Antalet väpnade konflikter i världen är fler än på länge. Samtidigt blir det allt svårare för journalister att verka. Kan en särskild humanitär journalistik som förenar journalistiska principer med humanitet hjälpa oss att bättre förstå världen? Micael Lindholm skriver om en möjlig väg framåt.
Antalet väpnade konflikter i världen är fler än på länge och fler människor än någonsin är i behov av humanitär hjälp. Fokus är på Ukraina och Gaza och det med rätta, men ibland undrar man vad som krävs för att exempelvis Jemen och Sydsudan ska komma på agendan. Kraven på nyhetsmedia världen över höjs, då de förväntas ge breda och rättvisande bilder av det som händer. Det handlar om nyhetsvärdering, etik, relevans, uthållighet, kontinuitet etcetera. Journalistiska principer sammanfaller ofta med humanitära principer men ofta hävdas att nyhetsbevakningen styrs av ett kortsiktigt perspektiv och inte av långsiktighet och uthållighet. Kroken är ofta viktigare än relevansen. Det finns så klart rågångar, och ska finnas, mellan humanitären och journalisten, även om de tangerar varandra i många sammanhang.
Vad är humanitär journalistik?
Det finns ett mindre antal traditionella nyhetsmedia som anställer det vi här kallar ”humanitära journalister”, men oftast hittar vi dem i media som riktar sig specifikt till den humanitära/politiska/akademiska sektorn. Oavsett vilket så spelar de en viktig roll i det globala utbytet av information. I studien ”Humanitarian journalists – covering crises from a boundary zone” av författarna Martin Scott, University of East Anglia, Mel Bunce avhandlas fenomenet.
Samtliga tre är forskare inom media och journalistik. I boken lyfts flera exempel på det vi här kallar humanitär journalistik och humanitära journalister, vars arbete överbryggar och länkar samman internationell nyhetsproduktion med humanitärt tänkande (humanitarianism). De motiveras av både den traditionella journalistiska viljan att bevittna, dokumentera och förklara händelser och viljan att hjälpa till att lindra lidande och rädda liv. De beskrivs som en grupp journalister som trotsar konventionella metoder för att bevaka humanitära kriser. Rapporten är baserad på en femårig studie, omfattande över 150 djupintervjuer och den undersöker de politiska, ekonomiska och sociala krafter som stödjer och påverkar humanitära journalister. Författarna hävdar att dessa journalister – genom att förstärka marginaliserade röster och ge kritiska, djupgående förklaringar av försummade kriser – visar oss att en annan typ av journalistik är möjlig. Men författarna beskriver också det höga priset många av dessa reportrar betalar för att avvika från konventionella journalistiska normer.
Så, vad är humanitär journalistik? Finns det utrymme för humanitär journalistik och den humanitära journalisten inom mainstreamjournalistik baserad på konventionell journalistisk praxis? Kan humanitär journalistik vara oberoende? Kan du vara en humanitär journalist och samtidigt opartisk och/eller objektiv? Hur håller humanitära journalister balansen på suddiga gränser mellan aktivism och journalistik?
Maude Fröberg, mångårig pressekreterare hos Röda Korset, har ställts inför frågan och hon säger sig önska … ”en humanitär journalistik som sätter människan i centrum, den är lokal och utgår från det lokala perspektivet. Den är bortom det akuta, när den är som bäst. Den förklarar ett komplext sammanhang på ett sätt som också kan verka förebyggande om det gäller tex torka eller klimatförändringar. Den kan handla om risker och riskminimering, vara en pendang till det internationella stödet, som Röda Korset är en del av” (från en av de intervjuer jag gjort).
Erfarenheten visar att relationen mellan hjälporganisationer och internationella/lokala medier ofta är ambivalent och trevande, från båda håll. Dessutom bidrar ett helt nytt medielandskap till att förhållandet blir än mer komplicerat.
Fokus bortom nyheterna
Martin Scott säger att han och hans kollegor i sin studie kom fram till en delvis oväntad bild. Känt sedan tidigare är att inom konventionell journalistik är det vanliga sättet att presentera berättelser episodiskt och förenklat, men att man efter hand kunde identifiera en delvis ny genre, den humanitära journalistiken, som låter och förhåller sig annorlunda.
Inom humanitär journalistik har man till exempel inte samma syn på nyhetsvärde och nyhetsvärdering. De humanitära journalisterna vill hålla tydlig distans från de allmänna normerna, som exempelvis rapporteringen i The New Humanitarian som ändrat panoramat och som har en annan drivkraft. De agerar annorlunda jämfört med konventionell, samtida journalistik, vilket kan ta sig uttryck i att man stannar kvar och fortsätter sin bevakning, även sen den akuta krisen är över.
I studien hävdas att humanitära journalister, i motsats till mer konventionella journalister, styrs i sin yrkesutövning av en slags hybridkombination av journalistiska och humanitära principer. Till exempel följer de den humanitära normen om ”moralisk likvärdighet” (moral equivalence) – tanken att alla liv är lika mycket värda – inte bara som en etisk princip, utan också som yrkesmässig utgångspunkt. Det betyder bland annat att de fortsätter att bevaka den humanitära krisen, även när detta inte överensstämmer med konventionell nyhetsvärdering.
Martin Scott hänvisar till forskning som upprepade gånger visat att nivån på internationell nyhetsbevakning om en humanitär kris främst är en återspegling av dess geopolitiska betydelse och dess överensstämmelse med rådande journalistisk praxis och nyhetsvärdering, snarare än allvaret och antalet personer och samhällen som drabbas. Och att detta faktum kan få uppenbara konsekvenser, inte minst avseende regeringars och organisationers vilja att skjuta till ekonomiska medel för både akut och långsiktig hjälp. Västligt egenintresse spelar stor roll för betydande mediatäckning av en humanitär kris. Men den episodiska och selektiva karaktären hos konventionell nyhetsbevakning av humanitära kriser är bara en del av en större och i stort sett outtalad berättelse om förhållandet mellan journalistik och humanitarism.
Det betyder exempelvis att man inom den humanitär journalistiken, förutom att rapportera om så kallade glömda kriser och förstärka marginaliserade röster, också försöker tillföra värde och påverka värdegrund (adding value), men också direkt eller indirekt påverka konventionell bevakning av humanitära kriser. Humanitära journalister anser att den konventionella journalistiken bekymrar sig för lite om resultaten eller effekterna av sin journalistik. Respondenterna i studien hänvisade å sin sida hela tiden till den humanitära principen om att lindra lidande.
Scott och hans kollegor kommer fram till att den viktigaste punkten där humanitära journalister skiljer sig från konventionella, är nyhetsvärderingen, och det bygger de på både respondenternas svar och annan forskning på området. Mer specifikt lyfter de fram närhetsprincipen (proximity), liksom kulturell närhet (cultural proximity) – också benämnt som mening eller relevans. Kulturell närhet avser i vilken utsträckning de personer som berörs av händelser uppfattas dela en gemensam identitet eller samhörighet med publiken. Humanitära journalister hävdar att användningen av kulturell närhet, som ett nyhetsvärde, i rapporteringen av humanitära angelägenheter ofta skapar slående skillnader mellan krisens omfattning eller svårighetsgrad och mängden nyhetsbevakning den får.
En bärande tes i studien är att humanitära journalister samtidigt kopplar ihop och kopplar isär fälten journalistik och humanitarism när de kritiserar konventionell journalistik. De menar att den humanitära journalistiken har sin utgångspunkt någonstans mitt emellan (the boundary zone), men pekar samtidigt på att en förutsättning är att man förstår sig på både humanitärt arbete och journalistik. Med detta placerar de sig dock de humanitära journalisterna i periferin av båda områdena, med möjliga konsekvenser för både deras trovärdighet och yrkesutövning.
Det hänvisas till humanitära journalister som oroar sig för att antingen bli aktivister eller bli betraktade som aktivister. Dessa journalister vill i allmänhet ”göra skillnad” – men utan att ses som ”förespråkare” eller ”agitatorer”, eftersom det skulle äventyra både deras journalistiska och humanitära normer. Författarna drar slutsatsen att deras kombination av journalistiska och humanitära normer i allmänhet leder dem till att anta rollen som konstruktiva, snarare än djupt kritiska.
Samtidigt hör vi om journalister på konventionella nyhetsredaktioner som bedriver vad som skulle kunna betraktas som humanitär journalistik, men som helst av allt inte vill kännas vi den etiketten.
Den enskilde journalistens ansvar
Medias ekosystem förändras. Nyhetsvärde och nyhetsvärdering förändras. Trots att det i botten ligger tunga universella principer. Journalistiken är förändrad. Och därmed journalistens roll. Den tid när du tack vare din egenskap av journalist stod för sanningen, är över. Kanske gäller det också den omhuldade principen om konsekvensneutralitet. Men i stället öppnas nya möjligheter för den enskilde journalisten att ta ansvar, att vara hederlig mot sig själv, mot den/det man beskriver och mot publiken. Och där finns måhända ett öppet fönster mot den humanitära journalistiken.
Men var hamnar då den avgörande diskussionen om objektivitet och opartiskhet? Hur förhåller sig den journalistiska etiken till de humanitära grundprinciperna? Är det möjligen så att förhållningssättet skiljer sig åt beroende på om du är journalist, eller humanitär hjälparbetare. En som resonerat kring frågan är Yves Daccord, föreläser och strategi, tidigare journalist, men också under lång tid chef för ICRC, Internationella Rödakorskommittén. Han menar att det måste vara upp till dig som människa och journalist att hitta din roll och dina principer. Och det företag eller den organisation som förmår utnyttja både dina kunskaper och dina principer, är att gratulera.
En tydlig roll blir också ett sätt att kommunicera med publiken, att skapa både förståelse och förtroende. Du gör klart vem du är, och från vilken utgångspunkt du rapporterar. Det är viktigt att ha en metod och ett förhållningssätt som publiken begriper. Inte för att skydda dig själv, utan för att vara öppen och på så sätt skapa trovärdighet och trovärdig relation till publiken. Du kan bli utsatt för beskyllningar att inte vara objektiv i din rapportering, att ta ställning, men ju tydligare du är med din utgångspunkt desto större förståelse får du.
Jag skulle inte hävda att den humanitära journalistiken helt lyser med sin frånvaro. Det finns flera goda exempel på humanitär journalistik i konventionell media, även i Sverige. Det finns också flera enskilda journalister som fyller kriterierna för att vara humanitära journalister, men slutsatsen är ändå att det finns rum för mer av humanitär journalistik. Inte bara när den stora krisen inträffar utan dag ut och dag in – före, under och efter.
Ett nytt ”mindset”
Det krävs ett nytt ”mindset” – från den redaktionella ledningen, ända ner på golvet och ut på fältet. Det krävs konsekvens, uthållighet och tålamod. Det handlar om att utmana spänningen och maktfördelningen mellan de som ger stöd och de som tar emot, den som har pengarna och den som tar emot. Den traditionella berättelsen har handlat om utsatthet, maktlöshet och mottagande. Det behövs en annan berättelse idag. Det handlar om att inte avhumanisera en berättelse, utan om att sätta människan i centrum. Många gånger handlar rapporteringen om siffror, det är ofta jämförelser och fokus på den största humanitära krisen, den svåraste hungersnöden och människor och grupper blir lätt kategorier. Berätta i stället om, och lyssna på individer, om mänskliga öden, om mänskliga behov – om människor som inte bara är offer. Om människor med yrken, med familjer, med barn – med i grunden normala liv. Där kan det skapas en bro till publiken, det abstrakta blir konkret. Är det inte fantastiskt att den här kvinnan lyckades fly från fångenskap med alla sina fyra barn, hur bar hon sig egentligen åt?
Micael Lindholm
Micael Lindholm deltog 2025 i onlinekursen ”A relationship at stake – media and aid organizations”, som ges av Geneva Center for Humanitarian studies. Artikeln är delvis baserad på de diskussioner som fördes i samband med kursen liksom på djupintervjuer med flera av de personer som nämns i texten.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
