ESSÄ. Efter femtio år av bistånd fick ambassad och samarbetspartners åtta månader på sig att avsluta allt. Hur påverkar det som skedde bilden av Sverige – och vad finns det kvar att bygga nya relationer på? Kajsa Johansson var under åren 2021-2024 biståndsråd i Moçambique. Nu har hon besökt landet på nytt.
Detta är en essä. De åsikter som framförs i texten är författarens egna.
Sveriges bistånd har varit verksamt i Moçambique i femtio år och landet har i perioder varit ett av våra största biståndsländer. För snart ett år sedan beslutade Sveriges regering att den bilaterala strategin skulle avslutas. På åtta månader skulle allt vara avslutat. Det blev inte särskilt stor debatt om beslutet. Några lyfte det som för oss var obegripligt, både vad gällde beslutet att avsluta och att det skulle gå så snabbt. Regeringen vidhöll att prioriteringarna ändrats, att pengarna behövdes i Ukraina och att Moçambique fått omfattande svenskt bistånd i decennier – utan att det egentligen blivit så mycket bättre.
Samtidigt som politik som bekant är att prioritera ser jag en stor fara i att det skapas en förenklad och smal berättelse om Sveriges relation till Moçambique – en berättelse som till stor del definieras av sitt slut. Och än mer problematiskt blir det om vi ser det just som ett slut för här finns mycket för oss att göra – oavsett hur de ekonomiska flödena mellan Sverige och Moçambique kommer att se ut de kommande åren.

Några skärvor av en större berättelse
Låt oss börja med narrativet om femtio år utan utveckling. 1975 blev Moçambiques självständigt från Portugal. Den förväntade livslängden var då strax under 44 år och sjönk sedan till 39 år 1984. År 2024 var den strax under 64 år vilket innebär en ökning med 25 år under perioden 1984-2024. Under samma period ökade den förväntade livslängden i Sverige med sju år (från 77 till 84 år).
1975 var läskunnigheten bland befolkningen sju procent. Idag är läskunnighet hos den vuxna befolkningen runt 62 procent. Om vi ser till antalet läskunniga personer i landet har det ökat från cirka 500 000 personer 1975 till drygt 12 miljoner personer idag. Det går inte att jämföra med svenska siffror vad gäller läskunnighet, men enligt PISA-undersökningarna var läsförståelsen i Sverige 2025 den i särklass lägsta sedan mätningarna inleddes 2000.
Vad gäller andelen av befolkningen som lever i fattigdom gjordes de första mätningarna så sent som1996/97. Knappt 88 procent av befolkningen levde då i extrem fattigdom. Motsvarande siffra vid senaste mätningen 2022 var drygt 81 procent. Däremellan hade fattigdomen varit nere på runt 74 procent 2014/15, för att sedan öka på nytt. Ser vi till produktiviteten i det småskaliga jordbruket, som sysselsätter majoriteten av befolkningen, har den i princip stagnerat på en mycket låg nivå sedan självständigheten.
En förväntad livslängd på 64 år, en läskunnighet på 62 procent och en fattigdomsnivå på 81 procent är en helt oacceptabel situation för vilket land som helst. Men det går inte att likställa dessa siffror med att ingenting har hänt – och det som har hänt har skett, trots att ett antal faktorer kraftigt har försvårat utvecklingen eller fört den bakåt: Mellan 1976 och 1992 befann sig landet i en våldsam konflikt med omfattande svält som följd. I slutet av 90- och början av 00-talet drabbades Moçambique hårt av hiv-pandemin. De åtstramningsprogram som infördes av det internationella samfundet under slutet av 80- och början av 90-talet hade en negativ inverkan på centrala sektorer så som hälsa och utbildning, 2016 inträffade en kraftig ekonomisk tillbakagång orsakad av uppdagandet av illegala lån tagna av landets dåvarande regering. Och två miljoner människor beräknas årligen drabbas av klimatförändringarnas effekter.
Sverige har bidragit till de trots allt positiva förändringar som vi kan se i statistiken ovan. Vi har stöttat utbildningssektorn att återhämta sig efter kriget genom produktion av läromedel, fortbildning av lärare och högre utbildning och forskning. Vi har stöttat civilsamhällesorganisationer och ungdomsmottagningar som varit avgörande i kampen mot hiv. Sveriges riktade stöd till Niassaprovinsen bidrog till att bryta dess isolering och till att provinsen inte längre återfinns bland de allra fattigaste i landet.
Sveriges beslut att finansiera en extern granskning av de hemliga lånen bidrog till ansvarsutkrävande och transparens på högsta nivå. Vårt långsiktiga stöd till det civila samhället bidrog till att kraven på rättegångar och rättskipning togs vidare. Idag bidrar organisationerna som haft svenskt stöd till att sätta kritiskt ljus på valet 2024 och de manifestationer som följde. Sveriges långa stöd till Moçambiques statistikmyndighet INE har bidragit till att vi idag har den statistik vi har och över huvud taget kan göra dessa analyser och jämförelser.

När tålamodet ändå tar slut
Statistiken ger vid handen att mycket har förändrats till det bättre under de senaste decennierna. Samtidigt är landets nuvarande situation kritisk på många sätt: där delar många andra den svenska regeringens bedömning.
Vid en konferens organiserad av Sveriges tidigare samarbetsorganisation OMR i början av november 2026 diskuterade en av forskarna huruvida Moçambiques har en ”estado provedor ou estado agressor”, det vill säga om det är en stat som tillgodoser människors behov, eller en stat som angriper dem. En riksdagsledamot i publiken frågade vad forskaren menade. Det blev lite spänd stämning när forskaren förklarade att han menade att staten i Moçambique i högre utsträckning är det senare än det förra, alltså en angriparstat.

Människors relation till och upplevelse av staten i Moçambique karaktäriseras i högre utsträckning av hur den begränsar dem, snarare än att staten garanterar grundläggare social service. Det sannolikt mest extrema fallet är den konfliktdrabbade provinsen Cabo Delgado där offentlig service allt sedan självständigheten (och innan) har varit extremt knapphändig, men där det nu finns en hög närvaro av såväl moçambikisk som utländska militära styrkor – samtidigt som statens närvaro i form av service inte har blivit märkbart mycket bättre. Och säkerheten tycks inte främst vara där för att skydda civilbefolkningen från den IS-anslutna milisen – utan snarare för att skydda internationella gasbolag och andra privata intressen.
Tålamodet med ökande dysfunktionalitet i byråkratin, korruption, ojämlikhet och maktmissbruk är nära att ta slut. Landet är trasigt. Det yttrar sig på olika sätt bland olika grupper. Manifestationerna efter valet 2024 var den urbana underklassens sätt visa sitt missnöje. En mindre grupp av landsbygdens unga visar det genom att ansluta sig till milisen i Cabo Delgado, medan majoriteten av landsbygdens folk har – idag likväl som historiskt – mycket begränsade möjligheter att protestera på ett sätt som är kännbart för makten.
Bland de som återfinns på centrala positioner inom civilsamhälle och internationella organisationer i Maputo fick jag under förra veckans många samtal intrycket att om situationen inte vänder med nuvarande president – då är det över! ”Vi kommer att behöva befria landet igen.” Det blir alltmer uppenbart att många från det civila samhället nu upplever att det snart är oundvikligt att ta ett steg in i politiken. Frågan är bara hur: Genom att bli en del av Frelimo och söka förändring inifrån med risk att ätas upp levande – eller genom att bli en del av den politiska opposition som idag är splittrad och i praktiken ingen politisk kraft att räkna med. Men oavsett vilken väg människor väljer inger det hopp att de inte planerar att ge upp.
På många områden sammanfaller den kritik som kommer från människor och organisationer i Moçambique med den som riktas utifrån, inklusive den från Sverige. En tydlig avvikelse rör emellertid frågan om Moçambiques förhållningssätt som alliansfri. Medan Moçambiques röstningsmönster i FN:s generalförsamling – framför allt att landet inte röstat mot Ryssland (men inte heller för) – har lett till mycket hård från EU och dess medlemsstater, Sverige inkluderat, så tycks den alliansfria hållningen ha brett stöd bland befolkningen. Även de mest regeringskritiska uttrycker stöd och uppskattning för att regeringen lyckats hålla en stadig linje.
Det här kan Sverige göra nu
Sverige har haft en unik ställning i Moçambiques självständiga historia. Det finns ett gyllene tillfälle att förvalta detta nu och därmed bygga vidare på och dra nytta av de investeringar vi har gjort och relationer vi byggt. Att inte göra det är ett inte bara ett svek mot en befolkning som fortfarande väljer att räkna med Sverige – det är också dålig förvaltning av våra gemensamma skattekronor.
Sveriges framtida roll i Moçambique kräver att vi utmanar hur vi ser på landet. Vi kan inte låta maktens tillkortakommanden skymma det vi kan göra för – och med dem – som biståndet alltid har funnits till för; vanliga människor. Sveriges relationerna med Moçambique, liksom med vilket annat land som helst, bör bygga på dess styrkor och inte på dess svagheter. Detta innebär inte att se mellan fingrarna på korruption och maktmissbruk, utan snarare att använda samhälles styrkor – alltifrån de positiva förändringar som skett de senaste decennierna, till att kyrkorna och moskéerna ofta ligger med ett symboliskt stenkast av samförstånd mellan varandra, som till viljan hos befolkningen att vara med och påverka och ta ansvar för sitt lands framtid.
I ett läge där en stor del av befolkningen i Moçambique ser ett akut behov av förändring finns det också stora möjligheter för svensk diplomati att bidra till de krafter som vill se och är beredda att kämpa för en annan utveckling. En unik ingång som Sverige har i detta är självklart alla de som olika sätt samarbetet med oss, men även de hundratals personerna som under årens lopp genomfört sin forskarutbildning med svenskt stöd, många av dem på plats i Sverige varav många återfinns på centrala positioner i det moçambikiska samhället idag.

Den väg som Sverige redan slagit in på inom energisektorn har stor potential med ett nära samarbete mellan olika aktörer i näringslivet i Sverige. Detta är ett konkret sätt att, utan avbrott, bygga vidare på det arbete Sverige gjort i sektorn och skapa nya mervärden. Dock ska vi nog akta oss för att sticka under stol med att även denna relation skulle bli betydligt starkare om Sverige även fortsatt fanns med som en av biståndsgivarna till energisektorn.
Samtidgt går det inte att komma ifrån att behovet av svenskt bistånd fortfarande är stort, inte minst inom områden som inte kommer att nås av samverkan med näringslivet, där behoven är som störst och andra aktörer som mest ovilliga att gå in. Den studie från Expertgruppen mot Biståndsansalys som nyligen publicerats lyfter fram vikten av och potentialen i de sociala trygghetssystemen som ett sådant. Människor jag möter i Moçambique lyfter också konsekvent fram Sveriges unika roll för att stärka det civila samhället liksom Sveriges stöd för att stärka institutioner och tillgång till service på de allra mest otillgängliga platserna.
För egen del är det nog det som gör mest ont i den snabba avvecklingen. Det fanns så mycket tanke bakom det vi gjorde.
Flera före detta partnerorganisationer väljer att ha kvar den svenska flaggan, även efter att avtalen nu avslutats. Relationerna är alltså starkare än avtalen, men de underhåller inte sig själva. Det finns därför ännu ett utrymme att omsätta femtio års förtroende i nya former av samarbete. Det behöver inte alltid kräva stora belopp, men väl närvaro, en tydlig inriktning och politisk vilja. Utrymmet kommer inte att finnas kvar för alltid.

I våra framtida relationer med Moçambique måste vi ha kapacitet att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att beakta historien handlar inte om att ursäkta ett odemokratiskt styrelseskick, eller korruptionen utan om att vara hederlig med förutsättningarna. Vi måste klara av att vara relevanta även i ett samhälle som av skäl som vi måste förstå utan att nödvändigtvis hålla med om fortfarande har gator som heter Karl Marx, som envist håller fast vid sin alliansfrihet och där moskéer och katedraler samsas.
Storheten ligger inte i volymerna. Den ligger i att våga göra det som är svårt och att vara modig. Att ibland gå emot strömmen, eller strömmarna – oavsett om det är biståndsgivare eller Moçambiques regering.
Att vara modig kräver en utrikespolitik och -förvaltning som har resurser att göra verkstad av de relationer som regeringen nu säger att den vill prioritera.
Vad vi gör när resurserna krymper definierar oss sannolikt mer än det vi gör när det finns till synes gott om dem.
Kajsa Johansson
Tack till OMR som möjliggjorde en resa till Maputo förra veckan, med samtal med företrädare för civilsamhälle, forskning, regering och internationellt samfund.
DEn 17/11 medvekar Kajsa Johansson i ett seminarium om biståndet till Moçambique som genomförs av Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA). Läs mer här.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|