KRÖNIKA. Vet du hur EU fungerar? Jag önskar i alla fall att jag visste mer nu än jag gjorde innan jag åkte på en två dagars intensivkurs till Bryssel. I stället fick jag en obekväm inblick i hur en försvagad organisation kämpar för att behålla allmänhetens intresse.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Klockan börjar närma sig 18 och diskussionen med talespersonen för ordföranden i EU-parlamentet puttrar på i det kvava rummet. Många stolar står tomma då allt fler av de 86 unga journalisterna som bjudits in gett upp på innehållet i en av de många föreläsningarna som präglat dagen.
Andra sitter kvar med frågor från sina redaktioner och hemländer. Frågor om energiförsörjning, Moldaviens EU-chanser och desinformationkampanjer. Frågorna riktas till en tjänsteman som lovats få tala “off the record”. Trots det undviker han konsekvent att ge riktiga svar.
Europaparlamentets träningsprogram för unga journalister introducerades år 2022. I pressmeddelandet beskrivs två syften: att stärka oberoende och ansvarsfull journalistik och att fördjupa förståelsen för hur EU fungerar.
Ambitionerna är goda. Med pressfriheten på historiskt låga nivåer globalt, enligt Reportrar utan gränser, kan man uppskatta att någon värnar om det journalistiska uppdraget. Detta trots att man själv har turen att verka i ett land där yrket än så länge är ofarligt.
Att EU är underbevakat är också en välkänd sanning i den svenska journalistiska sfären. Intresset är lågt, ingen läser det som publiceras och den komplexa organisationsapparaten är svår att förstå och följa. Samtidigt påverkas en stor del av Sveriges lagstiftning av gemensamma beslut i EU. Att få möjligheten att bättre begripa organisationen är därför något man som journalist inte tackar nej till.
Men den inherenta motsättningen mellan journalistik och marknadsföring blir aldrig så tydlig som när en mäktig politisk organisations mediaavdelning tar på sig den journalistiska instruktörshatten.
Information är inte journalistik
Man säger ofta att PR-personer och journalister jobbar med samma sak från två olika sidor. Vi jobbar med att jaga information och de med att förmedla den. Problemet är att det inte alltid är samma information vi vill ska publiceras.
Oändligt mycket av de två dagarna jag spenderade i parlamentets lokaler fylls av utläggningar om hur lätt det är att få information från EU. Varje talesperson har en talesperson och efter stora omröstningar så låter de bli att sova för att hinna svara på alla journalisters frågor. Deras önskan att få ut information är altruistisk och de är i vår tjänst, dag och natt.
Det låter så bra att man som journalist inte kan möta det med annat än sund skepticism. Inte minst när man spenderat månader med att försöka få svar på hur ett handelsavtal som strider mot EU:s lagar för tredje gången tillåtits träda i kraft.
Även parlamentariker deltar i “utbildningen”. Utan närvaro av politiska motståndare ges de utrymme att tala oemotsagt om hur EU ska lösa allt från bostadskrisen till hot mot demokratin.
När en skarpögd journalist ställer en kritisk fråga kliver presschefen snabbt in:
You don’t have to answer that.
Mer information är inte mer transparens
Att EU-parlamentet lägger skattepengar på flygresor, boende, luncher och flera glas bubbel till över 80 personer, liknar mer en PR-satsning än en utbildning.
Problemet de försöker lösa är verkligt. EU engagerar inte.
Trots att parlamentarikerna lägger allt mer tid på att formulera sig i korta soundbites, redo för publicering i sociala medier, når de inte fram i det nya medielandskapet. Valdeltagandet i Europaparlamentsvalet 2024 låg bara strax över 50 procent. I flera medlemsländer röstade färre än var tredje väljare.
För parlamentet är uppmärksamhet en överlevnadsfråga. De 720 ledamöterna är direktvalda och beroende av synlighet. Det märks. Inte minst för oss journalister som alltid kan räkna med att få tag på en arg parlamentariker som vill tala vitt och brett om olika frågor, vare sig det är något de har inflytande över eller inte.
Samtidigt ligger mer än hälften av den beslutsfattande makten hos ministerrådet, en mycket mer otillgänglig organisation där alla samtal sker bakom låsta dörrar och de flesta länders officiella positioner är belagda med sekretess. Med en ökad mängd direktiv till kommissionen ges även denna organisation större utrymme att fatta beslut. Trots detta är det i princip omöjligt att få en ansvarig att uttala sig.
I ett allt mer nationalistiskt Europa förstår jag lockelsen att provocera fram en större och positiv bevakning av unionen. Inte minst om parlamentet som står som en symbol för demokratiska samarbeten med direktförankring i folkets vilja.
Samtidigt riskerar denna typ av skentransparens att få motsatt effekt. Det blir en paradox där det som är lätt att bevaka är inte det viktigaste – och det som är viktigast är nästan omöjligt att bevaka.
När svenskar läser om EU-parlamentariker som talar vitt och brett om hur de ska förändra världen utan att vi ser några faktiska effekter så dör intresset. Samtidigt fortgår beslutsfattanden som påverkar oss alla, men där röd tejp hindrar riktig bevakning.
Jag förstår att EU-parlamentet oroar sig för att folk förlorar intresse. Men vill de stärka sitt varumärke så föreslår jag att de bjuder in konsulter. Inte journalister.
Ida Thunborg
Journalist och tidigare praktikant på Global Bar Magazine
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
