Valet i Palestina är återigen uppskjutet och skulden läggs på premiärminister Abbas och palestinierna. Men vill västvärlden verkligen att det ska bli ett val om det samtidigt skulle innebära att Hamas vann? Är det så att demokrati är bra så länge ”rätt” parti vinner, undrar Agneta Carleson i denna analys.
Detta är en analys. De åsikter som framförs i artikeln är skribentens egna.
Jaha. Så kom beskedet från den palestinske presidenten Abbas att de val som skulle ha hållits om några veckor är inställt. Det skulle bli det första valet sedan 2006. Än en gång är palestinierna snuvade på rätten att lägga sin röst på den politik och den president de vill ha. Frågan är vilken reaktion som är rimligast. Förvånad? Upprörd? Indignerad? Uppgiven? Ledsen?
Jag väljer uppgiven. För den verkliga frågan är – finns det något val när det gäller Palestina?
Det är senhösten 2005 och jag har just anlänt till hotell Jerusalem i Östra Jerusalem, alldeles intill Damaskusporten och hållplatsen för de rostiga bussarna till bland annat Ramallah. Om några månader ska det hållas president- och parlamentsval i Palestina och de flesta bedömare tar för givet att socialdemokratiska Fatah kommer att vinna igen. Visserligen rycker terrorstämplade islamistpartiet Hamas fram i flera mätningar, men inte så mycket att de kan hota Fatah som startades av legendariske ledaren Yassir Arafat och nu har styrt Palestina i flera decennier.
Hamas relativa framgång sägs bero på de ständiga korruptionsanklagelserna mot Fatah och det faktum att Hamas startat koranskolor, dagis, soppkök och andra sociala inrättningar för fattiga och utsatta palestinier som tycks bortglömda av de styrande politikerna. Särskilt på Gazaremsan ökar stödet för Hamas. Man diskuterar om det också kan bero på oron och laglösheten efter att israeliska bosättare och militärstyrkor på Israels initiativ lämnat området, samtidigt som Israel behållit kontrollen över luftrum och territorialvatten, gränsövergångar, valuta och handel. En utveckling som Fatah uppenbarligen har misslyckats med att manövrera politiskt på ett sätt som gagnar Gazaborna.
Men för mig och många andra verkade en Hamasseger lika fjärran som att det nya svenska stollepartiet Sverigedemokraterna skulle ta sig över fyraprocentsspärren i det svenska riksdagsvalet 2006 (det gjorde de i valet 2010).
Jag tar en första promenad runt kvarteret kring hotellet där jag just checkat in och ser att ram- och spegelaffären i hörnet är tom på kunder. Mannen bakom disken möter min blick och vinkar in mig:
– Vad vill du, är du ny här, du ser lite vilsen ut?. Jag berättar att jag bland annat ska ta reda på stämningarna inför det kommande valet, och mannen ler brett medan han serverar mig ett glas te.
– Hamas kommer att vinna en storseger, säger han. Ni utlänningar har inte förstått det, men så är det. Folk här är trötta och besvikna på Fatah.
Jag försöker få upp hakan som har trillat ner i knät.
– Du ser förvånad ut. Men så är det, säger han vänligt. Inte för att vi är terrorister eller islamister. Men vi måste få ett annat och bättre politiskt styre här. Eller åtminstone visa Fatah hur missnöjda vi är med deras sätt att sköta landet.
Som bekant fick den storvuxne mannen med det vänliga leendet rätt. Hamas chockade halva världen, framför allt EU, USA och Israel och kanske palestinierna själva, med att vinna valet – och frågan var vad som skulle hända nu. Många invånare i det av Israel ockuperade Palestina är ju helt beroende av bistånd för att klara vardagen, vilket man får genom det särskilda FN-organet UNWRA som organiserar skolor, sjukvård och annat socialt stöd för utsatta palestinier och direkt stöd från bland annat USA, Saudiarabien, och EU – med Sverige som en av de stora givarländerna. Inte kunde man förmedla pengar till ett land som styrdes av Hamas – en organisation som terrorstämplats av både USA och EU bland annat på grund av raketattacker mot Israel och som Israel vägrade ha några som helst officiella kontakter med. Men – hur skulle palestinierna överleva då?
Nu fördes intensiva samtal på alla ledder, offentligt och hemligt, mellan stormakter, arabstater, biståndsgivare och humanitära organisationer – långt över huvudet på de palestinier som i lugn och demokratisk ordning lagt sin röst i valurnorna i hopp om att få en bättre tillvaro. Hamas hade vunnit i ett demokratiskt val – och demokrati ville ju de flesta länder stödja. I alla fall i princip. Alltså om palestinierna hade gjort som västvärlden räknat med – och dessutom satsat mycket pengar på i valrörelsen genom stöd till Fatah – och röstat fram det gamla maktpartiet. Fatah bedömdes av USA och Israel och förmodligen en del andra länder som både lättmanipulerat och korrupt, och var därmed en bra och tämligen ofarlig förhandlingspart. Hamas, däremot, som vägrade att erkänna Israels existens var direkt farligt och skulle aldrig någonsin få sitta vid ett förhandlingsbord om Palestinas framtid, än mindre få hantera biståndsmedel. För vem visste om pengarna skulle gå till raketer och bomber riktade mot Israel istället för till mat, kläder och skolböcker till utsatta palestinier?
Lösningen blev som bekant att Fatah fick fortsätta att styra över Västbanken, Hamas över Gazaremsan och att Fatah fick behålla presidentposten. Hur mycket pengar som skickades hit och dit och vilka löften, hotelser och vädjanden som bollades och avgjordes i slutna rum mellan pragmatiska, makthungriga och ibland korrupta världsledare och storfinansiärer för att få acceptans för den lösningen lär vi aldrig få veta.
Men palestinierna, som är politiskt kunniga och intresserade, förstod förstås budskapet. Kanske tänkte de som Bertolt Brecht formulerar det i Tolvskillingsoperan, Erst das Fressen, dann die Moral – först måste vi ha något att äta, sedan kan vi tänka på moralen. Eller, fritt översatt – man kan inte äta demokrati, men man kan köpa mat för bistånd.
Då, 2006, var senaste gången palestinierna röstade, alltså för 15 år sedan. Sedan dess har Fatah ett flertal gånger meddelat att det ska hållas fria och demokratiska val – och så har de ställts in. De palestinier jag har träffat under de här åren har då skakat på huvudet, skrattat lite, ryckt på axlarna – vad kan man göra? Och det spelar ju ingen roll hur vi röstar, det är inte vi som bestämmer om utgången utan andra krafter, över våra huvuden. Dessutom – den viktigaste frågan är att bli av med ockupationen, så länge den består är fria val bara ett spel för gallerierna.
Förhoppningarna att valet just denna gång skulle genomföras var därför inte jättestora – även om valfebern var något högre än någon gång sedan 2006.
Och nu är man där igen. Inget val, ingen ny president, ingen demokrati. Och inget nytt datum för när ett val kan äga rum.
Det officiella skälet som den palestinske presidenten Abbas anger för att skjuta fram valet är att Israel inte vill ge garantier för att valet kan genomföras på ett demokratiskt sätt i Östra Jerusalem. Israels agerande är naturligtvis häpnadsväckande och något som alla demokratiska länder borde reagera starkt på – självklart ska alla palestinier på de palestinska områdena ha möjlighet att gå och rösta. Israel ska inte kunna förhindra palestinierna att utöva sin demokratiska rätt – och samtligt anklaga palestinierna för att inte följa demokratiska spelregler.
Därutöver kan det finnas andra skäl till att valet skjuts upp och som har diskuterats bakom lykta dörrar, precis som efter valet 2006. Att det finns möjlighet att Hamas vinner även denna gång – och det får helt enkelt inte ske.
Men ändå är den offentliga internationella kritiken mot president Abbas och hela den palestinska politiska ledningen stenhård. Att de är egoistiska, maktfullkomliga och odemokratiska. En inställning som också färgar av sig på Palestina och palestinierna, herregud kan de inte ens klara av att organisera ett vanligt val? Hur ska de då kunna ta hand om ett eget land? Inte undra på att det aldrig blir några rimliga fredssamtal med Israel eller en lösning på situationen i Gaza, är några reaktioner.
Det hade naturligtvis varit en stor framgång för staten Palestina, palestinierna och alla de länder som står bakom Palestinas krav om ett avslut på ockupationen och en egen stat om valet äntligen hade genomfört, understryker palestinakännare som jag har talat med inför den här artikeln.
Då hade det internationella samfundet, som ju sviktar när det gäller stödet till Palestina, fått ett tydligt bevis på att palestinierna vill demokrati, är motiverade att ta ansvar för sitt land och bygga en rättsstat, är argumentet. Man hade visat de tveksamma att ett självständigt Palestina kan bli en demokratisk och konstruktiv kraft i ett rörigt, osäkert och krigshärjat Mellanöstern. Då skulle det demokratiska väst kunna öka det ekonomiska stödet till Palestina och stödja nya fredsinitiativ. Kanske även rika, men odemokratiska arabstater, skulle nicka nöjt åt sin fattiga och överbefolkade lilla grannstat om den visade sådana statsmannamässiga muskler. Varför missa denna fina chans nu när den fanns inom räckhåll?
Men hoppsan, hur var det nu 2006… när man genomförde ett hyfsat fritt och demokratiskt val… det hjälpte ju inte särskilt långt …
För det handlar ju som sagt inte enbart om vem palestinierna vill ska leda deras land, utan också om maktspel och intressekonflikter på internationell toppnivå. Hela den rika världen har ett finger – eller kanske hela handen – med i spelet. Det hade den 2006 och med största säkerhet även 2021.
En slutsats är att det aldrig någonsin blir ett val om Hamas ser ut att ta hem segern. Det kommer Israel, USA och en del andra länder att se till. De vill inte ha en upprepning av det schackrande, tungvrickande och kompromissande med ett demokratiskt valutslag som de själva deltog i 2006 för att nå en godtagbar lösning för Palestina, då utarmas tilltron till att dessa länder själva står upp för grundläggande demokratiska principer.
Och kanske är intresset hos Israels nuvarande regering att få en stark, kompetent, okorrupt och medveten regering i Palestina som vinner världssamfundets förtroende tämligen magert. En sådan regering skulle med mycket större kraft än dagens sönderkramade Fatah och den åldrade presidenten Abbas uppmärksamma omvärlden på de väldokumenterade övergrepp som begås av Israel mot palestinska medborgare, inte minst barn. Man skulle kunna väcka en mycket starkare opinion mot ockupationen och de folkrättsligt illegala israeliska bosättningarna och öka förståelsen för kraven om att Jerusalem ska vara en gemensam huvudstad för Israel och Palestina och att flyktingarna i grannländerna får återvända. Man kanske till och med skulle kunna vinna argumentationen mot de religiösa fanatiker som tror på Harmageddon och ett nytt gudsrike när alla judar i diasporan återvänt till Israel?
Nej, då är det bättre med en politisk ordning som gör att omvärlden misstror palestiniernas demokratiska vilja och förmåga och får dem att framstå som opålitliga och potentiella terrorister.
Lägg till det de praktiska svårigheterna att genomföra en demokratisk valrörelse i det ockuperade Palestina. Till exempel får palestinier bosatta på Västbanken inte utan väldigt speciella tillstånd som är mycket svåra att få besöka Gaza, och vice versa. Även resor inom Västbanken är svåra och tidsödande, på grund av vägspärrar och andra hinder runt bosättningar och de särskilda vägar som genomkorsar Västbanken som endast bosättare får använda. Den israeliska dagstidningen Haaretz har de senaste månaderna rapporterat om hur israeliska soldater jagar och fängslar politiska kandidater som företräder Hamas eller uttrycker åsikter som Israel inte accepterar.
Så frågan kvarstår – har palestinierna över huvud taget något val?
Agneta Carleson
|
Uppläsning av artikel
|
