2023/24 kunde endast 16 procent av landets kommuner uppvisa en så kallad Clean Report). Detta är inget som ANC:s ledning förnekar. Nej, Ramaphosa lovar upprensning och förbättring. Men hur många litar längre på den – trots allt fortfarande – tämligen populäre presidenten?
Och det är just skötsel, ”ordning och reda”, liksom genomförande som DA anser sig kunna erbjuda. Partiet har varit vid makten i provinsen Western Cape, alltsedan 2009 och lyckats ganska väl. Nu önskar man ta makten i fler av landets kommuner. Speciellt spännande kommer valet i Johannesburg att bli. Storstaden och landets ekonomiska center har under en mängd år missköts. Under de senaste tio åren har staden haft nio borgmästare, men ingen partikonstellation, eller stark politiker, har lyckats vända nedgången. DA satsar hårt på att ta makten och partiets starkaste personlighet och just avgångna ordförandeordförande Helen Zille kandiderar som borgmästare. Hon har fört en kraftfull kampanj, pekandes på den misskötta infrastrukturen. Häromdagen simmade hon runt iklädd baddräkt och snorkel i en av stadens många potholes.
DA genomför i dagarna sitt partikonvent där nya yngre och dynamiska ledare väljs. Kapstadens borgmästare Geordin Hill-Lewis (38) och DA:s nyvalde ledare kommer säkert ge partiet ytterligare vitalitet. DA trycker på att för partiet förutom att stå för kompetens också ska stå för omtanke. En fingervisning till alla de – inte sällan – arroganta och överlägsna politiker och tjänstemän med ANC-medlemskort som man ofta möter. Men huvudfrågan kvarstår: Hur många röster kan ett i huvudsak vitt parti få i det fortfarande mycket rasmedvetna Sydafrika?”
Få förväntar sig några större förändringar när det gäller de övriga partiernas styrkeförhållanden. Oppositionen kännetecknas av intern splittring och korruptionsaffärer. MK behåller zulu-rösterna, Zuma är fortfarande – och trots att han i mina ögon förstörde landet under sin presidentperiod – populär bland traditionella zulus, medan populisten Malema nog tappar ytterligare. Men jag måste nog samtidigt medge att mina förankringar i dessa partier är ganska svaga.
Kampen om Kongos mineraler fortsätter
Kriget i östra Kongo DRK går nu snart in på sitt fjärde decennium. Det mänskliga lidandet är och har varit fruktansvärt. Minst sex miljoner människor uppges ha dött, än fler har tvingats fly till grannländerna, eller till överfyllda flyktingläger. Antalet övergrepp, inte minst våldtäkter, är stort. Befolkningen lider av undernäring och dålig hälsostandard. Omvärlden har bidragit nödtorftigt, men i minskande omfattning, med bistånd.
Regionen har försökt komma med initiativ till förhandlingar mellan de två (tre) stridande länderna Kongo DRK och Rwanda (och Uganda). För några månader sedan tog också Trump – i sin strävan att på pappret ”lösa” konflikter med syfte att bland annat tilldelas Nobels Fredspris – initiativ till att sy ihop ett avtal. I närvaro av många av regionens ledare (vem säger nej när Trump kallar) undertecknades ett dokument av Rwandas Kagame och DRK:s Tshisekedi.
Att avtalet inte betraktades av parterna som tillräckligt seriöst eller realistiskt påvisades redan medan ledarnas umgicks, genom att en av de krigförande parterna, M-23 visade Trump fingret genom att inta den medelstora staden Uvira i södra Kivu-provinsen.
M-23 betraktas av snart sagt alla bedömare som en rebellgrupp som får stöd av Rwanda. Något som dock förnekas av Kagame och hans regering. M-23 är, som hela rwandiska armén, känd som mycket skicklig och effektiv och har tagit stora delar av östra DRK, provinshuvudstaden Goma och inte minst det viktiga, mineralrika området Rubaya (där bland annat 15 procent av världens tillgångar av coltan finns). DR Kongos armé (FARDC) betraktas som oorganiserad och med låg moral. Även den hutustyrda rebellgrupp FDLR är aktiv alltsedan folkmordet 1994 i syfte att avsätta vad de betraktar som tutsi-regeringen i Kigali. FN har sedan 25 år en av sina stora fredsstyrkor MONUSCO i området. Insatsen har kritiserats som mycket stor, dyrbar och misslyckad och håller nu på att fasas ut.
Men också i längre norrut i östra DRK pågår stridigheter och människor lider. Där är bland annat den ISIS-anknutna rebellgruppen ADF verksam. Dess intresse är att destabilisera Uganda. Häromdagen attackerades en by och 43 personer mördades. ADF:s verksamhet leder till att den ugandiska armén alltemellanåt gör räder in på kongolesisk mark.
Till överväldigande del är kriget en kamp om att kunna exploatera Kongos rika resurstillgångar. ”DR Kongos olycka är dess rikedom av åtråvärda mineraler”, brukar man ofta säga. Förutom coltan har landet två tredjedelar av världens tillgångar av kobolt, tillika stora fyndigheter av litium (bägge metaller viktiga ingredienser för batteritillverkning). Därutöver finns diamanter, guld, koppar, tenn och tennsten. Jorden är mycket bördig och området vackert, vilket jag, som många andra, kunde konstatera när jag för några år sedan besökte Goma.
Många anser att den kanske viktigaste (och krassa) anledningen till Rwandas (och Ugandas) krigföring i grannlandet är ekonomisk vinning. FN har upprepade gånger påvisat hur de bägge länderna tjänar enorma summor på att området förblir osäkert. Detta så att deras soldater och bulvaner kan föra ut mängder av de åtråvärda metaller som sedan säljs vidare på världsmarknaden.
Också Kina har under de senaste åren också varit involverad i brytningen och utförsel av Kongo DRK:s rikedomar. Detta kan vara en anledning till att Trump valt att involvera sig i ett av dessa ”skitländer”. USA har klart tagit ställning för DR Kongo och ett stort antal avtal har undertecknats. Till exempel så godtog nyligen DRK:s regering att ta emot deporterade flyktingar från USA.
USA-administrationen har samtidigt blivit allt kyligare gentemot Rwanda. I mars införde man sanktioner mot Rwandas armé och några civila individer, just på grund av deras samröre med M 23. Rwandas president Kagame reagerade med ilska när han nyligen, i samband med årsdagen av folkmordet, klargjorde att Rwanda måste ta sig rätten att försvara sin befolkning. Samtidigt tvekar USA att vara alltför tuffa sanktioner mot landet. Bland annat då Kagame sitter med åtminstone ett trumfkort: landets armé bevarar säkerheten i Centralafrikanska publiken och – inte minst – i den stora naturgasanläggningen i Cabo Delgado i norra Moçambique. Kagame har på sistone hotat med att dra tillbaka dessa trupper. Ja, onekligen mycket lägligt och taktiskt beaktande kriget i Iran och energikrisen. Rwandas ledare är en klipsk och – tycker jag – skrupellös ledare.
Zimbabwes ”President for life”
Enligt gällande författning skall Zimbabwe genomföra president- och parlamentsval 2028. Den nuvarande presidenten Emerson Mnangagwa, 83, som med hjälp av militären tog makten 2017, ska då avgå efter att ha suttit i två mandatperioder. Men sedan nästan två år har en växande grupp inom regeringspartiet ZANU-PF drivit en kampanj under mottot ”2030-he will still be the leader”. Deras förslag är att val till parlamentet endast ska hållas vart sjunde år. Parlamentet utser sen president, och alltså inte genom allmänna val.
De huvudsakliga skälen är två, dels att val är kostsamma, dels att det skulle ge möjligheter för en president och regeringen tid att genomföra sin politik. Oppositionen, kyrkan och stora delar av civilsamhället, har protesterat högljutt. Man befarar att detta är ett första steg av Mnangagwa och hans hejdukar inom partiet för att sedan förlänga presidentens ämbetsperiod. Man pekar på att företrädaren Mugabe med olika trix och fuffens lyckades sitta i 37 år.
Men oppositionen i Zimbabwe är sedan flera år mycket svag, ZANU PF har lyckats väl med att förgöra den. Landets justitieminister, Ziyambi –alltså den som skall utarbeta lagförslaget – har också klargjort att han anser val ” overrated and dangerous”!
Inför att ett kommande lagförslag genomfördes i månadsskiftet mars/april möten runt om i Zimbabwe för att ge parlamentet vägledning från landets invånare, s k ”hearings”. Möten beskrivs som välfyllda och debatterna har minst sagt varit högljudda. Inte sällan har våld uppstått och polisen har ingripit, ibland med övervåld. Med stor sannolikhet kommer förslaget att godtas och Zimbabwes demokrati undergrävas ytterligare.
Kaj Persson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
