DEBATT. I årtionden har Sverige haft ett globalt rykte om att vara ett land med moraliskt mod och ett starkt engagemang för rättvisa. Därför är Sveriges nedlagda röst i FN:s nyligen framlagda resolution om rättvisa för den transatlantiska slavhandeln så förvånande, skriver Peter Chekwube Abugu, jurist och människorättsadvokat för Alternative for Immigrants (AfI).
Detta är en debattartikel De åsikter som framförs är författarens egna.
Om det fanns ett land som jag aldrig trodde skulle avstå från att rösta när FN:s generalförsamling röstade om att erkänna den transatlantiska slavhandeln som ett av historiens värsta brott mot mänskligheten, så var det Sverige.
I årtionden har Sverige haft ett globalt rykte om att vara ett land med moraliskt mod, humanistiskt ledarskap och ett starkt engagemang för rättvisa. Oavsett om det handlar om att kämpa för mänskliga rättigheter, främja internationell solidaritet eller tala för de svaga, så har Sverige skapat en bild av sig själv som ett land som är redo att göra det rätta, även när det är politiskt svårt. Det är just dessa värderingar som har gjort att miljontals människor världen över, inklusive jag själv, respekterar och beundrar Sverige.
På offrens sida
Långt innan jag kom till Sverige för att läsa min masterutbildning hade jag skapat mig en bild av landet genom berättelser jag hade hört. En av de starkaste berättelserna handlade om Carl Gustaf von Rosen, den svenske piloten som riskerade sitt liv under Nigeria-Biafra-kriget i slutet av 1960-talet för att flyga mat och nödhjälp till svältande barn i Biafra. Von Rosen hade inga politiska eller ekonomiska intressen i konflikten. Han behövde inte ingripa. Det som drev honom var något mycket starkare: en djup moralisk skyldighet att stå på offrens sida mot orättvisan — en egenskap som länge har förknippats med Sverige.
Jag hörde talas om von Rosens berättelse för första gången under min studietid i Nigeria. Den gjorde ett djupt intryck på mig och blev en symbol för det Sverige jag beundrade — ett land vars största styrka inte var dess rikedom eller militära makt, utan dess moraliska kompass. Flera år senare, när jag fick chansen att bo i Sverige som internationell student, förstärktes den bilden när jag träffade vanliga svenskar. Jag mötte människor som brydde sig djupt om jämlikhet, rättvisa och mänsklig värdighet; människor som ansåg att orättvisor, var de än sker, angår oss alla. Det är det Sverige som många av oss har lärt känna.
Det är det Sverige som stod stadigt bakom Nelson Mandela och kampen mot apartheid i Sydafrika under en tid då många regeringar i det globala nord valde att vara likgiltiga eller medskyldiga. Det är det Sverige som inte förnekade sitt eget svåra förflutna, utan var villigt att reflektera ärligt när den karibiska gemenskapen uppmärksammade Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln via sin forna koloni Saint-Barthélemy. Det är det Sverige där Skolverket tog med historien om europeisk kolonialism, slavhandel och rasism i den nationella läroplanen.
Det är därför Sveriges nedlagda röst i FN:s nyligen framlagda resolution om rättvisa för den transatlantiska slavhandeln är så förvånande. Resolutionen, med titeln “Declaration of the Trafficking of Enslaved Africans and Racialized Chattel Enslavement of Africans as the Gravest Crime against Humanity”, lades fram av president John Dramani Mahama på uppdrag av Ghana och en koalition av afrikanska och karibiska stater. Dess viktigaste mål var att erkänna den transatlantiska slavhandeln och det rasbaserade slaveriet som brott mot mänskligheten; att erkänna deras långvariga sociala, politiska och ekonomiska konsekvenser för människor av afrikansk härkomst; samt att slå fast att krav på reparativ rättvisa är ett lagligt sätt att hantera dessa historiska orättvisor.
Sverige avstod
Resultatet var tydligt. Av FN:s 193 medlemsstater röstade 123 ja. Endast USA, Argentina och Israel röstade nej. Sverige, tillsammans med 54 andra stater, avstod från att rösta. De valde att inte stå på den stora majoritetens sida för att erkänna och fördöma ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia.
För ett land som så ofta förknippas med moraliskt ledarskap i frågor om mänskliga rättigheter och global rättvisa, är Sveriges nedlagda röst i en resolution som ville fördöma den transatlantiska slavhandeln som den historiska grymhet den var, ett oroande tecken på en gradvis förlust av landets moraliska ledarskap. Detta sker under statsminister Ulf Kristerssons regering, vars syn på både inrikes- och utrikespolitik ofta har framstått som “osvensk”, eftersom den inte speglar de värderingar som traditionellt förknippas med det svenska folket.
Peter Chekwube Abugu
Jurist och människorättsadvokat för Alternative for Immigrants (AfI)
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
