KOMMENTAR. USA:s attack mot Venezuela för oss tillbaka till en värld före kalla krigets slut. Men med en viktig skillnad: idag finns ingen rörelse av alliansfria länder.
Detta är en kommentar. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det har redan skrivits mycket om hur USA:s attack mot Venezuela gått till och hur själva bortförandet av Maduro skedde (om vi nu ska tro de källor som bland annat NY Times citerar) så det känns överflödigt att upprepa det också här. En sak som ändå förvånar är hur illa skött det venezolanska försvaret verkar ha varit. Det har skrivits mycket om de kubanska elitsoldater och militära rådgivare som fanns i landet, men vad gjorde de den natten då USA slog till? Om det är så att även de är mycket sämre än sitt rykte så bådar det illa för den kubanska regimens framtid.
För den som minns Latinamerika innan det kalla krigets slut är det på många sätt som att komma tillbaka – som om de 35 år som gått sedan Berlinmurens fall raderats från vårt medvetande.
Själv var jag framför allt i Latinamerika då, på 80-talet. 1979 hade den USA-stödda Somoza-regimen i Nicaragua fallit, i El Salvador rasade inbördeskriget och söder om Panama var de flesta av länderna fortfarande militärdiktaturen. Att USA aktivt understödde regimer som fängslade och torterade togs för givet: detta var så att säga grundpremissen.
Kanske ska man därför se perioden sen dess och fram till 2025 som ett undantag, åtminstone delen fram till attacken den 11 september 2001 och sedan åren under Obama. Nu är vi helt enkelt är tillbaka i det normala, om än i delvis ny förpackning.
USA:s argument är förstås genomskinliga. Narkotikan kommer inte i första hand från Venezuela, och det vet alla. Att Trump dessutom benådade och släppte ut en annan knarkhandlare – Honduras tidigare president – gör det hela än mer sorglustigt (om man nu kan använda det ordet).
Eller som Ukraina-specialisten Alex Voronov skriver i sitt nyhetsbrev:
Vad har USA:s attack mot Venezuela och dess kidnappning av Nicolás Maduro att göra med Ukraina?
Ingenting och en hel del. Det är en konflikt på andra sidan jorden med sin egen historia, som inte berör Ukraina direkt.
Men här finns även större frågor om lag och rätt, om vad stora, starka länder kan ta sig till och vad de tillåts komma undan med. När kallas en orättfärdig aggression just så och får möta ett reservationslöst fördömande?
Så här långt är många av reaktionerna som kommit förväntade. Israel jublar, Milei i Argentina jublar, Brasilien fördömer, Ukraina balanserar, EU kryper.
Kina och Ryssland fördömer förstås också det som skett, men innerst inne är de nog ändå nöjda. Eller som den amerikanske författaren Tom Nichols skriver:
They already know that the president of the United States is helping to clear the way for their adventures—and they should keep their faux outrage to themselves.
Med USA:s nygamla Monroe-doktrin, nu av Trump belåtet omdöpt till Donroe-doktrin, blir ju också ” legitimt” för Ryssland och Kina att hävda sina egna geopolitiska intressen. För om USA anser sig ha rätt att kontrollera sitt närområde, varför skulle då inte Ryssland ha rätt till samma sak? Vad innebär det i för demokratirörelsen i Serbien eller Georgien?
Vi är med andra ord tillbaka till det kalla kriget, eller till ett än kallare krig, men med en viktig skillnad:
Då fanns det oberoende, neutrala länder, det fanns europeiska länder som stod utanför EU och det fanns en alliansfri rörelse (som man ibland kan diskutera hur alliansfri den egentligen var).
Idag tycks folkrätten inte heller spela någon större roll för Sverige och flera andra EU-länder, liksom när det gäller EU:s – så här långt – officiella uttalanden.
Om Sveriges inställning numera är att det är rätt att avsätta totalitära regimer som fuskar i val så saknas de ju inte direkt alternativ: Uganda, Turkiet, Saudiarabien, Turkmenistan platsar alla på listan – det är bara att välja!
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
