KRÖNIKA. Qatar och Azerbajdzjan ser värdet i att ge civilsamhället utrymme och understöd – något som en del länder i väst, medvetet eller omedvetet, börjat backa ifrån. Det borde få oss att tänka till, skriver Mikael Jägerskog som nyligen deltog i Second World Summit for Social Development (WSSD2) i Doha.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
För trettio år sedan samlades världens ledare i Köpenhamn för att anta den historiska Copenhagen Declaration om social utveckling. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson var på plats och samlingen präglades av optimism: fattigdom kunde bekämpas, inkludering stärkas, arbetare skulle få sina rättigheter skyddade och civilsamhället hade en självklar röst.
Tre decennier senare, under Second World Summit for Social Development (WSSD2) i Doha – en av årets största FN-samlingar i år med 15 000 delegater – är frågorna fortfarande lika brännande. Men spelplanen har förändrats. Och Sverige behöver bestämma vilken roll vi vill spela.
Doha och civilsamhället
Dagen innan konferensen öppnade bjöd Qatar in civilsamhälle och unga till Doha Diplomatic Club för sina förberedande möten. Bland marmor, guld och gulfens godaste dadlar gick samtalen heta. Det slog mig hur mycket energi som uppstår när det globala civilsamhället möts: skarpa analyser, högt i tak och engagerade starka röster.
Det som överraskar under senare år är att länder som Qatar och Azerbajdzjan inte bara står som värdar för olika samlingar, utan också ger civilsamhället och unga en tydlig plats i dessa. De är oväntat stödjande, även om vi funderar kring deras strategiska ambitioner och ställer oss frågan vem som egentligen sätter agendan. Men faktum kvarstår: de ser värdet i att ge civilsamhället utrymme och understöd – något som en del länder i väst, medvetet eller omedvetet, börjat backa ifrån. Det borde få oss att tänka till.
Var är Sverige?
I internationella samlingar får jag numera ofta samma frågor om Sverige: Var är ni? Varför fasar ni ut? Var är er röst för folkrätten och FN? Är ni bara intresserade av Ukraina? Det är förstås inte sant att Sverige är helt frånvarande, men frågorna är inte tagna ur luften. I Doha letade jag efter svenska civilsamhällesrepresentanter – och hittade ingen (maila mig gärna om du var på plats!). Sveriges frånvaro är talande, tycker jag. Vi har gått från att vara en självklar röst till att allt oftare saknas i rummet.
Och vad händer när svenska civilsamhället tappar mark? Har vi ens diskuterat riskerna? När organisationer tvingas säga upp kompetent personal förlorar vi inte bara människor – vi förlorar analysförmåga, nära kontakter och dialoger med lokala rättighetskämpar, gransknings- och uppföljningsförmåga. Det är inte bara ett demokratiskt problem det är ett strategiskt misstag. Team Sweden blir svagare.
WSSD2 handlade om att förnya globala åtaganden för social utveckling – och gav också några första indikationer på vad som händer efter Agenda 2030. FN:s generalsekreterare uppmanade återigen världen att placera människor och social rättvisa i hjärtat av hållbar utveckling. Han påpekade att utveckling handlar om att bygga starka samhällen som betjänar många, inte några få. Den antagna Doha Political Declaration är ambitiös, men riskerar naturligtvis att bli tomma ord. Läs också civilsamhällets respons: People’s Declaration for Social Justice, som innehåller många bra rekommendationer. Den pekar bland annat på behovet av en uppföljningsbar färdplan.
Sveriges delegation, ledd av socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall, lyfte barns situation och civilsamhällets betydelse. Bra! – men tänk vilken kraft och skärpa det hade blivit om civilsamhället fått bidra mer aktivt inför och under mötet med inspel. Då hade vi kunnat ge konkreta förslag. Vi måste helt enkelt återgå till traditionen att civilsamhället ses som en självklar del av den svenska delegationen där vi inbjuds aktivt i förberedelser och dialog inför avgörande strategiska samlingar.
Under förra årets stora FN-möte, Summit of the Future, var digitalisering Sveriges flaggskeppsfråga. Viktigt – men den prioriteringen gjorde att de riktigt stora frågorna – mänskliga rättigheter, folkrätten och FN:s framtid – hamnade i skymundan för det svenska engagemanget. Mer än någonsin behövs nu starkt lysande fyrar och säkra hamnar för FN, rättigheter och global solidaritet. Vi behöver ett brett strategiskt samtal om vilka frågor Sverige faktiskt ska driva – bortom egoism och nationella intressen.
I panelen med religiösa grupper lyftes kopplingen mellan tro och social sammanhållning. PMU påpekade att deklarationen nämner sport och kultur, men bortser från religiösa aktörer, trots deras betydande inflytande och kraft. Ett märkligt hål i texten. Ett missat tillfälle för FN att mobilisera dessa grupper och ett tecken på svag förståelse av religionens roll i samhällen. Kristna, muslimer, bahá’í, buddhister och andra fortsätter sitt arbete oavsett, men FN och stater behöver bli mer inkluderande mot dessa grupper. Även det kan Sverige driva.
Strategin framåt – på med matchstället!
Framåt behöver Sverige repa mod och våga tänka större kring de globala frågorna och aktivt bjuda in civilsamhället som den resursbas det är – inte bara som genomförare, utan som granskare och medskapare av lösningar. Våga ta med civilsamhället, unga röster och religiösa aktörer mer aktivt i processer: spela som ett lag.
Sverige är fortfarande ett land av mellanmjölk – just det är en förmåga världen behöver nu. En hyggligt neutral spelare som kan medla, verka för konsensus och stå för det mänskliga värdet. Vi har något unikt att bidra med och är fortfarande respekterade. Låt oss väcka liv i den förmågan. Låt civilsamhället och unga vara med i det arbetet.
Nu närmast hägrar processerna kring reformerna av FN – UN80 –, valet av ny generalsekreterare, men också dialog kring post Agenda 2030. Dessa är ypperliga tillfällen att engagera sig konkret och samverka brett. Låt oss inte sätta oss i skuggan av EU och snällt dansa med i beslut som styrs av ”the big five” i Säkerhetsrådet. På med matchstället och storsatsa! Låt oss gemensamt jobba med en strategi framåt där Sverige är med i de centrala processerna. Sverige kan mer – och världen behöver oss!
Mikael Jägerskog
Senior Policy Advisor, PMU
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
