Medan världen riktat sitt fokus mot USA har flera viktiga val ägt rum i Afrika – och ännu fler väntar. Kaj Persson berättar om valöverraskningar som varit – och kanske väntar – i södra Afrika.
Överraskande regimskifte i Botswana
Få, eller troligen ingen, hade kunnat förutspå det överraskande resultatet i valet i Botswana den 30 oktober. De allra flesta, inklusive jag själv, hade trott att regeringspartiet BDP, som innehaft makten i landet sedan självständigheten 1966, skulle kunna sitta kvar. Kanske skulle partiet förlora röstandelar, ja möjligen också sin majoritetsställning. Botswana har ju alltid betraktats som ett politiskt stabilt samhälle och några tydliga tecken på folkligt missnöje/resning har inte förekommit.
Men resultatet blev en brakförlust för BDP. Man erövrade endast fyra av parlamentets 61 platser. Redan under sammanräkningen gick partiets ledare och landets president Masire ut och erkände sig besegrad. Segrare blev den 54-årige Harvard-utbildade rättighetsadvokaten Duma Boko. Han bildade 2012 partiet UDC, i syfte att ena oppositionen mot BDP. UDP fick 35 platser och har därmed en betryggande majoritet.
Hur kunde det komma sig att BDP förlorade så stort? Botswana har ju sedan självständigheten haft en mycket positiv utveckling. Då var landet ett av de fattigaste länderna med få utbildade. Botswana blev därefter en afrikansk mönsterstat, till en viss del med hjälp av generöst svenskt bistånd. Den ekonomiska tillväxten höll sig under årtionden i närheten av tio procent-strecket. Landets stora diamanttillgångar borgade för det. Men också en förnuftig marknadsinriktad ekonomisk politik säkerställde den ekonomiska framgången.
Under de senaste åren, och särskilt under Masis femåriga presidentperiod, har det emellertid knakat alltmer i det botswanska samhällsbygget. Många pekar på en ökad självgodhet och inslag av korruption inom BDP och regeringen. Den ekonomiska tillväxten har avtagit rejält och beräknas i år endast bli en procent. Det minskade världsmarknadspriset på diamanter ligger till största delen bakom detta. Arbetslösheten har blivit ett påtagligt problem för landets 2,3 miljoner invånare, särskilt ungdomen.
Vad kan då Boko och hans UDC åstadkomma? Under valkampanjen var partiets valfläsk fett. Man utlovade 400 000 nya arbetstillfällen (Botswanas totala arbetskraft uppgår till 1,1 miljoner). Minimilönen skulle fördubblas. Avgifter för el och vatten reduceras med 30 procent. Det blir nog svårt att lyckas genomföra dessa löften. Men en sak är säker: Bytet av president och regeringsparti i Botswana blir en injektion för landet och spännande att följa!
De drastiska förändringarna i Botswana och det klanderfria genomförandet av valet riskerar dock, enligt mig, att få negativa följdverkningar i regionen. Säkert funderar många mindre demokratiskt sinnade ledare i regionen (till exempel i Zimbabwe och Uganda) hur de ska förfuska valprocesserna för att inte riskera dela BDP:s öde.
Valfusk i Moçambique
Valet och valutgången i Moçambique blev däremot helt annorlunda. President- och parlamentsvalen i Moçambique den 9 okt hade betydande inslag av allvarligt valfusk. Det hindrade inte landets valkommission att med 9 röster mot 7 förklara valen som giltiga och utropa regeringspartiet FRELIMO till segrare och dess kandidat Daniel Chapo till Moçambiques nye president.
Den tidigare befrielserörelsen FRELIMO har haft makten under 49 år, det vill säga alltsedan Moçambique blev självständigt. Det officiella valresultatet angav att partiet fick över 70 procent av de röstande. FRELIMO:s mångåriga motståndare RENAMO blev valets stora förlorare, mycket då partiet, med dess åldrande ledare Ossufo Momade, alltmer tynat bort. I stället blev det tämligen nyskapade partiet PODEMOS (portugisiska för ”vi kan”), med dess dynamiske ledare Venancio Mondlane, parlamentets näst största parti.
Redan tidigt i valkampanjen anklagade Mondlane regeringen för valfusk och ju längre kampanjen pågick desto mer tilltog hans anklagelser och protesterna från partiets anhängare. Bara en knapp vecka innan valdagen mördades två av hans närmaste medarbetare och säkerhetspolisen misstänks ligga bakom. Mondlane själv kände sig hotad till livet och har flytt landet. Vid sammanstötningar efter valresultatet förkunnades har minst tio personer dödats. Protesterna fortsätter.
Valet bevakades av ett stort antal valobservatörer. EU hade 179 övervakare på plats. Det stora flertalet, med SADC som ett undantag, har framfört förödande kritik om hur valet genomfördes. EU pekar i sin preliminära rapport på ett stort antal oegentligheter, bland annat ogiltigförklarades ett misstänkt stort antal röster, valobservatörer tillåtas inte närvara i vallokalerna och resultat ändrades under sammanräkningen.
Moçambique är ett av de fattigaste länderna i världen. Landet drabbas ofta av naturkatastrofer, som cykloner och översvämningar. Inbördeskrig drabbar fortfarande landets norra delar. Moçambique har samtidigt länge varit ett av de största mottagarländerna för svenskt bistånd.
Befolkningen borde ha rätt till att styras av demokratiskt valda, folkligt baserade, icke-korrupta ledare. Valet den 9 oktober ledde dock inte till detta.
Behåller Swapo makten i Namibia?
Den 27 november hålls Namibias sjunde allmänna val. Man ska då välja president och 96 av nationalförsamlingens 104 ledamöter (resten utses efteråt av presidenten).
Namibia blev självständigt 1990 efter att ha varit ockuperat av apartheidregimens Sydafrika. Vid valen samma år vann den tidigare befrielseorganisationen SWAPO (South West Africa People´s Organisation) och dess ledare Sam Nujoma en jordskredsseger. Sedan dess har SWAPO bibehållit makten, men liksom sitt systerparti i Sydafrika gradvis förlorat i popularitet. Från 80 procent vid valen 2014 sjönk röstandelen till 65 procent 2019.
Sverige och SWAPO/Namibia har en mångårig nära relation. SWAPO var faktiskt den befrielserörelse i södra Afrika, som fick kraftigast svenskt stöd, alltså mer än ANC i Sydafrika. Efter självständigheten omvandlades stödet till ett bilateralt biståndssamarbete med Namibia. Detta pågick till 2013, då också ambassaden i Windhoek stängdes. Namibia bibehåller alltjämt sin ambassad i Stockholm.
Namibia har, under SWAPOs nu 34-åriga styre, haft en tämligen positiv utveckling. Namibia, som har 2,8 miljoner invånare, betecknas som politiskt mycket stabilt. Landet har haft en tämligen god ekonomisk tillväxt (4,2 procent 2023) och har stora mineralrikedomar. Infrastrukturen har byggts ut och fattigdomen reducerats. De mänskliga rättigheterna respekteras, medierna anses vara de mest fristående i Afrika. På minussidan märks polisbrutalitet och övergrepp på kvinnor. Under de senaste åren har kritik riktats mot att landet fortfarande tillhör de mest ojämlika i världen, arbetslösheten är ett gissel, särskilt för de unga (nästan varannan ung namibier har inget lönat arbete) och korruptionen förefaller växa.
SWAPO har under sina år i regeringsställning, trots splittringstendenser, lyckats förbli tämligen enat. Under valkampanjen hittills partiet framhäva stabiliteten och landets relativa goda ekonomiska tillväxt som framgångar. Presidentkandidaten är den 71-åriga Netumbo Nandi-Ndaitwah. Hon har sedan länge tillhört partiets innersta krets och är för närvarande vicepresident i såväl landet som partiet. Nationalförsamlingens näst största parti är PDM. Dock har det drabbats av inre stridigheter och avhopp, liksom rykten om finansiella oegentligheter. Partiet IPC, med sin karismatiska partiledare Panduleni Itula, förväntas däremot växa, inte minst då partiet har en betydande popularitet bland unga i städerna. Utöver dessa kan partierna LPM (som kräver en radikal jordreform) och APM (vänsterparti) nämnas.
Utgången? Jag tror att SWAPOs röstandel kommer fortsätta minska, men att man behåller majoriteten i nationalförsamlingen. Alltså inte som valet i Botswana!
Kaj Persson
Fler val i Afrika att hålla ögonen på
13/11 Somaliland
24/11Guinea-Bissua
30/11 Mauritius
7/12 Ghana
22/12 Sydsudan
|
Uppläsning av artikel
|
