Filmfestivalen i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou är för många den coolaste av världens alla filmfestivaler. Nu är den tillbaka igen efter ett ofrivilligt corona-uppehåll. Hans Eriksson är på plats och förmedlar några intryck under en paus mellan filmerna.
Efter att ha blivit uppskjuten från februari på grund av Covid-19 har den 27:e upplagan av den afrikanska filmfestivalen FESPACO (Festival panafricain de cinema et television d’Ouagadougou) i Ouagadougou, Burkina Faso, ägt rum i oktober 2021. Mer än 200 filmer från 50 länder har utvalts, varav 17 långfilmer från sexton länder som tävlat om Etalon d’Or de Yennenga, det högsta prestigefyllda priset i biennalen. Tusentals filmvisningar har gjort Ouagadougou till den afrikanska filmens huvudstad.
Flera biografer och lokaler har visat filmer från tidig morgon till sen kväll. Samtidigt har det pågått filmkritik och debattforum. Bland teman har funnits utbildning, filmdistribution och finansiering. Till allt detta kan läggas utställningar och försäljning av alla sorters hantverk och gaturestauranger som gör hela stan till en festlig arena.
Under ledning av en ny direktör Alex Sawadogo och en känd ordförande i juryn – Abderrahmane Sissako från Mauretanien – som gjorde filmen Timbuktu, som fick en Cesar som bästa film 2015, har juryn bestått av personligheter från sju olika länder. Denna upplaga av FESPACO har varit en stor utmaning på grund av den sanitära situationen, men afrikanska kontinenten har fortsatt att skapa och kunnat tackla alla problem och därför har vi lyckats genomföras FESPACO även i år, säger tysk-burkinske Sawadogo. Den afrikanska diasporan har hyllats speciellt detta år. Den har under de senaste åren utvecklat många nya talanger. Till exempel den fransk-senegalesiska filmskaparen Mati Diop som tog hem Grand Prix på Cannes filmfestival med filmen Atlantique. Den visar en annan vinkling av migrationsfenomenet.
Flera filmer har visats på temat tonårsflickors relation till mamma och imamers krav på att bära slöja i muslimska länder. Vidare på temat ungdomars arbetslöshet i städer och svårigheter att leva och bilda familj. En annan film från Namibia på ett helt annat tema utspelade sig under apartheidtiden på 1960-talet med en relation mellan en boerman från Sydafrika och en hemhjälp från lokalbefolkningen, som kallades kaffir på den tiden. Det var helt förbjudet och ledde till fängelse och risk för död.
Hans Eriksson
|
Uppläsning av artikel
|
