DEBATT. De politiska folkrörelserna har varit en självklar del av civilsamhället och en viktig del av demokratin. Att de nu i biståndet klassas som något väsensskilt från civilsamhället är oroväckande, skriver Thomas Carlhed, Policy- och engagemangschef på Olof Palmes Internationella Center.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
I den senaste ansökningsprocessen till Sidas program för stöd till civilsamhället internationellt uteslöts plötsligt politiska folkrörelser från att vara samarbetspart i uppdraget. Det officiella skälet som angavs var att man inte kan vara en partinära organisation, helt eller delvis, och samtidigt vara en del av civilsamhällesstödet.
Det var ett helt nytt perspektiv som presenterades. Tvärtom har flera av de svenska partinära organisationerna i omgångar haft Sida-uppdrag inom ramen för regeringens civilsamhällesstrategi. Det har inte heller funnit någon exkludering av någon av de berörda organisationerna att ansöka utan man har antingen valt att göra det eller inte.
Om man bortser från de politiska motiven till beslutet visar detta också på ett revolutionerande skifte i synen på civilsamhällets struktur och uppbyggnad. Kunskapen om folkrörelsernas, och de politiska folkrörelsernas, avgörande betydelse för Sveriges utveckling och demokrati verkar ha fallit i glömska, eller aktivt förträngts.
Folkrörelserna banade vägen för demokratin
Det svenska samhället, med sina starka demokratiska institutioner, höga sociala tillit och utbyggda välfärdsmodell, är i grunden en produkt av folkrörelsers envisa och långsiktiga arbete. I decennier innan allmän rösträtt, välfärdsstat eller ens partiväsende formellt var på plats, växte det fram ett myller av självorganiserade människor som tillsammans skapade det som vi i dag ser som kärnan i den svenska demokratin. De var nykterister, arbetare, bönder, frikyrkliga, kvinnor och ungdomar – människor som organiserade sig för att förändra sina liv och sitt samhälle.
De tidiga folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den liberala frihetsrörelsen och arbetarrörelsen – utmanade inte enbart sociala och ekonomiska orättvisor, utan också själva maktfördelningen i samhället. De skapade rum för bildning, debatt och inflytande där människor lärde sig tala, argumentera, välja representanter och ta ansvar – kort sagt, där medborgarna lärde sig demokrati i praktiken långt innan den var lagstadgad.
Folkrörelsernas institutioner och verksamheter blev genom detta viktiga grundpelare för samhällets utveckling. I dessa miljöer utvecklades både en praktisk samhällskunskap och en moralisk kompass – en uppfattning om att samhällsutvecklingen är något människor själva kan och bör påverka.
Förändring genom folkbildning
De politiska folkrörelserna, främst arbetarrörelsen och den liberala rörelsen, men också delar av bonderörelsen, var de främsta drivkrafterna bakom det demokratiska genombrottet och i samhällsbygget av det moderna Sverige. Den frikyrkliga rörelsen kom senare också att organiseras i en mer tydlig politisk rörelse. Sammantaget representerade dessa rörelser olika samhällsgrupper och intressen, men man förenades i övertygelsen om att samhällsförändring sker bäst genom organisering, folkbildning och reformer.
De var breda och idéburna rörelser som skapade partier med rötter i lokalsamhället som var mer än maktmaskiner. De lade i stället grunden för en inkluderande demokrati, där politiskt deltagande inte begränsades till val vart fjärde år utan som var en del av människors vardag i föreningar, studiecirklar och lokala initiativ.
De byggde också sina egna institutioner: studieförbund, fackföreningar, kooperativ, tidningar, ungdoms- och kvinnoförbund – och genom dessa blev demokratin vardag för ännu fler människor i hela landet. Tillsammans formade de den svenska demokratins särskilda karaktär: en folkförankrad, reforminriktad och socialt förankrad parlamentarism.
Deras samspel, och ofta också konflikter, kom att forma den politiska kultur som under lång tid präglade Sverige: förhandlingsvilja, respekt för institutioner och strävan efter breda lösningar. De gjorde politiken till ett gemensamt samhällsprojekt, inte ett nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Tillsammans bidrog man till att skapa det som ofta kallas ”den svenska modellen” – ett samhälle byggt på kompromisser och samarbete mellan stat, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.
Viktiga för demokratin
De bredare politiska folkrörelserna har fortfarande en unik och nödvändig roll i främjandet av demokratin. Både här hemma och i världen. Att de nu trängts undan i civilsamhällesstödet, genom att klassas att vara något väsensskilt från civilsamhället, är oroväckande. Inte bara för vårt eget lands utveckling utan det vittnar också om en okunskap om deras centrala roll i främjandet av demokrati, folkligt deltagande och civilsamhället internationellt.
De har varit och är en självklar och oskiljbar del av civilsamhället som vuxit fram ur människors organisering och som bär upp demokratin genom att omvandla engagemang, erfarenheter och idéer till politiskt inflytande. Oftast i nära samarbete med övriga delar av civilsamhället. Deras roll i biståndet går därför utöver att representera enbart en partiorganisation och stå för mer avgränsande partiorganisatoriska samarbeten.
Regeringen och Sida bör i stället ta vara på de politiska folkrörelsernas särskilda roll i det internationella civilsamhällestödet. En bred folklig och samhällelig organisering är antagligen den främsta kraft som vi har för att kunna vända demokratins kris och stå emot den alltmer auktoritära utvecklingen.
Thomas Carlhed
Policy- och engagemangschef Olof Palmes Internationella Center
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
