ANALYS. Den starka högervågen i Latinamerika innebär inte att de progressiva rörelserna har spelat ut sin roll. De speglar snarare hur missnöjda väljare vill se en växlingar vid makten, skriver Carlos Ugo Santander, vid Goiás federala universitet i Brasilien.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Brasilien höll nyligen den första omgången i presidentvalet i ett Latinamerika som domineras av högerregeringar, särskilt på ytterhögerkanten. Men vad betyder egentligen den politiska svängningen? Bakom de nationella skillnaderna går det att urskilja gemensamma mönster.
Somliga ser utvecklingen som slutet för de progressiva rörelserna. Valförlusterna förklaras med alltför stor försiktighet – en kritik som också riktats mot Demokraterna i USA – eller med ständiga eftergifter, som i fallet med Brasiliens arbetarparti PT. Andra pekar på att den marxistiska ortodoxin definitivt har övergetts, som inom Chiles kommunistparti. Vid varje förändring i väljarnas preferenser tycks Latinamerika därmed gå in i en ny era, svepas med av en ny våg eller få en ny politisk strömning.
Utmaningen är att identifiera återkommande mönster. Högerkandidaternas senaste segrar i Chile, Colombia, Peru, Costa Rica och Honduras har åter väckt frågan om Latinamerikas progressiva rörelser har spelat ut sin roll. I Honduras, Costa Rica och Bolivia led vänsterpartierna Libre, Breda fronten respektive MAS förkrossande valnederlag.
Men det finns en annan tolkning: det vi ser är snarare ett återkommande maktskifte än slutet på en era. Under vissa omständigheter innebär det att väljarna straffar dem som regerar.
Vänstern har fortfarande ett starkt väljarstöd
De senaste valresultaten ger anledning att pröva den tolkningen. I Peru vann Keiko Fujimori presidentvalets andra omgång med bara 50,1 procent av rösterna, mot vänsterkandidaten Roberto Sánchez 49,9 procent. Något liknande inträffade i Colombia, där Abelardo de la Espriella fick omkring 49,7 procent, mot 48,7 procent för Iván Cepeda. I Argentina fick peronismen 44 procent av rösterna. I Ecuador fick correismen, den politiska rörelsen kring den tidigare presidenten Rafael Correa, 44,4 procent.
Det går att tala om valsegrar för högern. Däremot är det betydligt svårare att hävda att de progressiva rörelserna har försvunnit från det politiska landskapet. Även Chile visar en mer sammansatt bild: José Antonio Kast vann visserligen överlägset med 58,2 procent, men regeringskoalitionens kandidat Jeannette Jara fick ändå omkring 42 procent. De auktoritära regimerna i El Salvador, Venezuela, Kuba och Nicaragua ingår inte i denna analys.
Mexiko avviker från det övergripande mönstret genom Morenas överväldigande dominans i valen. Frågan borde därför vara en annan: Vad skulle behöva hända för att vi verkligen skulle kunna tala om slutet på en politisk epok?
Ekonomiska framsteg räcker inte
Alla högerns senaste valsegrar innebär inte att en progressiv regering har ersatts. I Ecuador omvaldes den sittande presidenten Daniel Noboa 2025. I Costa Rica kom Laura Fernández till makten med löften om att fortsätta Rodrigo Chaves regeringspolitik. I Paraguay behöll Santiago Peña makten åt Coloradopartiet.
Väljarna straffar alltså inte regeringar enbart för att de sitter vid makten, utan när de inte hanterar de frågor som väljarna anser viktigast. Högerregeringar som går till val på lag och ordning sitter kvar, medan vänsterregeringar kan förlora trots goda ekonomiska resultat.
Chile avslutade 2025 med en ekonomisk tillväxt på 2,5 procent, en årlig inflation på 3,5 procent och reallöneökningar på 2,4 procent. I Colombia minskade fattigdomen från 36,6 procent 2022 till 28,0 procent 2025, samtidigt som andra sociala indikatorer förbättrades. Ändå förlorade de sittande regeringarna där trygghet, organiserad brottslighet och migration hade blivit framträdande valfrågor.
Väljarna tycks bli alltmer benägna att byta regering när de upplever att deras förväntningar inte har infriats. Resultatet blir en pendelrörelse: högeroppositionen kan vinna mark när vänstern styr, medan en progressiv koalition kan växa när högern regerar.
I många av dessa länder har stora svängningar i väljarstödet blivit ett återkommande mönster. Inget av de politiska lägren har lyckats bygga en tillräckligt stabil majoritet i samhället för att etablera en dominerande ställning. Argentinas Milei är kanske det tydligaste exemplet på en ledare från ytterhögern som försöker komma närmast detta mål.
Ur det perspektivet innebär de progressiva rörelsernas senaste nederlag inte att de är på väg att försvinna. Snarare visar de ett av regionens mest demokratiska fenomen: att makten växlar.
Demokratin hotas inifrån
Men pendeln fungerar bara om vinnaren inte avvecklar de förutsättningar som gör det möjligt att själv förlora. Osäkerheten om valutgången måste med andra ord bevaras.
Hotet mot demokratin kommer inte längre från militärkasernerna, utan från den verkställande makten. Genom att ta kontroll över domstolar, ändra valregler eller möjliggöra omval kan makthavare skapa ett auktoritärt styre där politisk konkurrens fortfarande förekommer. Bukeles auktoritära regim i El Salvador visar att demokratin kan avskaffas utan en statskupp.
I Brasilien söker Lula en fjärde mandatperiod inför den andra valomgången under tredje veckan i oktober. De första resultaten, där han fick 45,2 procent av rösterna, visar att en progressiv regering kan behålla en väljarmajoritet. En förlust för honom skulle därför inte i sig vara tillräcklig för att förklara de progressiva rörelserna uträknade i kommande val.
I politiska system med svaga institutioner och splittrade partilandskap kan förbättrade levnadsvillkor och ett väl fungerande styre samexistera med politiskt missnöje – och tvärtom. Det vi ser är därför inte slutet på en våg eller en bestämd ideologisk förskjutning, utan att en latinamerikansk politik med betydligt hårdare konkurrens om väljarnas röster håller på att befästas.
Carlos Ugo Santander/Latinoamérica21
Statsvetare, professor och associerad forskare vid Goiás federala universitet i Brasilien. Han är doktor i sociologi vid universitetet i Brasília och har bedrivit postdoktoral forskning vid LUISS-universitetet i Italien. Han är specialiserad på jämförande studier av Latinamerika.
Översättning och bearbetning: David Isaksson. Läs originalartikeln här.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
