KRÖNIKA. Vad är det som gör att vi kan identifiera oss med människor i Ukraina, men inte med de som lever i Sudan? Handlar det om oss själva, eller hur konflikten presenteras? Och hur gör vi för att ta engagemanget vidare?
De åsikter som framförs är författarens egna.
Det har gått fyra år sedan den ryska invasionen av Ukraina och jag pratar nästan dagligen med mina ukrainska projektkollegor. Jag ställer några frågor om hur natten varit, om de har el eller vatten. Sedan går vi snabbt vidare till det vi egentligen ska prata om: projektdokument, en film som ska bli klar, en ansökan som behöver hanteras.
Senast jag var där var för några veckor sedan. Men när jag pratar med mina ukrainska vänner kan jag inte låta bli att ha dåligt samvete för att jag sitter i en varm lägenhet.
Jag tror att många andra i Sverige känner samma sak.
Att Ukraina inte är Afrika har många av de hjälparbetare som strömmat till landet de senaste åren fått lära sig den hårda vägen. Visst, Ukraina behöver hjälp, men kanske inte på sätt som många experter förväntar sig när de i mästrande ton delar med sig av sina erfarenheter från andra konfliktområden. Experten är helt enkelt inte lika mycket expert här.
Samma tonfall ser jag inte sällan i kommunikationen från insamlingsorganisationerna som med hjälp av bilder på bedjande barn ska få oss att öppna plånboken. Visst finns det barn i Ukraina som har det förfärligt. Och de mentala sår som kriget skapar kommer att ta många år att läka. Men barnen i Ukraina (och deras föräldrar) är långt ifrån enbart namnlösa offer som vi ska tycka synd om.
Ukraina är nämligen ett land som fungerar. föräldrar lämnar sina barn på dagis och svär sedan över p-boten de får för att ha parkerat bilen fel. Det finns caféer, det finns opera, det finns ravefester.
Det finns McDonald’s.
Förståelse handlar i hög grad om identifikation. Livet i ett höghus en bit utanför centrala Kyiv med pizzerian runt hörnet och bilen parkerad nedanför är lättare att kunna identifiera sig med, än ett liv i storstaden Goma i östra Kongo DRK. Och eftersom vi själva lever i ett kallt land kan vi utan problem leva oss in i känslan av att bo i sin lägenhet där vare sig el eller varmvatten fungerar, samtidigt som temperaturen ute närmare sig -20 grader och larmet går om nya ryska attacker: det kunde lika gärna ha varit Vällingby.
Spelar det någon roll att människorna i Ukraina (i huvudsak) är vita? Kanske. Spelar det någon roll att vi inte förstår deras språk? Sannolikt inte.
Då är det svårare att föreställa sig hur det skulle vara att sitta i Darfur och vänta på att soldaterna från Rapid Support Forces ska storma in, mörda, plundra och våldta.
Ja, svårare kanske, men inte omöjligt. Självklart handlar det om hur mycket information som kommer ut (och i fallet Darfur eller om Tigray som vi nyligen skrev om är det väldigt lite), men det handlar också om vi inte sällan väljer att enbart presentera människor som offer: också i Sudan finns det engagerade, lokala aktivister som solidariskt hjälper andra.
Deras berättelser finns också, bara vi lyssnar.
Häromdagen intervjuade jag den ukrainska författaren Alina Sarnatska vars pjäs Militärmamma nyligen satts upp på Dramaten.doc (tyvärr bara en kväll, jag hoppas den kommer tillbaka fler gånger framöver). Alina var en av dem som valde att lämna sin vardag och bli frivillig militärsjukvårdare.
– Alla ukrainare gick med i armén på grund av kärlek, inte på grund av hat mot någon annan. För om du älskar någon, om du älskar det liv du har i ditt hem så vill du försvara det, förklarade hon och konstaterade att det var de grå och vanliga människorna som frivilligt gav sig ut i kriget, medan posörerna som innan pratat vitt och brett om hur duktiga de var inte sällan smet ut bakvägen.
Kanske är även det en del av förklaringen. Alina och alla andra kämpar i första hand inte emot, utan för någonting: för rätten till en tråkig och förutsägbar vardag.
Det som skrämmer oss med Ukraina är att det också kunde ha varit vi. Alinas och alla andra berättelser ställer också en annan personlig fråga till oss:
När jag ser hennes pjäs Soldatmamma kan jag inte låta bli att fundera: Vad skulle jag – du – göra om samma sak hände här? Skulle vi höra till de som vågar, eller de som helst av allt vill smita ut bakvägen?
David Isaksson
PS. Tack för att du läser Global Bar Magazine. Det här är en upplåst artikel – genom att prenumerera så hjälper du oss att fortsätta rapportera också från länder som få hör talas om.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
