KOMMENTAR. Det räcker inte med att beklaga sig över det som varit. Nu gäller det att säga vad man vill – och samtidigt välja väg. Är det tjänsteleverans eller rättigheter som står i fokus?
De åsikter som framförs i artikeln är författarens egna.
För många år sedan besökte jag den nationella organisationen i ett internationellt nätverk som verkade i ett så där lagom fattigt land i Afrika. De var i sin tur starkt beroende av en enda nationell givare från ett europeiskt land – som inte var Sverige. Pengarna från nord var avgörande för allt, några inhemska resurser fanns över huvud taget inte. Alltså gällde det att göra allt den stora givaren nord begärde – och gärna lite mer därtill.
Cyniskt konstaterade en biträdande programchef under en av våra resor runt landet:
– När kontoret i landet X säger ”Hoppa!” så svarar vi bara: ”Hur högt?”
Lite så känns det som att stora delar av civilsamhället befinner sig idag. Många organisationer har gått från att försöka förklara samband och driva rättighetsfrågor till att locka nya givare med hjälp av de gamla klassiska ”gråtande barnen”. Ett antal organisationer som arbetare med bistånd gör sitt bästa för att blidka regeringen. De vil hoppa högst och bäst, eller i alla fall tillräckligt högt för att få hänga med de stora grabbarna i näringslivet (och de stora kvinnorna på UD). Samtidigt väntar fortfarande flera organisationer på besked från Sida om de får pengar, besked som borde ha lämnats för flera månader sedan.
Samtidigt så har många organisationer som arbetar med bistånd svårigheter att förklara varför de behövs: språket är ofta alltför tekniskt och byråkratiskt.
Men vilken är civilsamhällets viktigaste roll? I ett intressant genmäle på en ledare i SvD skriver Magnus Karlsson, professor vid Marie Cederschiöld högskola bland annat:
I den ena ringhörnan finns ett civilsamhälle med socialdemokratiska och socialliberala rötter, där delaktighet, ideologi, påverkan och företrädarskap står i centrum. I den andra finns ett mer nyliberalt civilsamhälle, där nytta, effektivitet och kvalitet betonas. Ska civilsamhället få ersättning för att engagera – eller för att leverera?
Paraplyorganisationen Giva är inne på samma linje in sin Trendrapport för 2026 som vi skrev om här. Även Giva konstaterar att civilsamhället måste bli modigare. Givas generalsekreterare Charlotte Rydh skriver:
Vi går in i 2026 i en tid som präglas av både oro och möjligheter. Polariseringen tilltar, offentliga resurser minskar och civilsamhällets legitimitet ifrågasätts allt oftare. Samtidigt ser vi ett fortsatt starkt engagemang bland människor, nya former av givande och en växande insikt om att samhällsutmaningar inte kan lösas var för sig.
Skribenterna i Trendrapport 2026 speglar ett civilsamhälle i omställning. Ett civilsamhälle som behöver vara både modigare och mer strategiskt än tidigare. Som måste stå upp för kunskap och fakta i en tid då dessa allt oftare relativiseras. Som behöver bygga bredare finansiering, starkare relationer och större motståndskraft när förutsättningarna snabbt förändras.
Nu när vi går in i valrörelsen finns det anledning för många inom civilsamhället att fråga sig: Vilken roll ska vi ha? Har vi självförtroende nog att våga driva våra frågor – att våga säga nej – att våga stå upp för våra ideal även om det innebär att pengar kan försvinna, pro-Bono avtal upphör och anställda behöva sägas upp? Är målet att hoppa så högt som staten och makten vill– eller tvärt om att välja att inte hoppa alls, men ta konsekvenserna av sitt handlande?
Därmed inte sagt att insamlarna inte behövs. Tvärtom – idag är de kanske viktigare än någonsin om man ska kunna värna sin självständighet – men bakom varje insamling måste det finnas en tanke på vad organisationen vill åstadkomma.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
