KRÖNIKA. Vinterdagen är gnistrande vacker i Ukrainas huvudstad Kyiv. Men så kommer natten – och nya ryska attacker mot stadens värmesystem. Nere i skyddsrummet försöker vi följa vad som händer.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Kön av ukrainska resenärer ringlar sig tålmodigt utanför passkontrollen i den polska staden Przemysl (ett namn de flesta av oss har svårt att uttala). Det här är en av knutpunkterna för trafiken in i Ukraina. Snart är vi på väg.
Med på tåget är en kvinna som arbetar inom hemtjänsten i Stockholm. När hon fick veta att sonen – som är i armén – skulle få fem dagar ledigt kastade hon allt och gav sig i väg. Nu ska hon ta sig till trakten omkringZaporizjzja där kärnkraftverket som ryssarna kontrollerar ligger. Sen ska hon – och dottern som också är med – vidare till Sumy, den gamla hemstaden som också den ligger i striderna utkant.
Det verkar vansinnigt, men mamman är jublande glad. Att få träffa sin son igen!
Efter några timmar är vi på väg. Den nattliga färden går genom ett snöigt landskap och nästa morgon är vi framme i Kyiv.
Det är sjutton grader kallt. Och slående vackert. Katedraler och kyrkor ligger inbäddade i snön, på platsen där de ryska förstörde tanksen står uppställda berättar en pappa för sin son om vad som hänt – och kanske också varför.
Vi äter middag på en restaurang där vissa rätter inte kan lagas, eftersom elen bara delvis fungerar. Trots detta trollar köket fram en utmärkt ossobuco.
Ute är det mörkt, delar av staden nedsläckt och istäcket på trottoarerna förrädiskt. Vi går försiktigt, lyser med mobilens lampa alltmedan händerna blir allt kallare. Om det är något jag inte vill så är det att ramla och bryta benet just här, just denna kväll. Ukrainas sjukvård har nog av problem utan mina ben.
En bit ner längs gatan frågar en ung tjej som precis ska stänga en jourbutik om jag kan hjälpa till: hon når inte upp för att dra ned portens järnjalusi. Jag tänker om detta är det lilla jag kan bidra med så gör jag i alla fall någon nytta. Hon tackar, låser grinden och rör sig hemåt.
Vardagsbestyr.
Två timmar efter att jag somnat går larmet, det är den larmapp som alla har i sina mobiler som sätter igång. Ryska drönare på väg och temperaturen har sjunkit till minus 22, Rysslands löfte till Trump visade sig inte vara värt mer än så.
Ska jag orka gå ned till skyddsrummet eller stanna kvar i den varma sängen? Jag går ner, men förstår de som natt efter natt tvingas fatta samma beslut, kanske väcka sina förskolebarn, bära dem ner för 5-6 våningar och gå ned till tunnelbanans skyddsrum.
Till slut orkar man inte.
Vårt skyddsrum fylls successivt på med fler, och efter ett tag även en liten hund, invirad i en filt. Några har med sig kuddar, vi skrollar på telefonerna, påbyltade, en värmefläkt plockas fram. En person har filmat något som kan vara attacker från sitt fönster innan han gick ned. Jag är nöjd över mina vantar med avklippta fingertoppar: ett hack som fungerar perfekt när jag ska skriva detta i det allt annat än varma skyddsrummet.
Vi följer nyhetsflödet och ser att den stora värmeanläggningen på andra sidan floden träffats av en interballistisk iskandermissil. Det brinner. Ett daghem har också träffats. Nattens attack når snart också internationella nyhetsmedier.
Vad tänker de ryska piloter som sänder dessa missilier? Förmodligen ingenting.
Som besökare är jag ändå alltid privilegierad. Jag är här tillfälligt, jag åker härifrån när jag vill.
Vid det här laget har det gått två timmar sedan attacken inleddes. Ska vi välja att vara kvar här hela natten, eller trots allt gå upp för att kunna genomföra morgondagen i någorlunda hygglig form?
Nej, det är inget lätt beslut att fatta.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
