Två likställda generalsekreterare riskerar att skapa dubbla mandat, långsammare beslut och konkurrerande ledningsstrukturer. Det kan förstärka organisatoriska stuprör i stället för att riva dem. Det skriver den tidigare medlemmen Lasse Gabrielsson i ett öppet brev till Rädda Barnens styrelse och medlemmar.
De åsikter som framförs i artikeln är författarens egna.
Det finns beslut som är organisatoriskt tveksamma. Det finns beslut som är ekonomiskt svårförsvarade. Och så finns det beslut som vittnar om en djupare oförmåga att förstå den rörelse man är satt att företräda.
Rädda Barnens styrelses ambition att tillsätta två likställda generalsekreterare riskerar att tillhöra den sistnämnda kategorin.
Motiveringen sägs vara att ledarskapet ska komma närmare verksamheten. Men sedan när har närhet till verksamheten varit en fråga om antalet generalsekreterare? Närhet skapas genom lyhördhet, förtroende, närvaro och förståelse för organisationens uppdrag. Inte genom att dela den högsta chefstiteln på två.
Rädda Barnen är en organisation som genomgått betydande påfrestningar. Just därför borde styrelsens främsta uppgift vara att skapa tydlighet, stabilitet och förtroende. I stället riskerar man att bygga in nya oklarheter i en redan hårt ansträngd organisation.
På Rädda Barnens riksmöte användes ordet ”genant” återkommande av medlemmar och volontärer. Det är ett ord som styrelsen borde ta på största allvar.
Det är genant att frågan om arvodering av styrelsens ordförande har hanterats på ett sätt som väckt så starka reaktioner inom rörelsen. Arvodering av förtroendevalda är inte i sig fel. Men nivån, förankringen och signalvärdet måste kunna försvaras, inte minst i jämförelse med andra idéburna organisationer. Att ha formell rätt att fatta ett beslut är inte detsamma som att ha rörelsens förtroende för det.
Det är också genant att styrelsen inte tydligare har granskat Sverigeprogrammets utveckling och dess förhållande till Rädda Barnens grundläggande uppdrag. Sverigeprogrammet har, enligt min bedömning, i alltför hög grad kommit att präglas av ett entreprenadtänkande. Frågan måste ställas om verksamhetens omfattning, kostnader och styrning verkligen har stärkts av denna utveckling och framför allt om barnrättsuppdraget har gjort det.
Internt förekommer till och med den nedsättande benämningen ”CP”, cowboy-programmet, i stället för SP, Sverigeprogrammet. Det är inte ett uttryck jag vill normalisera. Men att sådana beskrivningar över huvud taget förekommer borde vara en allvarlig varningssignal om förtroendet för verksamhetens styrning och organisationskulturen. Och nu är avsikten att den som ansvarat för denna omfattande och kostsamma verksamhet ska bli en av två generalsekreterare.
Det är inte ett personangrepp att fråga vilka utvärderingar, ekonomiska analyser och resultatbedömningar som ligger bakom ett sådant beslut. Det är styrelsens skyldighet att kunna svara.
Två generalsekreterare löser inte ett ledarskapsproblem. De riskerar att institutionalisera det.
Vem bär det yttersta ansvaret när prioriteringar krockar? Vem har sista ordet när resurser ska fördelas? Vem ansvarar för organisationens samlade strategi, arbetsmiljö, ekonomiska resultat och internationella åtaganden?
Två likställda generalsekreterare riskerar att skapa dubbla mandat, långsammare beslut och konkurrerande ledningsstrukturer. Det kan förstärka organisatoriska stuprör i stället för att riva dem. Styrelsen riskerar dessutom att bli skiljedomare i operativa frågor i stället för att utöva strategisk styrning och kontroll.
Det finns en etablerad och begriplig alternativ modell: en generalsekreterare med ett samlat mandat och en biträdande generalsekreterare med tydligt delegerat ansvar. Den möjliggör både verksamhetsnära ledarskap och en obruten ansvarskedja.
Varför skulle den modellen inte fungera för Rädda Barnen? Det mest bekymmersamma är emellertid inte organisationsschemat. Det är vad beslutet signalerar. Rädda Barnen är inte en koncern där ledningsposter kan organiseras utan hänsyn till rörelsens identitet. Det är en medlemsburen barnrättsorganisation, byggd på engagemang, frivillighet, solidaritet och människors förtroende. Styrelsens mandat kommer ytterst från denna rörelse. Det innebär också en skyldighet att lyssna, särskilt när kritiken är obekväm.
Därför behöver styrelsen offentligt redovisa vilka problem två generalsekreterare ska lösa, vad modellen kommer att kosta, hur ansvaret ska fördelas och varför alternativet med en ordinarie och en biträdande generalsekreterare har valts bort. Styrelsen behöver också redovisa hur Sverigeprogrammets resultat, kostnader och styrning har utvärderats.
Rädda Barnen behöver inte fler högsta chefer. Rädda Barnen behöver ett högsta ledarskap som förstår sitt uppdrag.
Styrelsens ansvar är inte att försvara varje fattat beslut. Det är att säkerställa att besluten är rätt för organisationen. Tondövhet i en folkrörelse är aldrig en liten ledarskapsbrist. Den kan få konsekvenser långt efter att de ansvariga har lämnat sina uppdrag. Det är barnen, medlemmarna, volontärerna och framtidens Rädda Barnen som riskerar att få betala priset.
Tack,
Lasse Gabrielsson
Före detta medlem (och väldigt ledsen)
läs också
|
Uppläsning av artikel
|
