Efter nästan två år av studentledda protester går Serbien till extrainsatt parlamentsval den 25 oktober. Kan studentrörelsen förvandlas till en politisk kraft som rubbar makten?
Den 9 september upplöstes Serbiens parlament och extrainsatta parlamentsval utlystes till den 25 oktober. Det hände mer än ett år innan mandatperioden egentligen skulle löpa ut. Beskedet kom efter 492 dagar av protester och politisk mobilisering som började efter katastrofen vid järnvägsstationen i Novi Sad den 1 november 2024, där 16 människor dödades när ett tågstationens tak rasade.
Det som började som de studentledda protesternas krav på ansvar, offentliggörande av utredningsdokument och bättre fungerande institutioner har sedan dess utvecklats till den största decentraliserade proteströrelsen i Europa. Rörelsens styrka har varit protesterna, blockaderna, medborgarförsamlingarna, marscher genom landet och förmågan att mobilisera människor utanför de äldre politiska partierna.
Nu måste samma rörelse göra något helt annat genom att samla namnunderskrifter, presentera kandidater, bedriva valkampanjer i mindre orter och nå människor som aldrig deltagit i protesterna, liksom att organisera valövervakare över hela landet.
Den nya politiska organisationen sker genom ”Studentska lista – Studenti pobeđuju” (Studentlistan – Studenterna vinner). Till skillnad från äldre politiska partier är Studentlistan formellt en medborgargrupp och fungerar inte som ett politiskt parti. I stället handlar det om en mer öppnare, inkluderande och decentraliserad organisation som påminner om kooperativ och liknande former av organisationer. Det är framför allt det som lockar och inspirerar många i Serbien som av olika anledningar är misstänksamma mot – och trötta på – de äldre oppositionella politiska partierna.
Det betyder att studentrörelsen försöker att göra något ovanligt och mer unikt i vår tid. I praktiken handlar det om att gå från en decentraliserad proteströrelse till parlamentarisk politik genom att tillämpa idéer, praktik och metoder som ofta presenteras som viktiga för att förnya demokratin.
Kandidaterna på Studentlistan får enligt organisationens egna bestämmelser inte själva vara studenter(!) Anledningen, enligt rörelsen, är att studenterna inte ska riskera att bli korrumperade om de väljs in i parlamentet. Och om de som väljs på studentlistans mandat missköter sig så ska deras mandat kunna dras in av studenterna.
Samtidigt har stora delar av det politiska programmet ännu inte presenterats offentligt. Precis som andra politiska partier, organisationer och listor förväntas Studentlistan att svara mer på frågor som rörande utbildning, sjukvård, rättsväsende, korruption, kriminalitet, jämlikhet och mycket annat.
Utmaningen fram till den 25 oktober blir att visa om en organisation som vuxit fram genom blockader, studentplenum (som medborgarråd) också kan göra allt det som krävs för att vinna ett nationellt val. Samtidigt har protesterna fått stöd från lokala medborgargrupper, akademiker, fackliga företrädare och andra nätverk runt om i landet, vilket också gjort rörelsen mer oberoende av äldre politiska partier och samtidigt gjort den mer inkluderande och öppnare.
En central del av valkampen kommuniceras med orden ”Serbien eller maffian” och visar hur rörelsen vill att valet ska förstås. att det handlar mindre som en traditionell konflikt mellan vänster och höger samt mer som ett vägval om hur staten, samhället och institutionerna fungerar.
Flera bedömare i Serbien menar att Studentlistan förr eller senare måste berätta mer om ämnen som ekonomisk politik, Kosovo, EU, socialpolitik, miljö, minoritetsfrågor och utrikespolitik. Ju närmare regeringsmakten den kommer, desto svårare blir det att skjuta upp frågor där dess egna anhängare kan stå långt ifrån varandra.
Serbien som demokratiexperiment
För att förstå Studentlistans strategi är det också viktigt att förstå misstron mot den äldre och etablerade oppositionen. Under nästan 15 år har väljare som velat se ett politiskt maktskifte sett oppositionspartier gå samman, splittras, byta ledare, bojkotta val och bilda nya koalitioner, samtidigt som det styrande partiet SNS fortsatt att vinna nationella val. Många i Serbien har genom åren till och med sett hur SNS “har köpt” politiker från andra partier.
Det är bland annat därför som Studentlistan har valt att inte ha någon djupare eller mer formellt samarbete med de andra oppositionella politiska partierna. Samtidigt betyder det inte att Studentlistan verkar helt isolerad från den etablerade oppositionen. Bland andra har Demokratiska partiet, Grön-vänsterfronten och Socialdemokratiska partiet uttryckt stöd för studenterna och erbjudit logistisk hjälp. Studentlistan behöver erfarenhet, resurser, lokala nätverk och praktisk hjälp för att kunna bedriva en nationell valkampanj, samtidigt som man inte vill riskera att uppfattas som ännu “ett typiskt” politiskt parti.
För framför allt äldre invånare väcker dagens studentmobilisering minnen från 1990-talet. Vintern 1996–1997 under slagordet “Beograd je svet” (Belgrad är världen) demonstrerade studenter och oppositionella under flera månader efter att regimen under Slobodan Milošević vägrat erkänna oppositionens segrar i flera lokalval. Fyra år senare spelade student- och ungdomsrörelsen Otpor (Motstånd) en viktig roll i den bredare mobilisering som föregick Miloševićs fall efter presidentvalet i september 2000.
Minnet av dessa protester har fortfarande politisk inspiration och betydelse i Serbien. Samtidigt befinner sig Serbien i en annan situation jämfört med under 1990-talet. Landet är fortfarande ett formellt kandidat till EU-medlemskap, ekonomin är mer integrerad och sammankopplad med europeiska marknader och internationella investeringar kommer från bland annat Kina.
Regimen är skakad men inte besegrad än
Protesternas kanske viktigaste politiska resultat är att studentrörelsen har lyckats samla så många människor som annars skulle kunna vara varandras politiska motståndare. En undersökning från forskningscentret CRTA tillsammans med Democracy Action Lab vid Stanford University i juni 2026 visade ett betydande stöd för Studentlistan bland väljare som redan bestämt sig. Politologen Vujo Ilić har beskrivit utvecklingen som att studenterna lyckats samla stora delar av det regimkritiska Serbien, däribland tidigare oppositionsväljare, människor som tidigare avstått från att rösta och väljare som länge varit osäkra.
Gränsen mellan statliga funktioner och det styrande partiet SNS:s valkampanj hade dessutom blivit allt otydligare där statens resurser används i valkampanjen. Risken för valfusk är också uppenbar. Därför handlar valet lika mycket om veckorna före den 25 oktober som om vad som händer på själva valdagen. Det räcker inte att övertyga människor om att rösta om rörelsen samtidigt saknar människor som kan bevaka vallokaler, dokumentera oegentligheter och följa rösträkningen.
Det svåraste kommer efter valet
Den medborgerliga proteströrelsen har redan gjort något som för några år sedan hade ansetts som helt omöjligt och otänkbart. Medborgare som är för demokrati och rättvisa har hållit protesterna levande under nästan två år, fört engagemanget från universiteten till mindre städer och lokalsamhällen, samt därefter tagit steget in i den formella valprocessen. Serbien har därmed blivit ett land som visserligen är odemokratiskt styrt, men där demokratin förnyas och förbättras genom nya metoder och idéer.
Om Studentlistans mandat blir viktiga för att skapa en parlamentarisk majoritet kommer relationen till andra politiska grupper dessutom att behöva hanteras i praktiken. Även den interna demokratin kommer att bli mer betydelsefull inklusive hur interna konflikter avgörs eller hur framtida parlamentariker ska kunna hållas ansvariga när Studentlistan kommer in i parlamentet.
Kanske är kärnfrågan därför: Går det att förändra ett politiskt system genom att gå in i det utan att själv bli en del av det som en vill förändra?
Vladan Lausevic
Bevakar Balkan och Serbien inför valet. Läs mer på hans blogg.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
