Mellan hopp och eftertanke

KRÖNIKA. Det är lätt att känna sig modfälld när de stora besluten uteblir som under det stora finansieringsmötet i Sevilla. Men det är just i dessa mellanrum – mellan löften och verklighet – som vårt arbete blir som viktigast. Här har det civila samhället en avgörande roll att spela – inte som mottagare – utan som medskapare, skriver Josephine Sundqvist, generalsekreterare för Läkarmissionen.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

På resande fot hem från den stekheta solen i Sevilla och den fjärde internationella konferensen om utvecklingsfinansiering (FFD4), bär jag med mig en stark känsla av att vår närvaro gjort verklig skillnad.

Men känslan är ändå blandad.

Trots starka ord och goda intentioner uteblev de konkreta löftena om mer omfattande utvecklingsinvesteringar. Det är svårt att inte känna en viss frustration över att världens ledare ännu en gång misslyckades med att fullt ut möta de behov som finns – och de löften som tidigare getts.

Samtidigt lämnar jag Sevilla med en förnyad beslutsamhet. För varje steg vi tar, varje röst vi lyfter, varje allians vi bygger – så flyttar vi gränserna för vad som är möjligt. Och det är i det arbetet, i det långsiktiga engagemanget, som verklig förändring tar form.

Lätt att känna sig modfälld

Det är lätt att känna sig modfälld när de stora besluten uteblir. Men det är just i dessa mellanrum – mellan löften och verklighet – som vårt arbete i det civila samhället blir som mest avgörande. För medan toppmöten kommer och går, är det i det dagliga arbetet, i de långsamma men stadiga framstegen på plats i fält, som verklig förändring sker. Inte minst den konkreta insats som våra privata givare bidrar till, när de skänker delar av sin inkomst till globalt utvecklingsarbete.

Vi såg det även i Sevilla. I samtalen vid sidan av scenen. I mötena med utvecklingsbanker, unga entreprenörer och representanter från globala syd. Där fanns en energi, en vilja att samarbeta, att tänka nytt. Och där fanns också en tydlig insikt: att utvecklingsfinansiering inte längre kan bygga på gamla modeller där bistånd flödar uppifrån och ner. Det krävs partnerskap. Det krävs tillit. Och det krävs att vi vågar släppa in fler röster vid bordet.

Det civila samhället har en avgörande roll att spela – inte som mottagare, utan som medskapare. När vi stärker vår tillgång till finansiering, stärker vi också demokratin, jämställdheten och den lokala motståndskraften. Det är investeringar som ger avkastning långt bortom ekonomiska mått.

Så även om Sevilla inte levererade alla de svar vi hoppats på, så gav det oss något annat: en påminnelse om varför vi gör det vi gör. Och en bekräftelse på att vi är många som drar åt samma håll.

Inte bara siffror

Under fyra intensiva dagar har vi och andra ledande aktörer från Sverige och övriga världen, samlats för att diskutera, debattera och driva på för ökade utvecklingsinvesteringar.

Vårt gemensamma fokus inom den bredare svenska delegationen har varit tydligt: att ta itu med en av vår tids mest akuta utmaningar – de växande globala finansieringsgap som hotar möjligheterna att nå FN:s hållbarhetsmål till 2030. Det handlar inte bara om siffror i ett budgetdokument, utan om människors livsvillkor, om framtidstro och om mänsklig värdighet.

I plenarsalen har vi hört de välbekanta deklarationerna – ofta med en underton av att ”vi har redan gjort tillräckligt”. Men utanför de officiella talen, i korridorerna och i de mer informella samtalen, har en annan verklighet gjort sig påmind. Än en gång har vi bevittnat hur nationella intressen tillåts gå före det gemensamma bästa, och hur den globala utvecklingsagendan urholkas i realtid – mitt i en av världens mest inflytelserika huvudstäder.

Oväntad optimism

Trots besvikelsen över uteblivna åtaganden präglades samtalen bakom kulisserna av en oväntad men påtaglig optimism. I de berömda lobbyingkorridorerna, vid sidoevenemangen – och ja, till och med över en och annan tapas – växte en annan stämning fram. En konstruktiv klang, fylld av idéer, vilja och handlingskraft.

Tusentals delegater från civilsamhället, näringslivet, myndigheter och akademin var djupt engagerade i samtal om konkreta lösningar, nya samarbeten och innovativa sätt att förbättra levnadsvillkoren i världens mest sårbara regioner. Det kändes som att det verkliga arbetet – det som sker bortom kompromisserna – tog sin början i samma ögonblick som den officiella deklarationen klubbades igenom.

För att verkligen ge lokalsamhällen makt och minska biståndsberoendet krävs att finansieringsmekanismer – inklusive storskaliga initiativ som EU:s globala Gateway – konsekvent genomsyras av principen om lokalt förankrade lösningar. Det innebär att finansiella instrument och katalytiska investeringar måste göras direkt tillgängliga för lokala aktörer och civilsamhällesorgnisationer, och att vår sektor ges verkligt inflytande över utformning, genomförande och uppföljning av utvecklingsinsatser.

Vårt mål är tydligt: att civilsamhället inte längre ska stå vid sidan av, utan bli en integrerad del av värdekedjan. Inte som passiva mottagare av bistånd, utan som aktiva medskapare av hållbar utveckling. För att det ska bli verklighet krävs öppna finansiella instrument, direkt stöd och en vilja att bygga partnerskap där social ekonomi och offentlig-privat samverkan går hand i hand.

Energin från Sevillas korridorer måste nu kanaliseras till konkret handling på hemmaplan i Stockholm. Det verkliga testet för FfD4 blir om de formella processerna kan hinna i kapp den innovationskraft och samarbetsvilja som redan spirar i de partnerskap som skapades på plats.

Vi vet att vi behöver mer sektorsövergripande samarbete. Vi vet att privat kapital måste vara en del av resan mot hållbar utveckling. Men det får aldrig ske utan de lokala förändringsaktörerna. Det är där förändringen börjar – och där framtiden formas.

Josephine Sundqvist
Generalsekreterare Läkarmissionen/LM International 

Läs också