KRÖNIKA. Hur hade du känt om du tvingats lämna din handikappade mamma på en flyktingförläggning i Grekland? Parul Sharma, som i flera omgångar arbetat som volontär på flyktingförläggningen Moria i Grekland berättar om de bortglömda flyktingarna. Är det verkligen ingen som bryr sig?
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Bara tanken att behöva lämna sin mamma på en av Europas största, och en av världens mest horribla flyktingförläggningar väcker skräck inom mig. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva med en sådan verklighet, men jag slipper det tack och lov. Däremot består Europas flyktingförläggningar av så många äldre och gamla – framförallt kvinnor vars barn antingen fått asyl i annat europeiskt land och blivit tvungna att flytta – eller som flytt förläggningen för att försöka hitta bättre livsvillkor. Det senare är vanligare än vi tror, flykten från förläggningen. De som flyr, flyr med förhoppning om att nästa EU-land även tar emot deras äldre. ”Min son Ahmed flydde lägret och är nu i Frankrike, han ska söka asyl där och sedan åker jag till honom”, berättade Hamida för mig.
Oändligt många sorgsna och traumatiserade vuxna barn som har mardrömmar om hur deras gamla föräldrar fortfarande är kvar i det inhumana lägret där medmänniskor inte är medmänniskor utan gods som ska lagras i en på vintrarna iskall lagerlokal, eller alldeles kokhet på somrarna.
Under mitt arbete på en klinik knuten till Morias flyktingförläggning nu i vintras behandlade jag dels en kurdisk kvinna från Syrien, Bejna cirka 66 år som väntat på asyl i tre år snart. ”Vi hade ett bra liv, ostört liv i Syrien och sedan förändras allt till en mardröm, det känns lite av förglömt nu, mardrömmen alltså. Nu handlar kampen om att överleva på förläggningen. Min dotter Hinar hamnade på förläggning på Samos och fick sedan asyl och flyttade till Sverige, vi pratar varje dag och hon är så orolig för mig”, förklarar Bejna för mig i behandlingsrummet. Hon ber mig ta med en present till sin dotter som bor i Sundbyberg med sin make. Vi ringer Hinar på Whatsapp och jag inleder samtalet på svenska: ”Hejsan Hinar, mitt namn är Parul Sharma och jag behandlar din mamma på en klinik knuten till förläggningen. Bejna vill skicka med en present till dig och jag ville bara introducera mig.” Hinar börjar gråta när hon hör hennes mammas röst och hör mig prata svenska. ”Hur mår min mamma?” frågar Hinar flera gånger. Under hela samtalet gråter Hinar och Bejna, och att få skicka något fysiskt från mamma till dotter fylls av en sådan smärta blandat med en glädje, en närhet som inte uppnåtts på tre år, en kontakt där de får röra och beröra samma föremål, ett föremål som är välsignelser och kärlek från mamma till dotter. Kärlek som omfamnas i ett paket från mamma till dotter…
Hinar och hennes make talar bra svenska och båda arbetar i Stockholm idag. ”Men våra hjärtan gråter”, säger Hinar.
Vi behöver bli fler som värnar och kämpar för våra medmänniskor i dessa läger, eller de som numera sover längs vägar och längs landsgränser. Så många barn, så många krigsskadade, så många funktionshindrade, så många äldre. Tänk om det var min familj, min mamma… Det är dags för de svenska organisationer som arbetar med funktionshinder och äldres situation att agera. PRO – var är ni!?
När ska Europa ta ansvar? När ska EU ta ansvar? Ska vi redan nu kanske avsätta minnesdagar för de medmänniskor som flydde sina länder och traumatiserades, behandlades som gods och dör i europeiska förläggningar och på våra gränser? För att sedan återigen säga ”det här får bara inte ske igen!”
Parul Sharma
Människorättsjurist
|
Uppläsning av artikel
|
