DEBATT. Regeringens nya strategi för Mellanöstern och Nordafrika hamnar snett när den likställer islamism med extremism, när den inte nämner ordet ockupation om Palestina och när den sätter Sveriges intressen före mottagarländernas behov. Risken är att den nya strategin för utvecklingssamarbete i stället skadar Sveriges förtroende i regionen, skriver Martin Nihlgård och Eman Siam från organisationen IM.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Besluten som regeringen tagit de senaste månaderna och även de senaste åren har försämrat stödet till palestinier. Redan i slutet av 2022 beslutade regeringen att nästan halvera biståndet till Palestina. I oktober 2023, mitt under Israels krig mot Hamas, pausades det viktiga utvecklingsbiståndet. I över fem månader. Därefter, i januari i år, när den humanitära krisen i Gaza dag för dag förvärrades, drog Sverige in stödet till FN:s flyktingorgan för palestinier, UNRWA.
När beslutet kom om att äntligen häva frysningen av utvecklingsbiståndet, kom också den nya strategin – som dessvärre innebär mindre pengar till Palestina och det palestinska samhället.
Detta i en tid när stödet behövs mer än någonsin.
Allt detta äventyrar Sveriges trovärdighet och goda relationer med alla konstruktiva krafter i Palestina.
Den nya strategin understryker vikten av demokratisk utveckling i regionen, ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och ökad jämställdhet. Detta är centrala värden som IM delar, och dessa värden är viktiga att främja i sig. De behöver inte, eller ens bör, kopplas till Sveriges egna politiska mål.
Utgångspunkten i bistånd ska alltid vara att främja ekonomisk utveckling och välfärd i mottagarländerna. Bistånd ska ges utifrån mottagarländernas behov och prioriteringar, snarare än givarens egna politiska eller ekonomiska intressen. Där hamnar regeringen snett. Att utgå från egenintresset riskerar att leda till sämre bistånd och till misstro mot biståndsgivarens egentliga avsikter.
Denna utgångspunkt i egenintresse som framgår talar också mot ett av de uttalade målen med Sveriges strategi: att skapa ökad medvetenhet om och stärka förtroendet för Sverige i regionen. Det finns en risk att delar av strategin leder i motsatt riktning. Tilliten till Sverige, Sveriges avsikter och Sverige som biståndsaktör kan undermineras, inte minst i Palestina.
Det tydligaste exemplet på detta är att regeringen i det 13-sidiga dokumentet inte över huvud taget nämner ordet ockupation utan endast pratar om en konflikt. I vilka andra ockuperade länder hade det ens varit möjligt att inte nämna det som ett problem? Det bortser från den betydande inverkan som ockupationen har på det dagliga livet för palestinier och för deras mänskliga rättigheter. Att Sverige inte nämner detta skadar givetvis trovärdigheten.
Ett annat exempel är när regeringen sätter likhetstecken mellan islamism och extremism. I den svenska debatten har ordet islamism ofta blivit synonymt med våldsbejakande och militant islamism, eller fundamentalism och brist på demokrati. Men all islamism är inte odemokratisk eller militant. Inom den islamistiska rörelsen finns det moderata demokratiska partier som tydligt tar avstånd från våld. Ordvalet i strategin och att man likställer islamism och extremism kan i arabvärlden i värsta fall tolkas som ett fördömande av islam och muslimer snarare än av den extremism man är ute efter att fördöma. I en värld där rasismen mot muslimer blir allt värre är detta inte bra, och det stärker inte förtroendet för Sverige i regionen.
Redan på första sidan i strategin slås det fast att Sverige har ett intresse av att motverka migration och av att främja återvändande. Detta ser vi som en möjlig positiv bieffekt av stärkt demokrati och ett slut på ockupationen.
Till skillnad från regeringen är migrationspolitiken inte drivkraften i det IM gör, vår drivkraft är de mänskliga rättigheterna.
Martin Nihlgård
Generalsekreterare IM
Eman Siam
Regionchef för IM i Mellanöstern
Läs också
