Varje gång det sprängs en bomb i Somalias huvudstad Mogadishu finns det frivilliga sjukvårdare och ambulansförare som snabbt kommer till platsen för att rädda liv.
–Jag är stolt över det jag gör. Jag tjänar mitt folk, säger ambulansföraren Sabir Rashid.
Artikeln publicerades ursprunligen i The New Humanitarian. Läs orginaltexten här
Aamin Ambulances är den största kostnadsfria ambulanstjänsten i en stad med över tre miljoner människor. När det sker en attack i Somalias huvudstad Mogadishu är de ofta bland de första som anländer. Den finansieras nästan uteslutande av somaliska affärsmän och välvilliga, och tjänsten har varit igång de senaste sjutton åren, och behovet har inte minskat.
Aamins grundare, Abdulkadir Abdirahman Adan, är en före detta tandläkare som återvände till Mogadishu 2006 efter att ha utbildat sig utomlands. Det var en period av intensiv stadsstrid mellan USA-stödda etiopiska styrkor och Islamic Courts Union, vars ungdomssektion så småningom blev dagens jihadistiska upprorsgrupp al-Shabab.
Fast besluten att rädda de liv han kunde spenderade Adan alla sina besparingar på en begagnad minivan som blev Aamins första ambulans. Tjänsten har sedan dess vuxit till en flotta på sexton fungerande fordon med ett team på cirka tjugo förare och ambulanspersonal. Det är den enda kostnadsfria ambulanstjänsten förutom Somali Red Crescent Society.
– Vi har kommit långt, skrattade Adan och visar en bild på sig själv framför det första fordonet.
Aamin, som betyder ”förtroende” på somaliska, har nu en 999-jourlinje som är öppen dygnet runt. I augusti kallades räddningspersonalen ut för att ta hand om 175 ärenden.
Dagskiftet
Klockan är åtta och i en dammig anläggning utanför en liten bakgata har dagskiftet börjat. Den första uppgiften för förarna är att inspektera fordonen för att säkerställa att de är i körskick. De är alla begagnade, men vissa är i bättre form än andra.
Efter att de kontrollerats kommer de flesta ambulanserna åka för att vänta framför stadens vårdcentraler, redo att rycka ut på fall som behöver omedelbar sjukhusvård. Vissa sjukhus i Mogadishu har sina egna ambulanser, men de tar betalt för en utryckning – utom vid terroristattacker.
De flesta av nödsituationerna Aamin åker till är kopplade till undernäring hos barn eller komplikationer med graviditeter, som på grund av de höga fattigdomsnivåerna är extremt vanligt i Mogadishu. Särskilt bland de 400 000 människor som har fördrivits från sina hem på landsbygden av krig och torka för att trängas in i stadens bosättningar.
Idag tar Sabir Rashid, 26 år gammal, en nio månader gammal bebis till sjukhuset i Banadir. Det är ett av fyra offentliga sjukhus i Mogadishu, men det enda med en barnavårdsenhet.
Det svaga barnet väger knappt fem kilo – det ska vara minst två kilo tyngre. Hans mamma, Saadiya Sidow Ahmed, hade tagit honom till en närliggande klinik för behandling, men vakthavande sjuksköterska sade till henne att han var farligt undernärd och behövde ligga på sjukhus.
Det är tre kilometers bilresa till Banadir och ambulansen viftas genom en rad kontrollpunkter gjorda av tunga sprängsäkra betongblock, bemannade av beväpnade soldater.
Al-Shabab fördrevs från Mogadishu 2011, men de har fortfarande en underjordisk närvaro i delar av staden och de har gjort sig skyldiga till många bombningar och mord. 2022 var ett av de dödligaste åren i landets historia.
Efter nästan tre decennier av krig och upprepade klimatkatastrofer är Somalia fortfarande fast i en humanitär kris. Åtta miljoner människor – hälften av befolkningen – är beroende av den hjälp som biståndsorganen tillhandahåller. Trots biståndet har Somalia fortfarande en av världens högsta mödradödlighet. Hälften av alla barn under fem år är akut undernärda.
På sjukhuset ser doktor Ibrahim Sraj över det spädbarnet som kom med ambulans och ordnar snabbt med förflyttning till avdelningen för undernäring. Sraj säger att prioriteten är att få upp barnets vikt. Om det inte finns några komplikationer kommer sjukhuset ge honom en jordnötsbaserad pasta, och följa barnet från sjukhuset.
Det finns inget mer som ambulansföraren Rashid kan göra.
– Jag hoppas att han kommer att må bra, säger han och går tillbaka till sin ambulans.
Rashid har varit förare med Aamin i mer än fem år. Det är hans första jobb och som de flesta i besättningen ser han det som något av ett kall.
– Jag är stolt över det jag gör. Jag tjänar mitt folk, säger Rashid.
Dödligt våld i Mogadishu
Aamin arbetar med en skral budget. Det finns ingen statlig hjälp eller direkt ekonomiskt stöd från givarländer, även om det skulle välkomnas, säger Adan. När han först lanserade tjänsten bad han universitetsstudenter att donera en dollar för att rädda ett liv. Den somaliskbaserade filantropien har blivit central för verksamhetens identitet.
Aamin har bara råd att ha en handfull anställda, de flesta förarna får en liten slant. Men bara när tillräckligt med pengar har samlats in för att först kunna täcka bränsle och medicinska nödvändigheter. Det är en så pass skral budget att förare, om de är utbildade i första hjälpen eller inte, ofta rycker ut på egen hand utan ambulanspersonal.
Skjutningarna och bombningarna av al-Shabab som är utformade för att orsaka så stor skada som möjligt är den största utmaningen för räddningstjänsten. Majoriteten av målen är i Mogadishu, här finns den federala regeringen och basen för internationella biståndsoperationer.
En av de dödligaste attackerna var i oktober förra året, då två bilbomber exploderade med minuters mellanrum i en trafikerad korsning utanför utbildningsministeriet. Den andra explosionen utlöstes när medicinsk räddningstjänst började anlända. Sammanlagt dödades 121 människor och hundratals skadades.
Rashids ambulans, en av fyra som skickades av Aamin till korsningen den dagen träffades av den andra bomben.
– Det var en smäll och jag kastades ut ur ambulansen, minns han och fortsätter:
– Jag hamnade på marken, medvetslös. Jag vaknade senare på sjukhuset.
I den stunden hade han redan burit åtta skadade överlevande från den första explosionen till sin ambulans. När den andra explosionen inträffade dog alla.
Sedan starten av Aamin har två förare och en ambulanspersonal dödats i tjänsten. Ändå bär personalen riskerna med en patriotisk bravur.
– Det vi ser krossar våra hjärtan. Men hur illa situationen än är så är jag här för att hjälpa mina medmänniskor, säger ambulansföraren Abdulkadir Abdulahi.
Den personliga kostnaden
Rashid skadades allvarligt i oktoberexplosionen, med splitter som träffade hans ben och könsorgan. Adan täckte hans medicinska räkningar, men han går fortfarande haltande och plågas av minnet.
Han bor med sin fru och fem barn i ett plåthus med två rum i en av Mogadishus fattigaste förorter. Hans dröm är att stiga inom Aamin-teamet, till en fast lön. Det får endast de mest erfarna förarna.
När han får betalt, tjänar han cirka 180 dollar i månaden. Bara hans hyra ligger på 100, och det är några få månader då han inte får några pengar alls. Då köper han mat på kredit, eller ber sina föräldrar köpa åt dem.
Rashids mamma, Halima Hagi, är stolt över det arbete han gör, men oroar sig för framtiden.
– Han är en bra pappa, men han har inte kunnat betala sin hyra de senaste fyra månaderna och han har också blivit sårad. Jag är livrädd varje gång jag hör en explosion, säger hon till The New Humanitarian.
Jobbet tär oundvikligen på Aamins personal.
– Vi gör ett viktigt jobb när vi transporterar sjuka och skadade från attacker, men ibland är det svårt att känna glädje, medger Rashid.
Ändå försöker han behålla hoppet.
– Jag ber att mina barn ska kunna ha en bra framtid, kanske kommer våra liv att bli bättre en dag.
Patricia Huon
Redigerad av: Obi Anyadike.
Översättning och bearbetning av: Viktor Elsnitz.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också:
|
Uppläsning av artikel
|
