DEBATT. Svenska Afghanistankommittén (SAK) har konsekvent argumenterat för att Sverige borde föra en dialog med talibanerna om kvinnors rättigheter, men hela tiden fått nej. Nu väljer Sverige att öppna en dialog med talibanerna – men kring migrationen. Denna dubbelmoral och brist på ryggrad är en skam för Sverige, skriver Kajsa Johansson, generalsekreterare för SAK.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Den 23 juni ägde den omskrivna dialogen om utvisningar mellan EU och en delegation från Afghanistan rum i Bryssel. Sverige har tillsammans med ett antal andra medlemsländer varit pådrivande för att dialogen skulle komma till stånd.
Svenska Afghanistankommittén (SAK) har konsekvent argumenterat för att Sverige borde föra en dialog med talibanerna – för de kvinnor och flickor i Afghanistan som Sveriges regering påstår sig värna om. Detta framförde vi bland annat i en debattartikel i DN för snart ett års sedan, tillsammans med ett antal svenska diplomater. Där lyfte vi fram hur Sverige historiskt långsiktigt arbetat med hela den utrikespolitiska verktygslådan, inklusive diplomatin, för att värna svenska intressen – även, eller kanske särskilt, i svåra kontexter och därmed bidragit till geopolitisk balans.
Någon månad tidigare hade Sveriges regering fattat beslutet att avsluta den bilaterala samarbetsstrategin med Afghanistan – men hävdade trots detta att man inte överger Afghanistans flickor och kvinnor. Vi försökte enträget få ett svar från regeringen på frågan om hur de avser stötta dem – utan bistånd och utan dialog. Vi framförde att vi förstår att politik är prioriteringar och att detta är regeringens ansvar men att vi då förväntar oss just detta – ansvar för besluten. Detta innebär att regeringen antingen slutar påstå att den står upp för Afghanistans flickor och kvinnor – eller förtydligar hur och med vilka medel detta stöd kommer att ske. Våra frågor möttes av total tystnad.
I vår kontinuerliga dialog med UD har budskapet varit tydligt: Sverige har en röd linje mot talibanerna och deltar därför inte i någon dialog då all form av dialog, enligt UD, skulle vara likställt med ett erkännande av regimen.
Det var därför med viss förvåning vi för en tid sedan tog del av nyheterna om att Sverige nu är pådrivande för just en dialog med samma talibaner som de under inga omständigheter har kunnat föra dialog med om afghanska flickors och kvinnors situation. Denna förvåning har därefter byggts på, inklusive när vi nu läser om migrationsminister Johan Forssells uttalande om att Sverige har dialog med exempelvis Nordkorea och andra diktaturer – och att det är i dessa relationer som diplomatin behövs. Likheterna mellan detta och argumentet som framfördes av oss och andra på DN Debatt för snart ett år sedan, är slående – och samtidigt diametralt olika.
För två veckor sedan argumenterade SAK, tillsammans med Stefan Swartling, professor i global hälsa, att Sverige måste använda dialogen för att framföra det som den påstår sig prioritera: Afghanistans flickor och kvinnor. Även denna möttes, föga förvånande, av total tystnad.
För Sveriges regering är det uppenbarligen så att svenska brottsoffer är värda diplomatiska ansträngningar och viss pragmatism – medan Afghanistans flickor och kvinnor inte är det. Denna dubbelmoral och brist på ryggrad är en skam för Sverige.
Kajsa Johansson
Generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén (SAK)
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
