Krönika. Om USA:s bomber ska bringa frihet – kommer det då att finnas några människor kvar som kan uppleva den? Och vad händer efter två veckor av vapenvila, frågar sig den iransk-svenske författaren Rana Soliemani.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs i artiklen är författarens egna.
Det iranska folket befinner sig inte bara i ett krig; de är fångade i de samlade konsekvenserna av årtionden av krisdriven politik.
Det som nu sker i Iran är resultatet av en väg som den islamiska republiken medvetet har valt – en väg präglad av konfrontation, spänningsskapande och prioritering av ideologiska mål framför nationella intressen; en väg vars kostnader idag betalas av vanliga människor med sina liv.
Ett samhälle som i åratal har levt under förtryck, avrättningar och en ständig atmosfär av rädsla och terror, samtidigt som det drabbats av djupa ekonomiska kriser och omfattande begränsningar, har nu ofrivilligt dragits in i en förödande katastrof – kriget.
Krig är i sin natur destruktivt; men för ett land som redan befinner sig under hårt inre och yttre tryck kan det innebära ett sammanbrott av själva grunderna för det sociala livet. Infrastruktur, ekonomi, människors psykiska trygghet och till och med de sociala banden riskerar allvarlig skada.
Pengar kunde ha lagts på utbildning
I detta sammanhang utgör urananrikningsprogrammet – på nivåer som väckt allvarliga frågor om dess syfte – samt de enorma ekonomiska resurser som lagts på det, en del av denna utveckling. Dessa resurser hade kunnat investeras i utveckling, välfärd och förbättrade levnadsvillkor. I stället har enorma summor som kunde ha stärkts utbildning, sjukvård och ekonomisk infrastruktur använts till kärntekniska ambitioner och ideologiska projekt. Samtidigt har ekonomiskt och militärt stöd till grupper som Hamas, Hizbollah, Huthierna och miliser som Hashd al-Shaabi, Fatemiyoun och Zeynabiyoun – under beteckningen ”motståndsaxeln” – liksom engagemang i regionala konflikter, påstådda eller tillskrivna operationer utomlands, slagord om Israels förstörelse på missiler samt omfattande stöd till Syriens regering under förevändningen ”att försvara heliga platser”, sammantaget fört Iran in på en farlig och kostsam konfrontationsväg.
Inne i landet präglas människors känslor av en blandning av rädsla, ilska och hopplöshet. Oro för krigets utvidgning, otrygghet, ekonomiskt sammanbrott och en oviss framtid har blivit en del av vardagen.
I en sådan situation har varje hopp om en snabb förbättring ersatts av ångest och djup misstro.
Bland iranier i diasporan råder också djupa meningsskiljaktigheter. Vissa, drivna av stark frustration över regimen, stödjer yttre påtryckningar – även militära – medan många andra varnar för att krig inte leder till demokrati utan snarare ger förevändning för ökat förtryck och ett ännu mer slutet samhälle. I slutändan, även om vissa kan ha önskat ett sådant scenario, är detta inte folkets krig. Beslut av denna magnitud fattas inte av folket, och de har därför inte haft någon roll i att skapa det.
Krig är inte frihet
Verkligheten är att krig i inget modernt exempel direkt lett till frihet eller demokrati. Det som återstår är förstörelse, fattigdom, instabilitet och samhällen som behöver många år för att återhämta sig. Under sådana omständigheter stärks ofta de repressiva strukturerna snarare än försvagas.
På den internationella nivån möts föreställningen att utländska makter skulle vilja skapa ett fritt Iran med stor skepsis. Det är geopolitiska intressen – inte demokratiska ideal – som i regel styr deras agerande.
Trots allt detta kvarstår en grundläggande sanning: Iran är ett land med miljontals människor, en lång historia och en rik kultur, och det får inte bli ett offer för kostsamma och ansvarslösa krigspolitik. Landets framtid kommer inte att formas genom bombningar och militära konflikter, utan genom djupgående förändringar och folkets egen vilja.
Och till sist måste en bitter verklighet erkännas: om denna utveckling fortsätter när vapenvilan är över, kommer detta krig inte att förbli begränsat – det riskerar att utvecklas till en omfattande, mångdimensionell och i förlängningen global kris.
Rana Soliemani
Författare och skribent
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
