EU omprövar nu sin politik mot Kuba och hotar med att säga upp det så kallade PDCA-avtalet. Nu är det dags att EU att också agera kraftfullt mot diktaturen Eritrea, skriver Susanne Berger och Caroline Edelstam.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Under det senaste decenniet har EU varit en av Kubas viktigaste internationella samarbetspartner. Europeiska företrädare har dock nyligen slagit larm om bristen på framsteg när det gäller Kubas allvarliga människorättssituation och landets aktiva stöd till Rysslands militära invasion av Ukraina. Den 18 juni antog Europaparlamentet en resolution om att säga upp PDCA-avtalet om inte meningsfulla demokratiska och ekonomiska reformer införs.
EU långvariga engagemangspolitik gentemot Kuba framstår som slående lik den ”fördjupade strategiska dialog” som Sverige och EU för närvarande för med Eritreas regering – ytterligare en auktoritär regim som styr över en av världens fattigaste ekonomier. Det är därför anmärkningsvärt att europeiska ledare nu omprövar sin politik gentemot det ena landet, men inte det andra.
Som svar på en fråga i riksdagen tidigare i år uppgav Sveriges minister för internationellt utvecklingssamarbete och utrikeshandel, Benjamin Dousa, att regeringen inte har för avsikt att förlänga PDCA-avtalet med Kuba.
”… Regeringen har genomgående betonat att EU:s engagemangspolitik gentemot Kuba inte ger önskade resultat. Vi ser mycket allvarligt på situationen på Kuba och bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i landet.”
Förväntar sig då Benjamin Dousa några bättre resultat av Sveriges fortsatta engagemang med Eritrea? Självklart är sådana jämförelser svåra att göra. De geostrategiska faktorer som formar EU politik gentemot Eritrea och Kuba är mycket olika. Kuba ligger andra sidan jordklotet, endast omkring 15 mil från USA kust. Den nuvarande amerikanska administrationen strävar efter att få ett slut på den kubanska kommunistregimen, som den betraktar som ett direkt säkerhetshot. Eftersom USA är en viktig NATO-partner måste Sverige utan tvekan ta hänsyn till amerikanska intressen.
Samtidigt försöker EU främja sina egna intressen i den instabila regionen på Afrikas horn. Med över 2 000 kilometer sammanlagd kustlinje vid Röda havet spelar Eritrea en viktig roll för två av EU:s högsta prioriteringar: regional stabilitet och maritim säkerhet.
Europeiska ledare hoppas att ett fördjupat engagemang med den eritreanska regimen ska kunna förebygga framtida konflikter i regionen och minska den irreguljära migrationen till EU. Eritrea är dock, liksom Kuba, en uttalad anhängare av Ryssland och en av världens allvarligaste människorättsförbrytare. Att EU och Sverige söker en fördjupad dialog med Eritrea, samtidigt som värdet av fortsatt engagemang med den kubanska regeringen ifrågasätts, pekar på en tydlig dubbelmoral.
I Eritrea är Dawit Isaak – svensk och EU-medborgare – för närvarande en av världens längst fängslade journalister. Han greps 2001, ett offer för president Afewerkis tillslag mot den eritreanska fria pressen, vilket ledde till att mer än ett dussin journalister och hundratals andra dissidenter fängslades. De flesta har sedan dess aldrig hörts av igen.
Efter utrikesminister Maria Malmer Stenergards överraskningsbesök i Asmara i december 2025 betonade hon att en normalisering av relationerna med Eritrea skulle kunna skapa nya möjligheter att hantera ”svåra frågor, inklusive fallet Dawit Isaak”. Eritrea har i stället helt ignorerat Malmer Stenergards krav att Dawit Isaak omedelbart skulle friges på humanitära grunder.
Utrikesministern har inte lämnat några offentliga uppdateringar om Dawit Isaaks status. Eritreanska företrädare har varken lämnat något trovärdigt bevis på att han är vid liv eller beviljat konsulär tillgång. Regimen vägrar konsekvent att erkänna Dawit Isaaks svenska medborgarskap, samtidigt som Sverige och EU månad efter månad står passiva, utan att kunna eller vilja driva fram en lösning.
Sverige och EU har mer än två dussin tjänstemän som arbetar direkt med Eritrea eller Afrikas horn. Se listan här. Förutom sedvanliga fototillfällen i samband med firandet av ”Europadagen” och olika byggprojekt har EU i praktiken mycket lite att visa upp efter åratal av engagemang med den eritreanska regeringen. Faktum är att regimen är lika repressiv som någonsin.
Trots detta tycks inget av EU:s 27 medlemsländer vara berett att ställa Eritreas ledning till svars för de allvarliga människorättsövergrepp som har begåtts mot deras egna medborgare och mot hela det eritreanska civilsamhället.
Precis som i fallet Kuba bör europeiska ledare vägra att låta sig invaggas i en dialog utan resultat. Sverige och EU måste signalera till president Afwerki att unionen är en kraft att räkna med. Annars riskerar de att ytterligare urholka sitt redan allvarligt skadat anseende.
Susanne Berger
Seniorforskare vid Raoul Wallenberg Centre for Human Rights och grundare av The Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70).
Caroline Edelstam
Ordförande för Stiftelsen Harald Edelstam för mänskliga rättigheter.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
