ANALYS. Den 9 november avslutades det 44 dagar långa kriget i Kaukasus där Azerbajdzjan, understött av Turkiet och tusentals syriska legosoldater, anföll enklaven Karabach. Krigets största förlorare är utan tvekan Armenien och armenierna. Förlusten handlar inte enbart om territoriet och de tusentals liv som gick förlorade, utan även om den skada som åsamkats den nyvunna demokratirörelsen i Armenien. Det skriver Vahagn Avedian i denna analys.
Detta är en analys. De åsikter som framförs i texten är författarens egna och delas inte nödvändigtvis av redaktionen.
”Sammetsrevolutionen” 2018 blev en världsnyhet och lovordades för den oblodiga och folkliga resning som motade bort det korrupta oligarkiska styret i Armenien. Folkrörelsen var signifikant nog för att Sveriges talman skulle välja göra sin enda officiella utlandsresa under mandatperioden tillsammans med vicetalmännen och gruppledarna i riksdagen – till just Armenien och Georgien – för att visa Sveriges stöd för de nya demokratierna. Vägvalet och de positiva internationella reaktionerna tolkades av armenierna som ett gott tecken för landets framtida utveckling, inklusive utsikterna för lösningen av den utdragna Karabach-konflikten. Det senare var av speciell vikt, med tanke på hur utvecklingen hade gått i den motsatta riktningen i ett alltmer auktoritärt Azerbajdzjan som präglades av storskalig maktmissbruk och korruption.
Västvärlden har länge drivit vad som kan kallas för en ”krystad neutralitet” mot Armenien och Azerbajdzjan, i synnerhet med avseende på ländernas demokratiska utveckling. Reaktionerna i omvärlden på revolutionen 2018 i Armenien ansågs kunna bli en vattendelare i detta sammanhang, då kritiken mot regimen i Baku hade blivit påtaglig under de senaste åren. Situationen hade försämrats till sådan grad att Azerbajdzjan, jämte Belarus, nu öppet kallades som en av ”Europas två sista diktaturer”. Armenierna hoppades på att deras framgångar inom ”lågpolitiken” (demokrati, mänskliga rättigheter etc.) skulle vägas i ljus dager mot Azerbajdzjans ”högpolitiska” resurser (ekonomi i form av olja och gasresurser, militärmakt m.m.). Så blev inte fallet.
Kort inpå det massiva azerbajdzjanska anfallet mot Karabach förvandlades armeniernas förhoppningar först till ren frustration och sedermera till vrede mot omvärldens, och speciellt EU:s, till synes likgiltighet och tystnad. Nyheterna om legosoldater betalda av Turkiet, de dagliga beskjutningarna av civila mål med förbjudna klusterbomber och användningen av vit fosfor, samt flera begångna krigsbrott som delades på sociala medier fick fler och fler armenier att ställa samma fråga: Var revolutionen och strävan för demokrati värt priset vi nu får betala?
Vad lönar sig – Demokrati eller auktoritärism?
Den till synes retoriska frågan ställdes inte enbart av armenierna, utan även analytikerna undrade densamma och diskuterade vilken sorts signal omvärldens tystnad skickar till folken i regionen när slutsatsen tycktes vara att ”auktoritärism är vinnaren medan demokratin är förloraren”. Denna attityd har utan tvekan bromsat ner farten och kylt entusiasmen hos den rörelse som revolutionen 2018 uppmuntrade hos armenierna. Därmed handlar förlusten i kriget inte enbart om hotet mot Karabach-armeniernas existentiella närvaro i sitt hemland, utan även om Armeniens säkerhetspolitiska framtid och suveränitet vilken underminerats på ett påtagligt sätt, och nu befinner sig på dess mest utsatta läge sedan självständigheten 1991. Det är inte enbart Karabach-armenierna som numera är helt beroende av Rysslands beskyddande, utan även Armeniens utsatta läge lär diktera en ökad undergivenhet gentemot Moskva, vare sig Jerevan vill det eller inte.
För många var detta en surrealistisk och bitter upprepning av historien från första världskriget. I kölvattnet av folkmordet 1915 hade man kunnat återvinna självständigheten 1918, bara för att se den förloras igen 1920 när Armenien fann sig hotad av både den Röda armén och av den nationalistiska turkiska armén. Valet stod mellan en potentiell total utrotning, eller uppoffrandet av självständigheten i utbyte mot sovjetiskt beskydd. Övergivet av Europa och USA, som öppet valde bort Armenien till förmån för politiska och ekonomiska vinningar i Turkiet, Kaukasus och Mellanöstern, blev armenierna tvungna att välja Ryssland som ett nödvändigt ont. Nu har historien bokstavligen upprepat sig när armenierna, anfallna av Azerbajdzjan och Turkiet – medan Västvärlden tittade på – återigen fick finna sig i att knuffas ännu djupare in i Rysslands famn.
Ryssland och Turkiet gjorde upp
Det bör nämnas att tidpunkten för kriget var väl vald. Världen var sedan årets början intrasslad i hanteringen av pandemin och USA var dessutom mitt uppe i ett högst inflammerat presidentval. Detta tillsammans med Västvärldens sedan tidigare ointresse för Kaukasus lämnade stort handlingsutrymme för Ryssland, men också för Turkiet som nu avancerade sina respektive positioner i ännu en kraftmätning i regionen. Dessutom tolkade många Rysslands anmärkningsvärda passivitet under kriget som Moskvas sätt att bestraffa Armeniens nya administration som försökt närma sig EU.
Kriget innebar att Ryssland förstärkte sin position i Kaukasus, även om det har inneburit att man har för första gången släppt in Turkiet som nu har etablerat tre militärbaser på Azerbajdzjans territorium, alldeles nära gränsen vid Nagorno-Karabach. Turkiets öppna inblandning i kriget sågs av många som en del i landets nya aggressiva och expansiva politik i sitt närområde (bl.a. i Irak, Syrien, Libyen). Kriget gav också Ryssland ett gyllene tillfälle att återetablera sig i Azerbajdzjan sedan Baku tvingade bort ryssarna från sitt territorium när radarstationen i Gabala stängdes 2012. Den 2000-manna ryska ”fredsbevarande styrka” som nu har stationerats i det som finns kvar av de armeniskbefolkade områdena i Karabach ses som en tydlig seger för Ryssland och skäl till oro i Baku. Dock är det oklart hur länge ryssarna kommer att stanna i Karabach. Ryssland, som är ekonomiskt pressat av internationella sanktioner, har liknande ”fredsbevarande” styrkor i bland andra Ukraina, Georgien, Syrien, Libyen och nu alltså också i Karabach. Frågan är var på prioriteringslistan Karabach ligger när mandaten för denna fredsbevarande styrka löper ut om fem år. Hotet om den totala etniska rensningen av armenierna från Karabach är fortfarande överhängande.
Rysslands bakgård
Allt detta kom dock inte som en överraskning. Rysslands försämrade relationer med USA och EU under de senaste åren och Västvärldens ointresse av det som ibland kallas för ”Rysslands bakgård”, det vill säga Kaukasus, har onekligen gett Moskva rollen som den obestridda ledaren i OSSE Minskgruppen som medlare i Karabach-konflikten. På samma sätt kan en hel del av Turkiets aggressiva policy i regionen tillskrivas det övertag som landet tycks ha fått gentemot EU i och med avtalet om att agera som en mur mot flyktingströmmen från det krigsdrabbade Syrien. Turkiets allt djärvare utrikespolitik, som spåras till 2015 och som tydligt bröt med den tidigare politiken om ”noll problem med grannarna”, sammanföll med toppen av flyktingvågen från Syrien, vilken tvingade EU att ingå avtal med Turkiet för att dämpa flyktingströmmen till Europa. Avtalet har sedan dess setts av många som ett mäktigt vapen i Turkiets händer för att utpressa EU ekonomiskt, men även som ett sätt att kuva eventuell kritik av Ankaras förda politik, båda på hemmaplan och utomlands.
Karabach-kriget 2020 kunde ha undvikits sedan lång tid tillbaka. 2007 presenterade OSSE Minskgruppen de så kallade Madrid-principerna, baserade på organisationens egna stadgar, Helsingforsdeklarationen, som lösning på konflikten. De kunde på ett fredligt sätt, och baserat på demokratiska och internationella normer, ha löst konflikten en gång för alla. Men tyvärr har den ovannämnda politiska oviljan och ointresset inneburit att förslaget aldrig har tillämpats, även om delar av den har nu förverkligats i och med krigsslutet den 9 november 2020.
Den främsta anledningen för detta misslyckande var Azerbajdzjans vägran att acceptera Kabarach-befolkningens rätt till självbestämmande. Detta ställningstagande frammanade i sin tur reaktioner i Armenien där mer hårdföra röster menade att man inte ens ska återlämna den buffertzon utanför Karabach som fanns under armenisk kontroll. Därmed hade förhandlingarna hamnat i ett låst läge och förhandlarna skyllde detta på partnernas envishet och oviljan till kompromiss. Men även om det ligger en hel del sanning i denna kritik så är det ändå en förenkling av verklighetsbilden och ett försök till att rentvå ens egen del i misslyckandet som mynnade ut i det senaste kriget. OSSE borde och kunde ha tillgripit betydligt handfastare metoder, än att bara med jämna mellanrum kungöra sina tillsynes urvattnade uttalanden och mana parterna att tillämpa Madrid-principerna.
OSSE, och i synnerhet dess ordförandeländer (Ryssland, USA och Frankrike som representant för EU), kunde mycket väl ha tillämpat samma politik som man anammade i Kosovo-konflikten, som i många avseenden är snarlik Karabach-konflikten. När situationen i Kosovo var låst och hotet mot lokalbefolkningen överhängande så tillgrepp det internationella samfundet rätten till skiljedomsförfarande (eng. arbitration): man tolkade internationella lagar och tillämpade dem i enlighet därefter, oavsett om samtliga parter tyckte om det eller inte. I Karabachs fall borde man helt enkelt ha tillämpat Madrid-principerna baserade på Helsingforsdeklarationen och folkrätten: sätta in en internationell, fredsbevarande styrka (punkt 6 i Madrid-principerna) för att återställa Azerbajdzjans territoriella integritet (punkterna 1 och 2), medan man garanterade att Karabach-befolkningen skulle utöva sin rätt till självbestämmande i en framtida folkomröstning om sin slutgiltiga status (punkt 4). Dock var det geopolitiska läget som skilde Karabach från Kosovo där Västvärlden ingrep betydligt mer resolut – och trots protester från Ryssland. I Kaukasus, ”Rysslands bakgård” var premisserna annorlunda.
Politisk vilja krävs
Situationen har onekligen förändrats på ett dramatiskt sätt i Kaukasus. Om den politiska oviljan var ett hinder för att internationell rätt och respekten för mänskliga rättigheter i form av folkens rätt till självbestämmande skulle kunde förverkligas, så har utgången av kriget inte förbättrat utsikterna för det, utan klart försämrat desamma. Dock finns det fortfarande en möjlighet att kunna rätta till situationen, återställa Karabachs territoriella gränser, garantera samtliga flyktingars rätt till återvändande till sina hem för att sedan låta Karabach-befolkningen bestämma sin framtida status, allt i full enlighet med Madrid-principerna och Helsingforsdeklarationen. Men då krävs det en politisk vilja, främst genom att USA och EU träder in och åtar sin respektive roll i Minsk-gruppen som man sedan länge överlåtit till Ryssland.
Vad gäller demokratin i Armenien så verkar den ha överlevt den initiala massiva vreden som riktades mot premiärminister Pashinian och hans administration. Kraven på hans avgång och anklagelserna om förräderi haglade tätt när villkoren i eldupphöravtalet blev offentliga. Många menade att Pashinians inkompetens och oförsiktiga steg gentemot Ryssland var den främsta orsaken till den katastrofala utgången av kriget. Hans anhängare anklagade i sin tur kritikerna för att vara kontrarevolutionärer och bakåtsträvare som ville återinföra det gamla oligarkiska gardet vars korrupta styre hade urholkat landet ekonomiskt och politiskt och var grunden till den katastrofala utgången.
Sanningen är nog att Pashinian visade sig vara en betydligt bättre ledare för själva maktskiftet, än en statsman som kunde leda en hel statsapparat. Om uppgiften inte var tillräckligt utmanande så drabbades landet först svårt av pandemin för att sedan slungas i ett öppet krig mot Azerbajdzjan och Turkiet. Även i de mest gynnsamma scenarion hade en administration i ett land som Armenien, med dryg två decenniers oligarkiskt styre och under ständigt krigshot och embargo av sina grannar (Azerbajdzjan och Turkiet), inte kunnat ta itu med alla problem under två år vid makten. Dessutom var reformerna inte alls så allomfattande som man skulle hoppats på och flera institutioner har varit relativt oberörda, däribland de två mest relevanta i Karabach-konflikten, nämligen UD och militären. Diplomaterna hade misslyckats att på ett proaktivt sätt föra fram en fredlig lösning, medan militären tydligen hade räknat med ett ryskt stöd som aldrig kom och trott att ett nytt krig skulle vara en repris av det första från 1990-talet. Men kapprustningen under de senaste tjugo åren, i kombination med de kontinuerliga vapenleveranserna under krigets gång från bland andra Turkiet och Israel och turkisk inblandning med tusentals legosoldater, blev något som det armeniska försvaret helt enkelt inte kunde mäkta med.
Den enda ljuspunkten, om än tillfälligt i skrivandets stund, är att revolutionen 2018 verkar ha bekräftat för det armeniska folket att man inte behöver falla tillbaka på det gamla oligarkiska systemet. Det är sannerligen ett prekärt läge som väcker starka känslor hos många, men kraven på Pashinians avgång, den senaste från arméns stabschef, verkar ändå inte få gehör hos tillräckligt många för att tvinga bort honom. Pashinians dekret om att sparka arméchefen måste undertecknas av presidenten Armen Sarkissian som dock har meddelat att han inte vill lägga sig i den pågående maktkampen. Detta får snarare tolkas som att även presidenten vill att stödet för Pashinaians administration bör prövas, helst i form av utlysningen av extra val. Den närmaste tiden lär nog bli avgörande i händelseutvecklingen i Armenien.
Än så länge har det nyvunna demokratiska styret kunnat säkra makten, om än mer på grund av folkets misstro mot alternativet, än på grund av ett gott betyg för den nuvarande administrationen. Det är dock begreppet demokrati och folkets tilltro till detsamma som är av större värde än vem som för tillfället styr (och som kan bytas ut vid ett kommande parlamentariskt val). Dock är demokratins överlevnad inte bara avhängigt av armeniska folkets agerande och regeringens hängivenhet till det utlagda vägvalet, utan i högsta grad även beroende av hur omvärlden, och i synnerhet av hur västvärlden väljer att agera för att vårda den nyvunna demokratin i denna oroliga och instabila del av världen.
Vahagn Avedian
Detta är en analys. De åsikter som framförs i texten är författarens egna och delas inte nödvändigtvis av redaktionen.
Vahagn Avedian har doktorsexamen i historia från Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på studier rörande folkmord, mänskliga rättigheter, fred och konflikt samt demokrati. Hans doktorsavhandling, Knowledge and Acknowledgment in the Politics of Memory of the Armenian Genocide (Routledge, 2019) inkluderar analys av Karabach-konflikten inom ramen för det armeniska folkmordets minnespolitik och arv. Han är bland andra även redaktör för webbsidan Karabach.
