DEBATT. Sveriges klimat- och biståndspolitik förvärrar den redan svåra situationen för miljontals flickor i länder där klimatförändringarna syns som tydligast. Det skriver Martina Hibell, från Barnfonden tillsammans med David Wadström från företaget Solvatten.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
För 15-åriga Aminata i Sierra Leone var vattenhämtning en daglig mardröm. Hon tvingades klättra upp och ner för branta kullar, ibland tre gånger om dagen, för att nå den närmaste bäcken:
”Jag var sen till skolan så många gånger, och när jag kom hem fanns det ingen tid att plugga. Läraren skällde ut mig för att jag kom sent, och jag hatade det”, berättar hon.
Aminata är långt ifrån ensam om sina erfarenheter. Globalt lägger flickor och kvinnor 250 miljoner timmar varje dag på att hämta vatten, mer än tre gånger så mycket tid som män och pojkar lägger på samma uppgift.
Men det är inte bara en fråga om tid. Förutom att axla den fysiska utmaningen lurar risken att utsättas för våld på vägen.
När torkan slår till tvingas flickor gå längre, bära tyngre och offra sin utbildning för att familjen ska överleva. I sju av tio hushåll som saknar vatten är det flickor som bär ansvaret för hämtningen.
Det stjäl inte bara deras skolgång, utan också deras lek och möjligheten till en självständig framtid.
Krisen driver dessutom flickor in i en spiral av utsatthet. När skördar vissnar bort och inkomsterna uteblir ses döttrar ofta som en ekonomisk börda. Att gifta bort dem innebär att familjen får en mun mindre att mätta samtidigt som det i många fall också kan ge inkomst i form av ett brudpris. I Bangladesh har man sett att antalet barnäktenskap ökat med 50 procent under år med extrema värmeböljor och vattenbrist.
Sveriges nuvarande klimat- och biståndspolitik riskerar att förvärra denna situation. Medan klimatbehoven accelererar minskar det internationella stödet till klimatanpassning, liksom det totala biståndet. Samtidigt är barn och unga nästintill osynliga i den globala klimatfinansieringen, endast 2,4 procent av medlen från de stora klimatfonderna går till projekt som adresserar barns specifika behov.
Klimatfinansiering missar ofta de lösningar som når hela vägen hem, där tillgång till säkert, varmt vatten direkt vid hushållet kan minska utsläpp, frigöra tid och ge fler flickor möjlighet att stanna i skolan.
För en flicka i en sårbar region är skillnaden mellan 1,5 graders uppvärmning och den bana mot 2,8 grader vi befinner oss på idag inte bara statistik, utan en fråga om hälsa och överlevnad. Varje tiondels grad av ytterligare uppvärmning eskalerar skadorna för de mest utsatta.
Vi kräver därför att svenska politiker tar ett tydligt ansvar:
- Minska utsläppen i linje med 1,5-gradersmålet. Sverige måste driva på för de kraftiga utsläppsminskningar som krävs globalt. Minst 26 procent till 2030 och 46 procent till 2035.
- Öka och rikta biståndet. Klimatinsatserna måste få ett tydligare jämställdhetsfokus.
- Prioritera flickors ledarskap. På Barnfonden ser vi unga kvinnor leda lokala miljöinitiativ, men de är globalt grovt underrepresenterade i beslutsfattande forum.
För Aminata tog livet en ny vändning, en brunn i trädgården gav henne trygghet, studiero och chansen att drömma om en framtid som sjuksköterska. Som temat för Världsvattendagen 2026 lyder: ”Where water flows, equality grows”,
Att investera i flickors klimatsäkerhet är inte bara en fråga om rättvisa, det är den smartaste investeringen för en stabil och hållbar framtid.
Martina Hibell
Generalsekreterare Barnfonden
David Wadström
Kommunikationsansvarig Solvatten
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
