Ett besök från EU-parlamentariker i Serbien har lett till ökade spänningar. Frågan är vilken väg EU ska välja: ”stabilitet” eller krav på demokrati och reformer? Vladan Lausevic analyserar den senaste tidens utveckling.
I slutet av januari träffade en delegation från Europaparlamentet oppositionen och civilsamhället men knappt regeringen i Serbien. Parlamentarikerna uttryckte oro över bland annat valfusk, politisk korruption och demokratins tillbakagång. Samtidigt som besöket ägde rum presenterade den serbiska regeringen en utställning om historiska krigsbrott mot serber för att flytta fokus. Regimvänliga medier skrev negativt och förvanskade om delegationens medlemmar, särskilt Europaparlamentets rapportör för Serbien, Tonino Picula från Kroatien. Reaktionerna emot besöket är ett till exempel på den ökande klyftan mellan Serbiens auktoritära utveckling och EU:s formella krav på demokratiska värderingar. Utvecklingen under 2026 kan avgöra om Serbiens EU-integrationsprocess blir en verklig ambition eller förblir en fasad.
(Mar)drömmen om det europeiska Serbien
Besöket från Europaparlamentet till Serbien i slutet av januari 2026 skedde i ett mycket känsligt politiskt läge. Landet har sedan valet i december 2023, som var präglat av omfattande problem som valfusk, skakats av återkommande protester och kritik mot regeringen. Delegationen leddes av Marta Temido, ledande ledamot i parlamentets arbetsgrupp för EU:s utvidgning. En annan ledande politiker som besökte Serbien var Tonino Picula från Kroatien som är Europaparlamentets rapportör för Serbien.
Syftet med besöket var att bland annat utvärdera situationen för demokratin, rättsstaten och medborgerliga rättigheter, samt att samla underlag inför nästa fas i Serbiens EU-process. Men bemötandet från regeringen blev allt annat än varmt och välkomnande. Till slut valde regeringsföreträdare att endast träffa delegationen i 13 minuter, jämfört med de 84 minuter som delegationen tillbringade med oppositionella politiker. Regeringen signalerade tydligt att de inte önskade en verklig dialog, samtidigt som flera regimvänliga medier spred negativa, men också osakliga och falska uppgifter om EU-delegationen.
Historisk utställning som rökridå
Vid samma tidpunkt som delegationen var på plats anordnade Serbiens regering och parlament en utställning om dödslägret Jasenovac i Kroatien och andra övergrepp mot serber under andra världskriget. Flera regimvänliga – eller i praktiken regimbetalda medieportaler – skrev texter i stil med att ”EU-delegationen ignorerar serbiska offer och sympatiserar hellre med kroatiska eller västliga intressen”. Saken är dock att delegationens medlemmar besökte utställningen och att Serbien som stat har en historia av att manipulera, förvanska och missbruka historia genom nationalistisk identitetspolitik.
Besöket av utställningen blev extra känsligare rörande EU-parlamentets rapportör Tonino Picula, eftersom många i Serbien som sympatiserar med regimen och det styrande SNS-partiet, ogillar att parlamentet utsett Picula som kommer från just Kroatien. Flera regimvänliga medier har skrivit texter och visat upp bilder från Picula där han syns i uniform som soldat under kriget som i Kroatien formellt heter Hemlands-/Fosterlandskriget 1991-1995. Picula, som är socialdemokrat och uppvuxen i regionen Istrien, med historiska band till Italien och som historiskt präglats av mer progressiv och vänsterpolitik, förklarade i ett pressutlåtande att han själv är väl medveten om de historiska övergreppen, men att syftet med EU-besöket var att diskutera Serbiens nutida politiska situation och samhällsutveckling.
Picula uttalade sig även om att EU faktiskt är ett projekt med anti-fascistiska rötter, vilket kan ses som ett sätt att förklara EU:s betydelse som fler i Serbien kan relatera till och förstå. Det beror på att både Serbien och Kroatien har en gemensam historia rörande den antifascistiska partisanrörelsen under ledning av kommunister som Josip Tito under andra världskriget.
Utställningen och retoriken kring utställningen tolkades av flera bedömare som en taktik för att avleda uppmärksamheten från akuta och verkliga problem i Serbien som valfusk, auktoritärt styre, nedmontering av pressfriheten och förföljelse av oppositionella.
Regimvänliga medier i attackläge
Den regimlojala och ofta sensationella och populistiska tabloidpressen, beskrev i flera fall EU-besöket som ett fientligt ingripande. Delegationen sades ha “valt sida”, anklagades för att vara partisk, och vissa medier ifrågasatte varför EU överhuvudtaget lägger sig i inhemska angelägenheter. I flera medier påstods det att EU:s representanter “inte ens ville tala med regeringen” och inte ens var bjudna till Serbien.
I själva verket visade sig att delegationens besök var planerad och känd för regeringen, men att regeringens medlemmar som premiärministern Ana Brnabić förnekade att besöket skulle äg rum nästan ända fram till då de skedde.
I en intervju för den oppositionella kanalen Insajder uttryckte Europaparlamentariker från Slovenien Vladimir Prebilič något som fler i Serbien kan förstå. Han använde sig av det gamla talesättet “u Srbiju se ne poziva, u Srbiju se dolazi”, vilket betyder “en blir inte inbjuden till Serbien – en kommer till Serbien” för att avfärda kritiken om att delegationen inte var inbjuden.
Bekymrade men försiktiga
I officiella uttalanden från delegationen framkom stor oro över det demokratiska, eller bättre sagt, odemokratiska tillståndet i Serbien. Temido upprepade att Serbiens framtid i EU är villkorad av respekt för grundläggande värden, inklusive fria val, yttrandefrihet och oberoende institutioner. Flera ledamöter förklarade att de har tagit intryck av protesterande studentrörelser och var medvetna om missförhållanden kring senaste valet.
Oppositionella aktörer, däribland representanter för flera partier, passade under mötet på att uppmana EU att gå ännu längre. Bland annat föreslogs riktade sanktioner mot nyckelpersoner i SNS-regeringen som anses ansvariga för valfusk och förtryck. Flera kräver även att EU fryser visst ekonomiskt stöd tills konkreta reformer sker.
Det europeiska Serbien
Besöket från parlamentet har i efterhand tolkats av många som en uppenbar kollision mellan EU och Vučićregimens realpolitik. Regeringens agerande tyder på att Serbien i praktiken fjärmat sig från EU:s värdegrund, samtidigt som regeringen gärna behåller fördelarna med kandidatstatus och ekonomiskt stöd. Ett av regimens mest framträdande beteenden har genom åren varit att “balansera” mellan Bryssel och Moskva rörande lojaliteter, flöden och intressen.
Många i Serbien anser att europeisk integration blivit en fasadprocess. På pappret uppfylls vissa formella steg, men i verkligheten undermineras rättsstat och maktdelning där Serbien idag befinner sig längre ifrån att bli medlem i EU jämfört med 2010-talet. På det sättet missbrukas EU-symbolik selektivt för att främja regimens legitimitet utåt, men aldrig för att genomdriva verkliga reformer.
EU befinner sig sedan tidigare i ett dilemma. Om EU väljer att fortsätta relationen med Serbien utan att sätta tydliga gränser och villkor, riskerar EU att urholka sin trovärdighet som normativ makt. Om EU i stället vidtar sanktioner, fryser stöd eller öppet kritiserar regeringen i högre grad, riskerar EU att ytterligare öka nationalistisk propaganda och försvaga dialogen.
Flera aktörer inom Europaparlamentet, inklusive Picula och hans socialdemokratiska partigrupp, har tydligt signalerat att tiden för tyst diplomati är över. Serbien kan inte både närma sig EU och samtidigt ignorera dess grundläggande värden. En paus i förhandlingarna, villkorat stöd och starkare relationer med civilsamhället, diskuteras därför som nästa möjliga steg.
Hösten 2026 avgöranden för Serbien
När hösten 2026 närmar sig är förväntningarna höga på hur EU ska agera. Kommer EU att sätta mer press på Vučić? Kommer EU-kommissionens företrädare att våga kalla saker vid sitt rätta namn och inte längre acceptera demokratiska reträtter i utbyte mot “stabilitet”? Kommer den serbiska regeringen i sin tur att fortsätta spela dubbelt genom djupare samarbete med både Moskva och Bryssel – eller tvingas göra ett verkligt vägval?
Det enda som är säkert är att protesterna i Serbien fortsätter och att allt fler unga och engagerade medborgare frågar sig om EU ens vill ha Serbien. För tillfället anser den breda proteströrelsen att EU inte är en prioritet, eftersom fokus ligger på att få bort SNS och Vučić från makten. Om situationen förändras och proteströrelsen lyckas med sina mål finns det nya möjligheter att börja förhandla och samverka med EU om landets framtida utveckling.
Vladan Lausevic
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
