2024 valde Senegal en president och en premiärminister som lovade göra slut på intriger och korruption, framburna av de ungas röster. Idag är de båda bittra rivaler. Vad hände – egentligen?
2024 sedan inträffade ett politiskt mirakel i Senegal. Den sittande presidenten Macky Sall försökte ändra konstitutionen för att kunna ställa upp i valet, men blev hindrad av konstitutionsdomstolen. I stället blev två personer från oppositionspartiet Pastef (Patriotes africains du Sénégal pour le travail, l’éthique et la fraternité) vinnare. Bassirou Diomaye Faye – som själv släpps ut fängelse bara några veckor tidigare – vann presidentvalet redan i den första valomgången med 54 procent, efter ett tio dagars snabbt organiserat presidentval. Han utsåg därefter sin mentor Ousmane Sonko (som också suttit fängslad och inte tilläts ställa upp i valet) till landets premiärminister.
Diomaye Faye vann valet under Sin slogan ”Diomaye är Sonko och vice versa”. Deras valplattform “Ett suveränt Senegal, rättvist och välmående” var inte bara ett program men ett löfte om grundläggande förändring. I sitt installationstal i april 2024 lovade Diomaye Faye kamp mot korruption, sänkta levnadskostnader, ekonomisk suveränitet, reform av rättsväsendet, kamp mot arbetslöshet bland unga, omförhandling av utländska oljekontrakt, sänkta offentliga utgifter.
Samtidigt väckte Diomaye Faye beslut att utse den som många såg som den verkliga makthavaren – Ousmane Sonko – till premiärminister både glädje och förvåning, konstaterade jag i en artikel här i Global Bar Magazine i samband med valet.
Duon Bassirou Diomaye Faye och Ousmane Sonko (båda före detta skatteinspektörer!) lovade göra slut på de politiska intrigerna och korruptionen som präglat tidigare presidenter. De två i makttoppen (president och premiärminister) visar dock idag upp en personlig rivalitet som döljer deras olika visioner om landets suveränitet.
Ungdomen trodde på löftena. I ett land där tre av fyra invånare är yngre än 35 år var det ungdomen som burit Pastef till makten. De trodde att de valt annorlunda ledare som tog avstånd från personliga ambitioner att lägga beslag på makten för eget intresse. Därför är det med stor bitterhet ungdomarna nu ser vad som utspelar sig. Två ledare som visar upp ett spektakel av gräl och egenkärlek med n president som hade sin premiärminister att tacka för allt – och en premiärminister som uppförde sig som den verkliga chefen.
Premiärministern avsätts
Det kanske var förutsägbart att ett land inte kan styras av två huvuden. Den 22 maj 2026 exploderade det till sist när Diomaye Faye genom dekret avsatte Sonko och hela hans regering. Det kan ses som ett svek men handlar snarare om en frigörelse. Det högsta ämbetet kan inte delas.
Men fortsättningen ger nästan rysningar. Tre dagar senare utnämndes teknokraten Ahmadou Al Aminou Mohamed Lô, en före detta chef för västafrikanska centralbanken BCEAO, till ny premiärminister.
Under tiden – bara fyra dagar efter att Sonko fått lämna premiärministerposten – valdes han till ordförande i Nationalförsamlingen med 132 av 165 röster i en församling som domineras av Pastef och där oppositionen bojkottade omröstningen. Den nyligen avgångne premiärministern Sonko blev alltså snabbt den andra personen i rank efter presidenten och lovade att “kontrollera” regeringens arbete.
Och värre skulle det bli.
Två timmar innan den nya regeringen skulle presenteras den första juni 2026 skickade Sonko ut en kommuniké från majoritetspartiet Pastef, som skulle isolera presidenten. Efter ett samtal mellan presidenten och ordförande i Nationalförsamlingen bekräftades oenigheten i viktiga frågor och Pastef beslöt att inte ingå i den nya regeringen. De personer som accepterat att bli ministrar betraktas som illojala mot Pastef.
Frågan är nu hur presidenten ska kunna klara sig framöver. Att utse en regering som bojkottas av majoritetspartiet är som att regera mot sin egen majoritet. Hur regeringen skulle kunna regera och hur ett lagförslag från en minister skulle kunna gå igenom Nationalförsamlingen är därför en gåta. En upplösning av Nationalförsamlingen kan inte ske förrän tidigast i december 2026. För att komplicera saken ännu mera har oppositionen lämnat in en skrivelse till Konstitutionsrådet för att protestera mot Sonkos återkomst till Nationalförsamlingen.
Vad som är beklagligt, menar många, är att den tidigare premiärministern Sonko inte nöjer sig med att vara Nationalförsamlingens ordförande, utan använder posten som talarstol i egen sak. Han säger sig vara “revolutionens beskyddare”, garanten för politikens moral. Men vem kan tro honom när allt så tydligt visar att syftet är att lansera sin egen kandidatur inför presidentvalet 2029?
Men den centrala frågan är om Senegal verkligen har behov av denna dispyt? Två år efter ett presidentval med stort hopp om förändring är resultatet blandat. Vissa reformer som sänkta levnadskostnader och kontroll av statliga utgifter har beslutats, men andra utlovade reformer inom rättsväsendet, arbetslöshet och kamp mot korruption har ännu inte påbörjats. Studenter vid universitetet Cheikh-Anta-Diop demonstrerar mot försenad utbetalning av stipendier och dåliga arbetsvillkor. Arbetslösheten bland utexaminerade drabbar en hel generation.
Dold statsskuld upptäcktes
Till detta kommer den dolda statsskulden från förra regeringen som upptäckts och nu uppgår till 132 procent av BNP, vilket leder till allt dyrare internationell upplåning. En allt större del av statsbudgeten måste nu användas till räntebetalningar. Den tidigare premiärministern Sonko har samtidigt drivit linjen att försöka undvika ett avtal med Internationella Valutafonden IMF om utbetalning av 1,8 miljarder dollar med hårda villkor.
Utrikespolitiskt har den nya visionen om suveränitet hittills haft svårt att genomföras. Men vissa framgångar kan registreras. Den sista franska militärbasen håller på att stängas och Senegal vill spela en medlande roll i relationen med AES länderna (Mali, Burkina Faso, Niger) och den regionala samarbetsorganisationen ECOWAS.
På ECOWAS toppmöte i Freetown Sierra Leone nyligen utnämndes en senegalesisk officer (Birame Diop) till ECOWAS-kommissionens ordförande. Senegal tog också över det årliga rullande ordförandeskapet. Senegals förre president Macky Sall kandiderar samtidigt till FNs nästa Generalsekreterare, men har hittills inte fått officiellt stöd av sitt eget lands president, även om han nyligen då han under en snabbvisit i hemlandet blev mottagen i presidentpalatset av Diomaye Faye.
Handlar då det offentliga grälet mellan Diomaye Faye och Ousmane Sonko om mer än bara en egotripp? Ja, det handlar delvis om två visioner av “suveränitet” som står mot varandra. Den ena, mer moderat, representerad av Diomaye Faye, vill anpassa ideologin till verkligheten, återuppta kontakten med IMF, förhandla om avtal med utländska företag, medan Sonko är mer radikal och förkastar en omstrukturering av statsskulden och förordar en “suveräntitets-lösning” som applåderas på offentliga möten, men som inte bidrar till att förbättra situationen för hushållen.
Samtidigt stagnerar ekonomin, investerare blir tveksamma och ungdomarna som entusiastiskt förde de två till makten börjar undra vad som pågår.
Hans Eriksson
Västafrikakännare, statsvetare och utvecklingsekonom.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
