DEBATT. Äldreomsorgen finansieras på kommunal nivå, medan biståndet finansieras genom statsbudgeten. Det är därför missvisade att jämföra dessa två som Moderaterna gör i sin kampanj, skriver Clara Fröman från Tankesmedjan Fores.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
”Vad väljer du? 22 miljarder i höjt bistånd eller mer pengar till svensk äldreomsorg?”
Så lyder budskapet i Moderaternas nya kampanj. Det är en retoriskt effektiv konfliktlinje – men också en missvisande sådan.
Internationellt bistånd och äldreomsorg är inte direkt jämförbara budgetposter och kan därför inte ställas rakt mot varandra. Sverige ska självklart bedriva en värdig politik för sina äldre, men det är bekymmersamt hur Moderaterna försöker reducera internationellt bistånd till en kostnadspost som står i motsats till svensk välfärd.
Vid första anblick kan det kanske framstå som rimligt att betrakta bistånd som en enkel transaktion från ett land till ett annat. Men det är en alltför förenklad beskrivning av ett betydligt större och mer komplext politikområde. Internationellt bistånd handlar också om investeringar i internationella samarbeten, global hälsa, säkerhet och stabilitet. Det blir tydligt inte minst nu i samband med ebolautbrottet i Demokratiska republiken Kongo. Utbrottet, som kan ha pågått i månader, kopplas enligt flera medier till neddragningar i internationella vaccinationsprogram och förebyggande hälsoinsatser som tidigare finansierats genom USAID.
Den relation som kampanjen antyder mellan bistånd och äldreomsorg behöver också problematiseras. För det första handlar äldreomsorgens problem inte enbart om pengar. En åldrande befolkning, personalbrist, en ojämlik kvalitet över landet och en åldrande befolkning utgör minst lika stora utmaningar. För det andra finansieras äldreomsorgen huvudsakligen på kommunal nivå, medan biståndet finansieras nationellt genom statsbudgeten. Budgetposterna är alltså, än en gång, inte jämförbara. Staten kan visserligen öka statsbidragen till kommunerna, men äldreomsorgen organiseras och bemannas lokalt. Det är därför missvisande att framställa det som att pengar enkelt kan flyttas från bistånd till äldreomsorg som om det vore poster i samma budget.
Frågan huruvida man väljer ”22 miljarder i höjt bistånd eller mer pengar till svensk äldreomsorg” ger dessutom intrycket av att ett återinfört enprocentsmål skulle innebära en överföring om 22 miljarder från äldreomsorgen till det internationella biståndet. Men ett återinfört enprocentsmål för biståndet innebär inte att 22 miljarder ”tas” från äldreomsorgen. Ett enprocentsmål, där biståndsnivån sätts i relation till bruttonationalinkomsten, innebär att storleken på biståndet bestäms av storleken på ekonomins storlek och del av statens samlade, långsiktiga prioriteringar.
Ebolautbrottet visar att en ansvarsfull och effektiv biståndspolitik inte bara är relevant på plats, utan också bidrar till en säkrare, tryggare värld. Sverige måste därför bedriva en ansvarsfull och effektiv biståndspolitik där pengarna går dit de gör störst nytta och bidrar till global ordning, säkerhet och utveckling. Men svensk politik måste också, utan att bidra till missvisande retorik, kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att värna en värdig äldreomsorg och samtidigt ta internationellt ansvar.
Underskatta inte väljarnas förmåga att göra detsamma.
Clara Fröman
Projektledare Fores biståndsprogram
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
