KRÖNIKA. Jag har i drygt 50 år känt mig delaktig i chilenska förhoppningar och nederlag, och även under landets mörkaste stunder under diktaturen har jag kunnat både sörja och skratta tillsammans med mina chilenska och latinamerikanska vänner, skriver Stefan de Vylder i denna personliga krönika.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
I början av november 1971 steg jag i land i Valparaíso, efter en månadslång båtresa från Barcelona. Jag hade ett magert doktorandstipendium från Handelshögskolan i Stockholm, och min avsikt var att stanna ett halvår, kanske, för att samla material till en avhandling i nationalekonomi om Chiles ekonomiska utveckling efter Salvador Allendes valseger ett drygt år tidigare.
Bortsett från nätterna på båten – som jag tillbringade i en trång hytt i sällskap med fem äldre män – var resan både spännande och behaglig, och min usla spanska mådde bra av att spanska var det enda språk som hördes på båten. Vi som for med billigast tänkbara biljett var en brokig samling studenter, pensionärer och fattiga chilenare som skulle hälsa på släkt och vänner i hemlandet.
De folkliga förväntningarna i Chile var ännu stora i november 1971. I kommunalvalen i april hade Allendes socialistiska regeringskoalition Unidad Popular (”Folklig Enhet”, ibland kallad Folkfronten) fått 50 procent av rösterna. En stor framgång, med tanke på att Allende valts till president med endast drygt 36 procent av det röstande folket bakom sig.
Det första årets framgångar väckte stor uppmärksamhet internationellt, och det skrevs otaliga böcker och artiklar om Chiles ”parlamentariska väg till socialism”.
Men orosmolnen hopade sig. Veckorna före min ankomst hade den förenade högeroppositionen, som förutom det konservativa partiet nu inkluderade större delen av Chiles största parti, Kristdemokraterna, samlat över 100 000 deltagare i en kraftfull manifestation på Chiles nationalstadion. Något hade hänt. Unidad Popular (UP), och hela vänstern, var på defensiven. Högern framstod som alltmer enad.
En av de första ekonomerna i Chile jag träffade var den så kallade beroendeskolans mest namnkunnige företrädare, Andre Gunder Frank, vars böcker och artiklar jag läst med stor behållning. På min första fråga om hur han såg på utvecklingen svarade han kortfattat: ”It´s already lost.” På min följdfråga om hur han kunde vara så säker svarade han något i stil med: ”Regeringen har tappat initiativet. Nu är det nog för sent.”
Kanske kom Franks dystra profetia att påverka min alltmer pessimistiska syn på utvecklingen. Åren 1972 och 1973 skrev jag några artiklar i svenska tidningar som andades oro. Jag minns speciellt en artikel i vänstertidskriften Kommentar som av redaktionen försågs med den hurtiga rubriken ”Chile på väg mot socialism”. Inte ens ett frågetecken. Rubriken hade knappast någon täckning i min artikel, men motsvarade de förhoppningar som Kommentars redaktion delade med en stor del av den internationella vänstern.
Men visst rycktes jag med av de smått revolutionära stämningarna i Chile. Jag demonstrerade till stöd åt Unidad Popular, gick på vänstermöten, umgicks med vänstermänniskor och lyssnade på den nya vågen av chilensk musik, representerad av namn som Violeta Parra, Victor Jara, Isabel och Angel Parra (barn till Violeta), Quilapayún och Inti-Illimani.
Det var en spännande tid. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, och förlängde min vistelse i Chile till april 1973. Då var pengarna från doktorandstipendiet definitivt slut, och motvilligt var jag tvungen att resa hem igen.
Men mina relationer med Chile tog inte slut 1973. Omedelbart efter hemkomsten engagerade jag mig i Chilekommittén, som bildats i början av 1972 som en stödorganisation till Allendes regering.
Min första resa tillbaka till Chile ägde rum 1980, då jag fått ett forskningsanslag för att studera det nyliberala laboratorium som Chile under Pinochet hade utvecklats till. En viss oro kände jag vid ett par tillfällen, bland annat sedan jag förföljts på väg hem från en sen middag av en bil av ett märke (Peugeot C10) som tillhörde diktaturens underrättelsetjänst, ”Pinochets Gestapo”. Efter en knapp halvtimmes nervös promenad, med bilen sakta rullande bredvid mig, kom jag hem till min tillfälliga bostad utan problem. När jag berättade om incidenten för mina vänner lugnade de mig: ”Oroa dig inte, ta det bara som en signal, una advertencia. De vill att du ska veta att de har ögonen på dig. Det är mycket värre om de bevakar dig utan att du märker det.”
Efter 1980 har jag besökt Chile ett dussintal gånger. Chile har blivit som mitt andra hemland. Jag har i drygt 50 år känt mig delaktig i chilenska förhoppningar och nederlag, och även under landets mörkaste stunder under diktaturen har jag kunnat både sörja och skratta tillsammans med mina chilenska och latinamerikanska vänner.
Femtio år är en lång tid. För unga människor väldigt lång. Militärkuppen i Chile den 11 september 1973 är lika avlägsen för dagens tjugoåringar som 1915 var för mig när jag var tjugo.
Att dagens unga har dimmiga begrepp om 1970-talets latinamerikanska högerdiktaturer är förståeligt. Och snart är vi som var med då borta.
Och jag sticker inte under stol med att jag tycker att 70-talets stämningar, med alla dess brister, är att föredra framför den brist på humanitet och solidaritet som präglar vår tids vedervärdiga Tidöavtal.
Vi var optimister. Vem är optimist idag?
Stefan de Vylder
Nationalekonom och författare
Texten är ett bearbetat utdrag ur förordet till boken ”50 år efter kuppen – om Chilekommitténs historia” som precis kommit ut.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
