DEBATT. Ointresse och okunskap om hur världen fungerar i hög grad präglar Sveriges politik, samtidigt som världen står inför en global skuldsättning som kan leda till en ny finanskris. Därför måste Sverige ta initiativ för ”ett nytt bistånd” som skapar utrymme för Globala Syd att stärka sin egen kapacitet och förmåga, skriver ekonomerna Karl-Anders Larsson och Anders Östman.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Sverige går till val i september med ett isolerat, nationellt perspektiv på världen. Synen förminskar inte bara vårt eget land och våra möjligheter utan även vår syn på världen utanför. Det är klart att hushållens plånböcker, försvar och migration är viktiga frågor för väljarna. Men i dagens värld där fred och säkerhet påverkar oss i än högre grad än när Sverige, rätt eller fel, sågs som världens samvete, borde världen utanför Europa, Ukraina och USA vara av större intresse och angelägenhet. Vårt intresse sammanfaller helt med EU, men det är ett regionalt perspektiv, inte internationellt. Världen utanför Europa är idag av marginell betydelse för Sveriges internationella engagemang, förutom upptagenheten av Trumps USA och Nato.
Ointresse och okunskap om hur världen fungerar präglar i hög grad Sveriges politik, vilket märks när Sveriges röst har tystnat internationellt och våra politiker allt oftare benämner Sverige som ett litet land. Inte för så länge sedan fanns en medveten om de globala systemen och strukturerna. Sverige hade ett stort förtroendekapital i det Globala Syd och spelade en framträdande roll inom det internationella utvecklingssamarbetets metodutveckling och utformning av generella stöd fram till början på 2000-talet. Då gjorde Sverige skillnad. Idag har civilsamhället givits ansvar för det som i dagligt tal kallas bistånd och gör många utmärkta insatser, men det har inte förutsättningar att lösa globala kriser och bidra till en värld i fred och säkerhet.
Nu krävs ett nytt bistånd
Vi, som arbetat med långsiktigt samarbete, generella stöd som skuldlättnader och budgetstöd, skulle gärna se att Sverige tar initiativ för ”ett nytt bistånd” för utveckling, där biståndet i första hand skapar utrymme för det globala syd att göra sig oberoende av bistånd. Det görs inte genom fortsatt fokus på projekt- och programstöd utan genom en politik som kräver en ny internationell finansiell arkitektur och för den akuta situationen, pengar för resursöverföringar. Det avgörande är inte ökat bistånd, utan det globala syds möjligheter att öka de egna statsintäkterna. En fråga är om Sverige har intresse, kompetens och kunskap för detta.
Världen är på väg in i en global finanskris som kan ändra alla förutsättningar. Grunden är en global skuldsättning av aldrig tidigare dimensioner. I det globala syd bidrar skuldbördorna till minskade utsikter för ekonomisk tillväxt, långsiktig motståndskraft och krossar möjligheterna för hållbar utveckling. Med privata borgenärer som innehar majoriteten av den externa offentliga och offentligt garanterade skulden har omstruktureringen blivit långsammare, dyrare och mer komplex. Krisens tydligaste effekt i låginkomstländer är att en större andel av statens intäkter måste användas för skuldtjänst, alltså räntor och amorteringar på lånen. Dessa andelar är idag i genomsnitt mycket högre än under den så kallade HIPC-krisen på 1980- och 1990-talen. Allra högst, i genomsnitt 60 procent, i Afrika.
skuldfälla drabbar allt fler länder
Det är inte enbart en betalningsbalanskris, utan en långsiktig soliditetskris för ett stort antal länder– en skuldfälla. Det kommer att leda till minskade utgifter för utbildning, hälsovård, säkerhet och klimat, om inte hållbara lösningar för skuldlättnader skapas. Hela denna problematik lyser med sin frånvaro i de traditionella ekonomiska diskussionerna och rapporteringen i (speciellt svenska) media.
Några ekonomier i Afrika växer kraftfullt just nu, men det finns många afrikanska länder som har låg eller ingen tillväxt. Länderna har dessutom ännu inte kunnat dra fördel av en snabbt växande och ung befolkning. Dessa låginkomstländer har drabbats värst av minskat bistånd, visar en aktuell rapport från IMF som betonar att det rör sig om en ny typ av chock som inte tidigare drabbat Afrika och som kommer att få djupt allvarliga konsekvenser för låginkomstländerna. Anledningen är att nedskärningarna är större, hastigare och mer oförutsägbara än tidigare. Samtidigt som länderna befinner sig i en skuldkris finns det ingen alternativ finansiering. Till skillnad mot på 2010-talet finns inget omfattande inflöde av kapital från Kina, utan tvärtom är återbetalningarna större än nya lån.
Den stora frågan idag är vad som kommer att bli resultatet av att USA och ett antal andra stora givarländer bestämt sig för att kraftigt minska sitt bistånd till de mest sårbara länderna En ny studie har beräknat att neddragningarna av biståndet kommer att leda till kraftigt ökad dödlighet. I värsta fall beräknas att 22, 6 miljoner människor, varav 5,4 miljoner barn under fem år, kommer att dö till följd av minskat bistånd, fram till 2030.
Minskat bistånd har alltså klart negativ effekt på kortare sikt. Den viktigaste komponenten i ett nytt system för utvecklingsfinansiering är dock inte ökat bistånd, utan att länderna ökar sina egna statsintäkter. Det innebär till exempel att bekämpa korruption och olagliga finansiella flöden, men även att beskattning av både inhemskt och utländskt kapital ökar och görs effektivare. Idag beräknas Afrika förlorar ca 90 miljarder dollar årligen genom illegala finansflöden, vilket är betydligt mer än det totala biståndet.
Det långsiktiga målet måste dock vara att skapa förutsättningar för biståndets avskaffande, genom en ökning av ländernas egen kapacitet och förmåga att skapa utveckling, genom bland annat ökad handel. Biståndet syfte ska vara att bidra till en bättre värld, vilket också gynnar Sverige, både ekonomiskt och politiskt. Hela biståndet bör vara ett svenskt intresse, för fred och säkerhet i världen, men det svenska biståndet ska inte ha som ett syfte att främja specifika svenska intressen. Migrationens utmaningar bör hanteras på annat sätt. Bistånd som givarens inrikespolitik är direkt skadligt.
Karl-Anders Larsson
Utvecklingsekonom, före detta analytiker på Sida i Afrika och Asien.
Anders Östman
Ekonom, och före detta biståndsråd i Afrika.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
