Den mest intressanta frågan är kanske inte enbart ”vilka är de svenska värderingarna?”, utan några betydligt obekvämare frågor: Vem har makten att definiera dem? Vilka inkluderas? Vilka lämnas utanför? Frågar sig Carlos Decker-Molina.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Invandrare med svenskt pass, det vill säga vi som är svenska medborgare, har rätt att rösta i riksdags-, region- och kommunalvalen den 13 september.
Den stora frågan är: vilket parti ska man rösta på? Svaret överlåter jag åt mina läsare.
Hur skulle ett ”svenskare” Sverige se ut? Parollen för tankarna till Make America Great Again – MAGA – som förde Donald Trump till makten. Den väcker också minnen av andra nationalistiska och exkluderande slagord, liksom av de stereotypa föreställningar man möter i vissa romaner, där riktiga svenskar förväntas vara långa, blonda, blåögda och lutheraner.
Det sägs inte alltid öppet, men i djupet av denna retorik döljer sig den motsägelsefulla och svårfångade fascism som Umberto Eco beskrev.
I dag används ordet ”narrativ” flitigt. I vissa debatter tycks det ha ersatt ordet ”ideologi”. Men varje politiskt narrativ rymmer en världsbild. Mellan raderna döljer ytterhögerns narrativ sitt ideologiska innehåll: längtan efter ett homogent samhälle, upphöjandet av en nationell identitet som påstås vara hotad och framställningen av ”svenska värderingar” som landets exklusiva grundpelare. Allt detta luktar fascism för mig.
Värderingar är historiska konstruktioner. Vissa blir dominerande, andra förlorar sin kraft och många förändrar innebörd med tiden.
Föreställningen om ett kulturellt homogent Sverige förändrades i grunden genom invandringen, vars historia i detta land är nära förbunden med efterkrigstidens industrialisering. Flera decennier har gått sedan dessa arbetskraftsinvandrare anlände. Många av dem blev nya svenskar och bidrog till att bygga det moderna Sverige.
Partiet Sverigedemokraterna tycks betrakta svenska värderingar som ett oföränderligt nationellt väsen, överfört från generation till generation och opåverkat av ekonomiska och sociala förändringar.
Men värderingar är kulturella och historiska överenskommelser om vad ett samhälle betraktar som gott, rättvist och värt att skydda. De står inte stilla: de uppstår, förändras, konkurrerar med varandra och försvinner ibland.
Den mest intressanta frågan är kanske inte enbart ”vilka är de svenska värderingarna?”, utan några betydligt obekvämare frågor: Vem har makten att definiera dem? Vilka inkluderas? Vilka lämnas utanför?
De så kallade svenska värderingarna formades under stora delar av 1900-talet av arbetarrörelsen, socialdemokratin, fackföreningarna, välfärdsstaten och folkrörelserna. Men sedan de sista decennierna av förra seklet har även marknaden, nyliberalismen, de privatägda medierna, individualismen och de partier som förenar ekonomisk liberalism med identitetsnationalism fått ett allt större inflytande.
Ju mer universella värderingarna är – frihet, jämlikhet och solidaritet – desto mindre rimligt är det att ge dem en nationalitet. Men ju mer de framställs som uteslutande svenska, desto lättare kan de förvandlas till redskap för utestängning.
Vem har rätt att ”ingå”?
Bakom frågan ”delar du våra värderingar?” döljer sig därför ofta en annan och obekvämare fråga:
Vem har rätt att ingå i det ”vi” som uttalar ordet ”våra”?
Om det finns inkluderingar finns det också utestängningar. De som lämnas utanför framställs som ett hot, en avvikelse eller en främmande kropp som måste assimileras, avskiljas eller undanröjas.
Det är också viktigt att skilja mellan de värderingar som proklameras och dem som omsätts i praktiken. Ett samhälle kan förklara sig jämlikt och samtidigt bevara djupa ojämlikheter; framställa sig som solidariskt och samtidigt skärpa sin migrationspolitik; försvara mänskliga rättigheter och samtidigt upprätthålla ekonomiska förbindelser med regeringar som kränker dem.
I en intervju talade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson om demografi. Men han syftade inte på de låga födelsetalen, den åldrande befolkningen eller de svårigheter som den yrkesverksamma delen av befolkningen kan ställas inför när pensionerna ska finansieras. Hans oro gällde någonting annat: att det i Sverige skulle finnas alltför många människor som enligt honom inte passar in i landet.
Åkesson använder ordet ”demografi” som en till synes teknisk förklädnad för sin syn på invandringen. ”Låt Sverige bli Sverige igen”, som det står på Sverigedemokraternas valaffischer, betyder i själva verket: de som inte liknar oss ska ge sig av.
Den österrikiske aktivisten Martin Sellner har i mer än ett decennium arbetat för att förvandla begreppet ”återvandring” till en skenbart normal offentlig politik. Ordet låter oskyldigt, nästan administrativt, men döljer tanken på att utvisa eller förmå dem som inte passar in i en viss etnisk och kulturell föreställning om nationen att lämna landet.
Den svenska regeringen har införlivat delar av denna logik genom ekonomiska bidrag som ska förmå invandrare att återvända till sina ursprungsländer. Hittills har politiken gett magra resultat. Men dess betydelse ligger inte enbart i hur många som accepterar att lämna landet, utan också i det budskap den förmedlar till dem som stannar kvar:
Ni kan ha svenskt pass, arbeta, betala skatt och ha levt här i årtionden. Ändå anser vi oss ha rätt att avgöra om ni verkligen hör hemma i Sverige.
Carlos Decker-Molina
Författare och journalist
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
