Övergångspresidenten Mamadi Doumbouya tog hem presidentvalet genom en knockoutseger på över 86 procent av rösterna, enligt landets valmyndighet. Valet bojkottades av stora delar av oppositionen.
För fyra år sedan tog Mamadi Doumbouya makten i Guinea (ofta kallat Guinea-Conakry för att skilja landet från det tidigare svenska biståndslandet Guinea-Bissau) efter en militärkupp mot den valde civila presidenten Alpha Condé.
Guinea-Conakry är känt för sin politiska instabilitet, våldsamma maktkamp och försvinnanden. Det har också gällt under Doumbouya övergångsperiod. Flera politiska partier har förbjudits att verka, demonstrationer förtrycks och många ledare från oppositionen och civilsamhället har arresterats, dömts eller tvingats i exil. Vilken kritiker som helst inom armén, statsanställda, advokater eller journalister kan försvinna.
I oktober 2025 meddelade de styrande att landet skulle hålla sitt första fria val den 28 december. Nära sju miljoner guineaner var kallade att rösta i presidentvalet där den före detta generalen i specialstyrkorna och franske främlingslegionären legitimerade sin makt genom en mycket stor seger.
Valmyndigheten uppgav ett valdeltagande om 80,95 procent, men en högt uppsatt person inom presidentens stödparti Generation pour la Modernite et Developpement, GMD, Fatoumata Yarie Bangoura nämnde att det i vissa vallokaler var flera poliser och journalister än väljare, rapporterar Jeune Afrique. Även medborgarrörelsen Front National pour la Défense de la Constitution (FNDC), som kräver en återgång till civilt styre, ifrågasatte valdeltagandet.
Doumbouyas valkampanj leddes av premiärministern Bah Oury, men han själv deltog knappt i kampanjen, förutom på avslutningstillställningen då han hälsade på sina väljare. Det behövdes inte då de åtta andra mindre betydelsefulla kandidaterna, bland annat några ex-ministrar, inte hade en chans. Tre tyngre ledare från etablerade oppositionspartier sedan 20 år, har tvingats eller självvalt gått i exil och hade då enligt den nya konstitutionen inte rätt att delta i valet. Det gällde inte minst Cellou Dalein Diallo, ordförande för partiet Union des Force Démocratique de Guinée, (UFDG) som kritiserat Doumbouya från sin exil i Côte d’Ivoire för att inte hålla sitt löfte att inte ställa upp i presidentvalet, och uppmanat till bojkott av valet. Även förre presidenten Alpha Conde (som var för gammal att ställa upp enligt den nya konstitutionen) och hans parti Rassemblement pour la Guinée, RPG, bojkottade valet. Oppositionen har också fördömt att valet organiserades av en avdelning inom inrikesdepartementet och inte av en oberoende valkommission.
Valet, som bevakades av 12 000 poliser, gick i huvudsak lugnt till. Över 9 000 valobservatörer från nationella civilsamhällesorganisationer, 64 personer från Afrikanska Unionen (AU) och ett hundratal personer från ECOWAS var utplacerade vid olika valstationer.
Efter kuppen i september 2021 lovade Doumbouya att de styrande inom övergångsregeringen inte skulle ställa upp i framtida val. Ett avtal med ECOWAS innehöll reformer och en övergångsperiod om 18 månader. Inget av dessa löften har hållits, utan övergången har förlängts till fyra år och en ny konstitution godkänts genom folkomröstning i september 2025, bojkottad av oppositionen, där övergångspresidenten tilläts ställa upp i valet och mandatperioden förlängdes till sju år med möjlighet till ett omval.
Om Sahelländernas ofta folkligt stödda militära maktövertaganden också motiverades av en önskan om suveränitet, som en andra befrielse från den före detta kolonialmakten Frankrikes ekonomiska inflytande och militära avtal, hade militärkuppen i Guinea Conakry en annan bakgrund. Den civila presidenten Alpha Condé beslut att efter två mandatperioder (2010 – 2020) ändra konstitutionen genom en folkomröstning och vinna ett tredje mandat, ledde till våldsamma protester från oppositionen. Det folkliga missnöjet banade i sin tur väg för kuppen 2021. Till skillnad från de styrande i tre Sahelländerna har Doumbouya också behållit goda relationer till Frankrike och västvärlden.
Vad har då åstadkommits under de 4 övergångsåren? Det är främst investeringar inom infrastruktur som har gjorts, samhällelig basservice som vatten, elektricitet, hälsovård men också över 2250 km vägar, 4 nya sjukhus och hundratals skolor renoverade.
Bortglömd massaker
Det är inget tvivel om att Doumbouya också går i Sekou Touré, självständighetens faders spår, med risk att återuppväcka tragiska minnen hos delar av befolkningen. Sekou Touré, som sade nej till Frankrikes president de Gaulles erbjudande om självständighet under fransk gemenskap, var Guineas första president från 1958 fram till sin död 1984. Den före detta fackföreningsledaren var en stor panafrikanist som försvarade sitt lands suveränitet, men han införde också en diktatorisk makt. Alla oppositionella misstänktes för komplotter och riskerade att arresteras under ett samhällsklimat präglat av ständig misstänksamhet. Efter hans död har ingen president vågat ta upp de brott som begicks under Touré styre.
Enligt l’Association des victimes du camp Boiro (AVCB), föreningen för offren i det ökända militärlägret Boiro i Conakry, där tusentals oppositionella fängslades och torterades, kan så många som 30 000 personer ha dödats under Sekou Touré 24 år vid makten. Efter Doumbouyas kupp 2021 fanns det visst hopp om en vilja att klarlägga vad som hänt, då premiärministern i övergångsregeringen Mohamed Beavogui besökte lägret, omdöpt till Camayenne, för att hedra 50 årsminnet av avrättningen av 70 fängslade år 1971.
Men AVCB blev snabbt besvikna då redan en vecka senare övergångspresidenten Doumbouya beslöt att lämna tillbaka Touré presidentpalats Bellevue till hans änka Andrée Touré, idag 91 år gammal. I entrén till platsen sitter nu porträtt på båda presidenterna, Doumbouya och Touré. Doumbouya döpte också om flygplatsen i Conakry till Ahmed Sekou Touré liksom andra gester gentemot Tourés släktingar, som att underlätta återkomsten av den tidigare presidentens son Muhamed Touré från USA– där sonen dömts till fängelse för tvångsarbete utfört av minderårig från Guinea.
Frågan är nu om det blir en politisk öppning efter presidentvalet med viss pressfrihet och dialog med de politiska partierna. Många guineaner som resignerat inför det allt hårdare militärstyret, hoppas på en viss lättnad. Men kanske händer inget innan valet till Nationalförsamling och kommunalval genomförts under 2026.
Hans Eriksson
Statsvetare och utvecklingsekonom, Västafrikakännare, har bland annat arbetat i Guinea-Conakry för EU och för Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB).
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
